STELLAN SAGVIK - Musik med stort hjärta

Publicerad: 2001-06-12 av Stellan Sagvik

Ett musikaliskt porträtt av Stellan Sagvik - med fem uruppföranden - tecknas vid en konsert i Radiohuset den 17 november [1991]. Mikael Strömberg har träffat den produktive tonsättaren. (Publicerad i Nutida Musik nr 4, 1991)


Som dessert serveras en Sagviksk dans. En fluffig sak med stänk av angostura bitter. Ungraren fattar genast vad det är fråga om.
      Men svensken? Han applåderar på fel ställe och frågar bordskamraten hur desserten smakar - egentligen.
      De "Sagvikska Danserna" opus 127 existerar i verkligheten, men inte många svenska kök har dem på sin meny. Femtiotalisten Stellan Sagvik, sitt 163:e opustal till trots ("Rondané" för stor orkester), är av anledningar som lätt synes orättvisa, urtypen för en "icke-spelad" tonsättare i Sveriges "musikliv". Jag drämmer till med "värde-korrumperade musikliv"; såsom livet ter sig i ett land som Sverige.
      Stellan Sagviks "musikliv" liknar något annat. Och med journalistens krokiga frågetecken står jag nu på tröskeln till hans lya på Södermalm i Stockholm. Dels: Varför spelas han så sällan? Dels: Varför tonsätter han sådana mängder? Ett paradoxernas paradis, javisst.
      Datorn står på, ständigt, och sprider ett manande surr. Notblock där. Telefonsvarare där. Korrektur där.
      Det skrivs inte enbart musik i detta rum, ser jag.

      Flera fronter
      Stellan, är du en orolig själ som hoppar på än det ena, än det andra?
      - Nej, främst är jag ju tonsättare, som av mer eller mindre inkomstskäl "tvingats" utbilda mig till journalist och arbeta på flera fronter samtidigt; Kyrkomusikernas Tidning, Föreningen Samtida musik, STIM, teatermusiker, sångare, dirigent, skribent...
      Sagviks estetiska kodex, hans idiom, förefaller ändå fast: JAG är inte universums centrum. Jag är varken berättare eller analytiker, snarare dialogör.
      Det vill bland annat säga - en dialogör - aktiv i bruset från vaksamma lyssnande och spelande, som bejakar emotionsnivåerna för sensualism och sensibilitet i allt han åstadkommer. I bilden ingår också en klart formulerad avsky för att glädjen, nyttan, meningen med musik är detsamma som applikationen av någon teori, ett kryptogram, en struktur, en serie.
      Tanken är enkel och direkt. Han är konstnär, inte forskare. Alltså jobbar han med känslouttryck som söker sin partner. Och eftersom uppsåtet är ärligt behöver det heller inte kläs in i pansar, t ex i någon (förmäten) verkkommentar. En tornbyggare?
      - Jag förstår inte riktigt syftet med ett torn. Gräv istället din egen grop dit publiken kan ramla (ha-ha). Omstörtare, nej. Praktiker, ja.

      Vara-i-världen
      Jag tror han säger att beslutet - en dialogörs val - med åren har vuxit till ett vara-i-världen, ett mera entydigt tonsättar-vara. I dag accepterar han sin lott som tonsättare mitt i det vanskliga relationsdrama av försörjning, sammanträden, barn och familj som verkligheten erbjuder.
      Med rask pennföring tecknar han ner vartefter idémängderna kommer, och han skriver hellre fyra sånger på en vecka än uppehåller sig vid en upptakt i tre veckor. Här faller ett credo på plats: Bättre skriva mycket och intensivt och lära sig något av det, än skriva lite och extensivt och snärja in i sig detaljer. Hellre en hök som zoomar in sitt byte från hög höjd.
      Alltsammans detta har förstås inneburit att tonsättaren Stellan Sagvik aldrig kommit att räknas till nutida-musik-sektorn, eller "nutida-musik-gänget". Då har han också hamnat långt bak i kön till stipendie- och beställningsruljansens tombolahjul, och innehar idag en inte alltför eftersträvansvärd position som institutionell och icke-institutionell. En svårfångad rackare.
      "Du går nog ganska opåverkad genom det här", sa Gunnar Bucht åt Sagvik. I kompositionsklassen lärde han sig visserligen hur man yvar risigheter och tyglar tid och det mesta en tonsättare bör kunna. Men medan generationskamraterna Pär Lindgren, Tommy Zwedberg, Ole Lützow-Holm m.fl. valde "nutida" föll Sagviks val på "samtida".
      Det luktar "Den stora musikdebatten" från 60-talets början. För även om Sagvik inte känner det som om han tar vid där Wirén, Lars-Erik Larsson och de Frumerie slutade, och där Carlstedt ännu odlar "en mitt-emellan-väg utan oöverstigliga svårigheter", så är det hit han räknas. Onekligen. Anklagad för att vara "Sportig publikfriare", tycks han gå oberörd genom stormen.
      "Samtida" eller "Nutida" - nog förhåller det sig med musiken som med religionen: Mottagaren är ytterst en enskild människa.
      Istället gör man klokt i att betrakta Sagviks "samtida" stycken som pendanger till en tradition från vilken han aldrig av principskäl känt behov att svära sig fri. Till exempel hans tio "Svenska Concertinor" skrivna med folkmusikteman från olika landskapsdelar.
      - Men jag har faktiskt skrivit två genomseriella verk, första Flöjtkonserten och Sequenzia för klarinett och piano plus några partier i min opera "Meneo". Och jag har överlevt.
      - Skriver du som melodiker hamnar du automatiskt i något redan hört men där varje stycke är sin egen mästare.

      Inget facit
      Allt sedan en sextonårings självklara "kall" med ett stycke för två fioler, "Nittvarnon" opus 0, har det gått lätt att komponera 163 opus! Det finns lärda män som påstår att en tonsättare med 163 opus inte är att lita på.
      Är du i klorna på musikens diktat? Säger du någonsin nej till en skönhet som dimper ner i noterna? Tillhör också fantasin en del av verkligheten?
      - Jag lyssnar och associerar och har lätt att omsätta impulser i musik. Alla stycken är förstås olika, men jag arbetar nästan alltid direkt, ändrar sällan, har storform, attityder, dramaturgi och mål klara för mig redan då jag får idén till verket. Det kommer samtidigt, och lätt, som ett total-koncept.
      - Mitt material är alltid sin egen ledare och ledsagare, "dikterar" kanske inte, men är så intimt förbundet med sitt "koncept" att utrymme inte finns för utflykter, mer än på ren trots, eller impuls, eller på grund av min aversion mot upprepningar.
      - Facit existerar aldrig! Kartan ritas om i otakt med terrängens utveckling. Det enda som kan styra är uppriktighet. Och min fantasi. Därför måste jag våga arbeta efter eget huvud (inte efter andras), som konstnärer gjort i alla tider. Att tro att man kommer med något helt nytt är inte bara befängt och uppblåst, det är också slöseri med kunskap. Vi behöver inte uppfinna hjulet igen... och igen. Jag är en del i en traditionskedja, att påstå annat är fåfänga.
      - Skruva av hjärnan och öppna hjärtat!
      Din inbilskhet att tro dig ha blick över hela materialet redan från början, äger det en viss giltighet?
      - Ja.
      Och vad anbefaller tekniken, dina verktyg?
      - Små celler. Utmejslat motiviskt arbete, där materialet tillåts styra sig självt. Musikalisk korsbefruktning och släktskap. Det gör att jag ofta återvänder till metamorfostekniken. Jag älskar dessa svansbitarformer.

      Litterär
      I viss mån beskriver han ett arbetssätt som tangerar en författares tekniker, t ex att börja i mitten och låta musiken (romanen) svälla, att förhålla sig mera fritt till orsak och verkan, till olika tempus, m. m. Inte bara det att Sagviks musik ju är osedvanligt "litterär", titlarna har oftast en dubbelfunktion som namn och kod.
      - Titeln föds oftast i samband med eller före, aldrig i efterhand, som stycket realiseras. På så sätt är titeln både en katalysator och rymmer ett "program" i miniatyr.
      Jobbande som spärrvakt hos SL under Stockholms gator renskrev Sagvik sin första opera "Förlorade i molnen". Musikdramatiken och teatermusiken är hans största passion - åtta operor hittills, "EGO", "Ödesspegeln", "Målet", "Sköldpaddsberget", "Anna Månsdotter", "Morminne", "Meneo"... och en nionde på väg, om den sovjetryska elitkulturkretsens uppgång och fall med vilken han försöker övertyga operachefer i Stockholm, Hamburg och Paris.
      Slavisk rytm och kynne, långa linjer, flödande, pågående, lekande, diverterande, smäktande melos, nordiskt... orden glider lätt över läpparna då man vill teckna Stellan Sagviks musik. Det ska lyssnaren bli varse vid porträttkonserten i Radiohuset, studio 2, söndag 17 november.
      Konserten omfattar inte mindre än fem uruppföranden:"Sonata Dominiqana" för piano,"Serenade Piquante" för altflöjt och 10-strängad gitarr,"Amariosa" för mezzosopran, klarinett, cello och piano,"Cellocon" för cello och piano och slutligen hans 4:e stråkkvartett "Esembe", beställd av Samtida Musik och Svenska Rikskonserter.

      Först en "absolut" pianosonata, motorisk och effektfull, som bryter mot ett drömskikt, pedal siempre. Skikten kommenterar och kompletterar och genererar varandra. Serenaden är ett stort skämt som exekverar i schabloner, en pikant anti-serenad med kryptiska undertitlar i Saties anda. Återigen blandar tonsättaren in sitt eget liv i ett relationsdrama, "Amariosa". Därefter ett rent spelstycke som cirklar kring ett mantra, ordet "Cellocon", cello con.

      Warszawa
      Om de sagvikska stråkkvartetterna kan man raskt konstatera att de är kolossalt olika, från l:a kvartettens Larsson-Carlstedt-idiom, tvåans expressiva skri, treans undersökning i det stråkkvartett-egna uttrycket. Ty även 4:an är en solitär. Nyckelordet är: Warszawa.
      - En turbulent, stinkande stad. I denna miljö föddes den "idée fixe" som bildar stommen till "Esembe"; ett kort, intensivt stycke som sammanfattar det hektiska Warszawa hösten 1990. Rent tekniskt emanerar allt material i kvartetten från det enkla modus som utgör centraltoner i de inledande glissen; omvändningar, speglingar, transponeringar och inverteringar.
      I hotellrummet intill Sagviks rum i Warszawa övar andreviolinisten i tyska Auryn-kvartetten i timslånga pass.
      Ekon av hans ansträngningar i den överlastade atmosfären letar sig så in i Sagviks egen musik.

2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


2017-01-18

Mika Takehara, som också
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav