DROR FEILER - Musik, Oljud & Politik

Publicerad: 2001-11-21 av Stellan Sagvik

Av Dror Feiler


I sådana ögonblick glömmer människan sig och guden och vänder sig om som en förrädare, naturligtvis på heligt vis. — Vid lidandets yttersta gränser kvarstår nämligen inget annat än tidens eller rummets betingelser.“ (Anteckningar till Oidipus av Friedrich Hölderlin. Svensk översättning av Aris Fioretos)

Musiken & det antifascistiska tillståndet
Jag är en del av ett nytt internationellt nätverk av tonsättare som rör sig genom olika sfärer av elektroakustisk musik, seriell och post-seriell nutida musik, techno-, ambient-, noise- och andra mikro-genrer av ny elektronisk musik. Musiken tar sig plats och kryssar mellan klubbar och konserthallar, mellan (post)-populär ungdomskultur och avantgardet inom samtida konstmusik. Som en ny dimension av och ett komplement till den gängse dialektiken inom klassisk marxism använder den komplexitetsteorin: en metod av komplikationer och implikationer som en antites till den dialektiska metoden att begränsa sig till sekvensen av orsak och verkan. Med komplexitet menar jag att korsa kategoriernas gränser, att framhäva, ja, skapa oväntade sammanhang, som tonsättaren gör i sin datoriserade, samplade och syntetiserade musik och som DJs gör i sin mix. Detta är det nya avantgardet: en demokrati av ljud som bryter ner och igenom förväntade instrumenthierarkier, ensemblekombinationer, instrumenteringar (de gängse privilegier som rösten har i klassisk musik, saxsolot i jazz och gitarrsolot i rockmusik), och narrativa strukturer (den välkända dominansen av intriger och karaktärer i konsten).

Musik är mer än återgivande av toner, det är en process av skapande och framställande av ljud och krafter. Tonen är först och främst just ett ljud som bestäms av en regelkodex, och bara enligt dessa regler blir det en ton. Hela västvärldens musik bygger system och skapar modeller som filtrerar bort allt oljud (noise) eller på tyska "rauschen" som kan betyda “rassel“ (av löv, siden, radio), "brus" (av forsande vatten, vind), "rytande" (av storm, vågor). Datorn, samplern och synthesizern är maskiner som genom de olika möjligheterna i ljudsynteser och beräkningar inte bara gör nya ljud förnimbara och nya strukturer möjliga utan också omstrukturerar själva produktionsprocessen. Det är det musikaliska arbetet med strukturer och ljudmaterial som i sej själv tillåter att nya energier, uttryck och intensiteter fångas upp.

Vi blir avtrubbade och musikaliskt låsta när vi bara hör finslipade, behagfulla och regelstyrda harmonier, strukturer, och Ny musik-akademism i oändliga repetitioner och omtagningar. Vi blir hjärntvättade av tillrättalagda och anpassade melodier, rytmer och ackord i populärmusik, och konformistiska strukturer, instrumentationer och elektro-akustiska ljud på Ny musik-scenen. Enbart cirkulation av “rena“ och “friska“ ljudströmmar, renade från oljud och ljud som kan störa harmoni och framgång, det är vad musiken erbjuder oss idag. Användandet av ackord, melodier, röster, strukturer, och elektro-akustiska ljud, som påstår sig vara själva musiken skapar en estetik av långtråkighet, självtillräcklig omtagning och artistisk konformitet. Etern är fullmatad av signaturmelodier och hitlistor, konserthallarna av klassiskt örongodis och Ny musik-akademism — Människor blir manipulerade till konformism och invaggade i passivitet — Däri ligger den potentiella fascismen i musiken. Därför måste strukturen, harmonin, ackorden, ljudet, ja, själva tonen “explodera“, brytas ner, vändas ut och in, ja, man måste öppna dörren för själva oljudet, låta till och med porten till ljudströmmarna gnissla.

Jag står i opposition till det tunga maskineri av institutionellt tänkande och dess flagranta samröre med makten. Mycket av den klassiska utbildningens filosofi (den klassiska utbildningen i allmänhet och musik och andra konstarter i synnerhet) utgör en väldig skola för repression. Den levererar specialister i tänkesätt, estetik och musikstil som förhärligar och anpassar sig till makten och därtill pressar de oinvigda att förena sig med de fenomen de kommit för att bekämpa.

Min musik och mina ord ingår i en subversiv strategi — som blir till verktyg för en antifascistisk livsstil och kamp. Men mina kompositioner och ord ska även överskrida mina egna intentioner; ju mer överraskande tillämpning de får, desto bättre verktyg blir de. Jag arbetar med metoder, instrument och processer som direkt kan inspirera arbetet med att framställa ljudstrukturer som ska molekularisera (bryta ner) musikens former och på samma gång vidga dem. De nya musikmaskinerna (synthesizern, datorn, den musikaliska mjukvaran, algoritmen) fungerar inte enligt tekniskt eller musikaliskt preciserade och definierade ideal, utan alstrar kontinuerligt oberäkneliga resultat, komplikationer och implikationer. Allt åstadkoms genom ett mångfaldigande av ljud, oljud, politiska åsikter, toner och nya kontaktytor.

Oljudets musik
Min musik är ett flöde av ljud, oljud och krafter; den utvecklar sig till en punkt, där den överskrider sig själv. Den hastighet med vilken olika ljudelement följer på varandra och den densitet de har vertikalt gör att ett slags överhettning inträffar som överskrider rastlöshetens upphetsning. De tillfälliga sekvenser med melodier, harmonier och ljud som klingar på ett mer "normalt" sätt kan i sitt sammanhang verka nästan banala, som ett mått på hur långt bort vi har hunnit i musiken. Den intuitiva metallsmältans brutalitet i notationen och musiken förmår musikern till en energi av het improvisation. En ny musik är född, en ny densitet i tanke och känsla, där intellektet möter det maniska raseriet. Vi upplever en energi, född ur rörelse, intensitet och uttryck.
Det för örat mest karakteristiska för min musik är dess intensitet och täthet. Sträv, stark, obändig och extrem. Texturerna och rytmerna är aldrig ljuva eller tillfredsställande i konventionell mening. Man kan bara lyssna till "Pig Iron" (the celestial fire CD/Ankarström-Ö10 /Dror Feiler solo/ för tenorsaxofon och live elektronik), "Tio Stupor“ (Saxofon con forza PSCD 1 för altsaxofon och live elektronik) eller "Ember" (för symfoniorkester och elektronik, 1997, Donau Eschingen Festival Commission) så förstår man att varken patetisk världsmusiks trevlighet, pretentiös ny-romantisk upplösning eller ny-akademism har någon plats i dessa kompositioner, utom som ett antagonistiskt element. Inte heller tillåter dessa kompositioner de konventioner som karakteriserar den moderna musiken utan att problematisera dem.

Min musik använder oljud som byggstenar i en musikalisk kontext. Oljud i detta sammanhang är alltså inte ett slumpmässigt eller tillfälligt oljud, den hörbara "bakgrund" som inkräktar i ett verk som Cage's "4'33", när åhörarna genom det tysta pianot tvingas lyssna på sina egna fötters hasande, eller på stadsljuden som tränger in genom ett öppet fönster. Det är ett oljud som alltid är inbrytande, smutsigt, främmande och i romantisk mening vackert som i "Alka, Opfor & DiaMat" (FYCD 1007, By the Too Much Too Soon Orchestra).

Oljud i vidaste mening är ett av de centrala elementen i min musik, liksom i dess mer populära "kusin" Noise-musiken. Den skrovliga råheten i musiken är ett försök att bryta lyssnandets mönster. Oljudet utanför sitt vardagliga och givna sammanhang är provocerande, drabbande, förändrande och njutbart (!). Oljudet har sitt värde som chock och drar undan mattan för lyssnarens förväntningar på det givna flödet, på en trygg förtrogenhet (den kan vara "modern") eller på lindring. Oljudets musik är den klingande politiseringen av lyssnandet.

Musiken är svår på samma sätt som Adorno finner Schönbergs musik svår - inte för att den är pretentiös eller obskyr utan för att den från första början kräver aktivt och koncentrerat lyssnande, den största uppmärksamhet på simultana rörelser, krafter och uttryck, förnekande av de gängse kryckor för lyssnandet som alltid infriar förväntningar, och en intensiv uppfattning av det unika, det specifika och det allmänna. Ju mer musiken ger lyssnaren, desto mindre erbjuder den. Den kräver att lyssnaren spontant komponerar dess inre rörelse och kräver av lyssnaren inte enbart kontemplation utan även aktion.

Musiken, Che Guevara & revolutionen
Che Guevara valde att ägna sitt liv åt revolutionen och sedan offra sitt liv för den. En yttersta akt som mestadels lämnar de efterlevande i desperation, förtvivlan och tomhet. Och ändå var det detta yttersta val som tillät honom att bli sig själv och från ett ögonblick till ett annat lämnade oss ensamma, men med den kraft och beslutsamhet som präglar hans livsverk. Kanske var det inte det slags självmord som Foucault talade om, en akt som skulle ihågkommas, som lyser upp livet, utan mer hans radikala vägran att ge upp revolutionen som en realistisk dröm... Che själv tänkte på livet, de energier som livet frigör och på kampen som ett stort experiment att besegra existensens villkor och det liv och den kropp man är fången i — Livet är mer än och något utöver de biologiska krafterna (t.ex. självbevarelsedriften); i varje ögonblick borde det skapas nya morfologier och motståndsmöjligheter genom bildandet av nya stridslinjer. På samma sätt bör musiken dra osynliga linjer, vidga sina gränser, dra sig undan från eller bryta ner de mekanismer som stänger den inne och undvika den permanenta kontrollen och hyper-informationen.

Som en del av det moderna kapitalistiska samhället löper musiken risken att försvinna i slumpvis valda samplingar, data, marknader, instrumentala mönster, institutioner och datanät, eller kvävas i det gigantiska tautologiska maskineri som utgörs av mediaindustrin, som oavbrutet sänder tillbaka massornas opinionsyttringar och smak, vilka de, som media, själva formulerat.
Den nya avantgarde-musiken är den “andra“ musiken, den som varken kompromissar eller tänker på att ge sig utan fortsätter att verka i skuggorna och periferin. Den är ett virrvarr, en orkestrering av relationer; diversifierad och heterogen gör den avbrott och oväntade kopplingar.

I min musik vill jag alltid syssla med livets grymma realiteter: "Shrapnel" (krig); "Beat the White the Red Wedge" (revolution); "Schlafbrand" (andra världskriget); "Let the Millionaires go Naked" (de fattigas hämnd); "Intifada" (konflikten mellan Israel och palestinierna); "Ember" (den anti-imperialistiska kampen). Estetik som sådan intresserar mig inte. Mer än så, jag finner den farlig. När jag komponerar eller spelar, söker jag inte skönhet utan sanning. Min musik väller fram i fortissimo, länge. En våldsam kamp hörs, men som i "Maavak" (kamp) beskriver kompositionen inte kampen utan är själva kampen. Närhelst jag dedicerar en komposition t.ex. till den palestinska kampen i "Intifada" eller Europas gästarbetare i "Gola", eller i "Ember" — Che Guevara in memoriam, är det inte fråga om ett inspirerande motiv eller ett nostalgiskt minne, utan tvärtom, det handlar om att åter-uppleva, att ta en andra chans, även om det innebär att konfrontera sin egen fara och ta en motgång, för att resa sig igen.

Stockholm September - 98


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav