Sång mellan kärlek och död - LIDHOLMs "stund, när ditt inre...".

Publicerad: 2002-02-15 av Stellan Sagvik

av Hans-Gunnar Peterson


Romans? Recitativ? Aria?

Sång mellan kärlek och död
- om Ingvar Lidholms "stund, när ditt inre...".

Ingvar Lidholm är en konstnär vars natur och arbete är omgärdat av avvaktan, väntan och inte minst förväntan. Ett nytt verk av honom emotses med spänning och ett alldeles särskilt intresse. Exempelvis "stund, när ditt inre..." för baryton och orkester som var en självklar tyngdpunkt i den stora Lidholm-festival som Konserthuset genomförde i början av november 1998. Verket uruppfördes av Kungliga Filharmoniska orkestern med Peter Mattei som sångsolist och dirigent var polacken Michel Swierczewski. Stort intresse, spänd förväntan hade legat i luften ända fram till och med det ögonblick då dirigenten höjde sin taktpinne och det första ackordet klingade. Så har det varit inför varje nytt verk sedan mycket länge. Helaftonsoperan "Ett drömspel" omtalades på många olika sätt långt innan den fick sin urpremiär - medan tonsättaren själv var mycket f örtegen, även om han offentliggjorde brottstycken ur den med de båda körstyckena "De profundis" och "Vindarnas klagan".

Vad som pågår inom honom själv talar han aldrig om, han berättar mycket litet om hur arbetet med verken går till. Vi har vant oss vid att det kan gå flera år mellan kompositionerna. Om det beror på ambitioner i perfektionistisk riktning eller på motstånd i arbetsprocessen kan man bara gissa sig till. Denna tillbakadragna karaktär har funnits där parallellt med decennier av utåtriktad livskraft i form av pedagogisk gärning, insatser vid Musikradion, en tidigare karriär som musiker och dirigent. Men som tonsättare arbetar och lever han i perioder som antingen är uppehåll eller förberedelser. Delvis finslipar han då troligen sitt material och sina idéer, men utsätter sig säkert också för tung självkritik. 50-talets sista år och en stor del av 60-talet var visserligen en mycket flitig tid med bl a en rad kör- och orkesterverk. "Ritornell". "Mutanza". "Motus colores". "Poesis". "Canto LXXXI". "A cappella-bok". "Nausikaa ensam". "Holländaren" (enaktsoperan för TV - varför görs inte ett försök att framföra den sceniskt? ).

Men därefter blir han en alltmer sparsmakad och tillbakadragen konstnär. Uruppföranden blir till spänt emotsedda tilldragelser och man förväntar sig ett mycket starkt musikverk, ordet "mästerverk" ligger i luften. "...a riveder le stelle". "Greetings from an old world". "Kontakion". "Ett drömspel". "Libera me".
I flera fall har Lidholm också drabbats av motgångar, kanhända inte konstnärligt ty i det avseendet har han hyllats som få, men på det praktiska planet har prövningarna varit desto fler. Urpremiären av "Ett drömspel" fördröjdes kraftigt av oenighet mellan Kungliga Operan och den tilltänkte regissören vars krav på arvodets storlek blev ett konfliktämne. TV-inspelningen som planerats av operan gick om intet på grund av en arbetskonflikt inom teaterhuset. Det svenska intresset för utländska uppsättningar av "Ett drömspel" har varit litet på gränsen till obefintligt. Ingen engagerad människa undgår missräkningar och motgångar. Frågan om hur dessa har påverkat Lidholms skaparkraft ska inte leda till några spekulationer här.

Samtidigt är jag övertygad om att kompositionen "stund, när ditt inre..." mer naket än något annat stycke av tonsättaren både gestaltar och själv befinner sig i skärningspunkten mellan konst som distanserat, objektivt arbete och konst som subjektivt uttryck. En utlevelse av personlig erfarenhet, glädje såväl som smärta. Medvetet eller undermedvetet utlöser dikten av Erik Johan Stagnelius frågan om resignation eller livskraft. Om det är en problematik som konstnären Ingvar Lidholm vill att hans lyssnare ska ta ställning till eller om det är en problematik som kämpar inom honom själv - vem kan avgöra det?

Det rent musikaliska i stycket kan betraktas för sig men också ses i samspel med existentiella och personliga frågor. Någonting, jag kan inte avgöra exakt vad gör att jag tror att dikten har tonsatts från en mer mångfacetterad utgångspunkt än blott och bart dess litterära skönhet. För att uppskatta den konstnärliga rikedomen i ett verk kan det vara förödande att spekulera över förbindelsen mellan konstnärens personliga erfarenheter och arbetet - men lika förödande att helt vilja bortse från det. Ett exempel vore de hisnande emotionella dimensioner som blivit klara i Alban Bergs "Lyrisk svit" för stråkkvartett, efter upptäckten av ett hemligt självbiografiskt program bakom stycket, en oförlöst och traumatisk kärlekshistoria mellan tonsättaren och den unga Hanna Fuchs. Tonerna A - B - H - F, alltså initialerna i de båda parternas namn är ett väsentligt material i partituret. Det stora verket som tycks så objektivt och balanserat i sin utformning är samtidigt ett intensivt stycke självbiografi i toner.

En faktor som förstärker aningen om att "stund, när ditt inre..." är musik med djupa rötter i upplevelser i tonsättarens liv är att dikten ställts i fokus genom att vara s å tydlig. Sångmelodin ä r närmast avskalad för att göra varje ord tydligt. Lidholm har om och om igen valt texter med karaktären av lärodikt. Ur Ezra Pounds åttioförsta sång i "Cantos", underlag för a cappella-kompositionen "Canto LXXXI", erinrar sig kanske några läsare den viktiga raden "Pull down thy vanity", ( slå ned din fåfänga). I Lidholms tonsättning framhävs den som ett visdomsord, ett didaktiskt motto. Utvecklingen från prövningar till lättnad och ljus gestaltas med rader av Dante Alighieri" i "...a riveder le stelle". Stagnelius-dikten är också av detta slag, men här överger Lidholm sitt distanserade, arkitektoniska s ätt att hantera poesi. Han tonsätter dikten istället som en rak, naken bekännelse.

Samtidigt som man kan uppfatta samhörigheten med andra av hans verk är det lätt att förnimma styckets unika egenskaper. Texten står i fokus. Besättningen soloröst tillsammans med orkester är ovanlig i hans produktion. Innehållet är mycket avskalat, på gränsen till asketiskt och kargt. I och med att styckets självständiga och egenartade karaktär griper tag i sinnet så är det naturligt att också bejaka känslan av att det är svårt att värdera det. Är det kris och omprövning som ligger bakom kompositionen? Eller har han arbetat sig fram till en ny inställning visavi frågan om ord och ton ?
Oavsett infallsvinklar på det nya stycket så är en snabb översikt över partituret nödvändig. Vad är det för komposition vi möter?
Den är ensatsig, speltiden 28 är omkring femton minuter och även om tempot skiftar så sker detta inom tämligen snäva ramar, det lento som inleder kännetecknar hela verket. Tempot har säkert med sångens och diktens grundkaraktär att göra: allvar och besinning - ett recitativ i tung stil för att föra fram och gestalta ett budskap om livserfarenhet, ett poem som i vissa avseenden också skulle kunna kallas för en lyrisk predikan.

Skribenter, interpreter och även Lidholm själv påpekar då och då att tydlighet och det spontant fattbara är viktiga ideal för hans musik, det må gälla ett ensatsigt orkesterverk som "Kontakion" eller den drygt två timmar långa operan "Ett drömspel". Tydligt, spontant gripbart är egenskaper som kan användas i omdömen om "stund, när ditt inre...". Diktens många ord, koncentrerat samlade i rader av sträng ordning, men som också innehåller en explosiv känslomässig laddning, gestaltas i musik som komponerats på basis av ett antal klart urskiljbara grundelement. Redan i styckets början hörs några av dem, successivt men också lagrade simultant över varandra. Ett exempel är ackordet av små terser (ciss - e - g - h, med tonen a i trombonerna ett ackord av fem toner). Dessa ibland diffust, svagt skimrande, ibland spänt klingande harmonier präglar flera avsnitt av stycket - en kontrast till den betydelse som linjära, melodiska material har.
Kvintolfigurerna i klarinett- och fagottstämmorna fladdrar snabbt förbi i öppningen men har ändå en viktig roll och återkommer i annan skepnad senare. Då är de förlagda till trumpeterna i takterna 84-94, en kraftfull stegring av musiken som leder till det moment som kanske är vändpunkten, peripetin i takt 109, "senza tempo".

I öppningsskedet ligger tonen e som orgelpunkt i cello- och kontrabasar, musikaliskt sett kan man kalla detta för ett fundament, för lyssnarens fantasi kanske tonen kan framstå som det djup som diktens "du" står inför i förö delsens stund. Orgelpunkten ger djup åt de första takterna 1-24 och återkommer senare i slutet av kompositionen takterna 124-133 och i 169-174. Detta exempel på att inslag ur styckets första avsnitt återkommer senare, tillhör det som ökar känslan av styckets sammanhängande karaktär, men ger det samtidigt problem.
Dikten kan läsas som ett utbrott av förtvivlan men den har, åtminstone i mina ögon en ännu mer tydlig riktning från mörker till ljus, från ensamhet till vänskap. Ord för ord, rad för rad, tanke efter tanke tar steget från desperation till övertygelse. Däremot betonar musiken snarare pessimism och resignation. Mörkret släpper inte taget, inte ens i ett så objektivt hänseende som klangen.
Med minnen av de jublande och starkt visionära sluten i körverk som "Laudi" och "...a riveder le stelle", den vitala slutdelen i orkesterstycket "Ritornell" så kan man ställa sig den mycket enkla frågan om vad som har hänt med Ingvar Lidholms tänkande och föreställningsvärld?

Alldeles i början av "stund, när ditt inre..." finns ett väsentligt motiv f örsett med föredragsbeteckningen "molto espressivo". Motivet består av intervallen liten sekund och ren kvart som också ingår i barytonsolots bö rjan. Oboens klang kan vara ett förebud om den ångest och klagoton som barytonsolisten enligt partituret ska tänka på, där står nämligen "med ångest och smärta". En personlig association går till den ödsliga stämningen kring den döende Tristan i Richard Wagners "Tristan och Isolde", första scenen i akt 3. Wagner använder i och för sig ett annat men dock besläktat instrument, engelskt horn.
Kopplingen till "Tristan och Isolde" blir ännu starkare för den som i violinstämman takt 184-187 läser tonerna giss-a-aiss-h som ett citat ur orkesterförspelet till Wagners musikdrama.
Oboeklangen är också en vekare fortsättning av den smärtfyllda tonen i trombonglissandot som genomborrar de allra första takterna, en detalj som kan vara värd en kommentar. Åtminstone för mig är parallellen klar med ett avsnitt i operan "Ett drömspel", den scen som inleder andra akten och även utgör första inslaget i den vokalsymfoni för konsertbruk som tonsättaren sammanställt ur sitt stora musikdramatiska verk. Ett trombonglissando sätter sin prägel över scenen mellan Agnes och Advokaten då de möts i Fingalsgrottan. Agnes talar om ljudet av droppar som faller, tårar som när människorna fäller och Advokaten svarar "Det är det som är det bittraste - kärleken".

De små, små detaljernas betydelse för varandra och deras förbindelse med andra verk av Lidholm ger associationer som placerar Stagnelius-kompositionen i ett idémässigt spänningsfält mellan djup ensamhet och en deprimerande kärleksupplevelse. Att lyssna till musiken utifrån rent tekniska aspekter lämnar i vart fall mig djupt otillfredsställd, den ropar som ett laddat brev på omsorgsfull läsning. Jag säger inte att jag kan förstå det men någonting lockar till tolkning.
Färgernas betydelse är mycket stor, som redan har framgått: orgelpunkten i stråkarnas basregister, trombonglissandot, oboens elegiska och sorgsna ton, barytonens expressivitet redan i den suck som Lidholm själv lagt till diktens ordalydelse.
Det finns en rad små, sparsmakade men starkt suggestiva detaljer som först och främst fungerar som klang, ett uttrycksmedel likvärdigt med harmonik, motiviskt arbete och polyfon teknik.
I orkestern finns flera instrument som säkerligen sätts in i djupt medvetande om deras koloristiska kraft. Som Bo Wallner skrivit i Lidholm-festivalens programbok apropå det aktuella stycket: "Orkestern är av normal symfonisk storlek - med harpa och marimba som viktiga klangmedel. Ett effektpartitur? Alls inte. Den instrumentala satsen bär också diktens och solostämmans uttrycksfulla värdighet".
Till detta kan läggas fler exempel på klangaccenter. Ett av dem är pukan som träder in med en triolrytm till orden "Hjärtat ej sucka kan". Här finns skimmer, ljus, oro och dovt hotfulla signaler att tolka in i färginslagen. Exemplen kan utökas med åtminstone ännu ett, nämligen cymbalen som orkesterns ensamme slagverkare ska hantera med träpinne, "piatto sospeso, bacch. di legno". Den klingar första gången till orden "och i vars levande kraft v ärldarne röras ännu", alltså i styckets slutfas. En andra gång klingar cymbalen i de sista takterna då sången tystnat och orkesterklangen reducerats till ett minimum. Det är en svag signal som klingar eller snarare förtonar. Sammanfattningsvis vill jag peka på att exemplen tillsammans bildar en skala från visserligen spända, men också färgstarka till mycket svaga nyanser - man kunde tala om ett musikaliskt morendo. Klangerna skapar en nyans- och stämningsvärld liknande det döende slutet av exempelvis Alban Bergs förut nämnda "Lyrisk svit".

För mig är det mycket gåtfullt att musiken utvecklas som den gör till ord som borrat djupt i förtvivlan men leder till förtröstan: "Natten är dagens mor, kaos bor granne med Gud". När rösten uttalar dem lämnas den så gott som ensam, antingen orkestern tänks som en jordisk eller himmelsk ram kring den sjungande mannen så utplånas den.
Det finns ännu en detalj som väcker frågan om vad det är för dimensioner och upplevelser Lidholm gestaltar i sitt partitur.
Den är i själva verket ett av de viktigaste motiven. Trots att det framträder redan i inledningen berör jag det inte förrän nu. Det återkommer gång på gång genom kompositionen och dominerar slutfasen. Det är ett ackordiskt motiv, oftast förlagt till träblåsarna vilket ger det en mild, kanh ända vek karaktär. Det upprepas många gånger men frånsett vissa rytmiska skiftningar varieras det knappast och får därigenom en närmast rituell prägel, en symbolisk valör av ungefär samma slag som de ljusa, gloria-liknande stråkklanger som Bach alltid använder för Kristus-replikerna i "Matteuspassionen". Motivet består av en fallande stor sekund försedd med legatobåge. Det är knappast orimligt att h är höra en tung, deprimerad suck eller uppfatta motivet som en tonsymbol för ett knäfall - men knappast ett tacksamt, jublande knäfall. Det är den resignerade, sorgsne mannen som böjer knä. En sådan tolkning stämmer väl in i det övriga mönstret med trombonglissandot som smärtfyllt rop, de låga stråkarnas orgelpunkt, klagotonen i oboestämman...

De faktorer som jag pekat på leder till intrycket av att "stund, när ditt inre..." är ett stycke musik där tonsättaren i valet mellan att i dikten läsa in som förtröstan eller förtvivlan väljer det senare. Natten tar inte slut, fö rtvivlans rop och recitativ byts aldrig till den glädjesång och dans som trots allt nämns i dikten, dess bild av att en vän som kommer en till mötes i ensamheten. Tempot förblir långsamt utan genomgripande kontraster, formen är också helgjuten, färger och klangmedel skalas av och därtill de allestädes närvarande ackorden som tycks knäfalla.
Formen i sig är mycket tydlig och bärs helt och hållet av sångstämman, det vill säga dikten. Orkesterns roll är på sätt och vis att vara en urkraft i musikens första stunder men bildar senare alltmer ett febrigt, intuitivt glimmande klanglandskap mellan orden. En fantastisk kvalitet i instrumentationen är växlingarna mellan massiv, tät orkesterklang å ena sidan och å andra sidan mer spröda förlopp. I stort sett är stycket format i en övergripande båge från första till sista takten. Det finns inga orkestermellanspel och inte heller några tydligt markerade sektioner i förloppet. Det gör att texten dominerar i kompositionen, ett herravälde som ytterligare förstärks av barytonstämmans artikulerade utformning. Även i de mest kantabla momenten tycks solisten deklamera dikten. Och det finns stunder då han till och med närmar sig talet, låt vara med exakt noterade tonhöjder: "Säg, vem räddar dig då?".

Utan tempo ("senza tempo") flimrar denna fråga och stråkarnas stora ackord i just takt 109, åtminstone taktmässigt, matematiskt i mitten av stycket. Under ytterligare en stund verkar det som om allt också är förändrat, stråkarna tar upp en kantilena, en melodi som växer från djupt celloläge till höga register i violinerna - vem har något att invända mot uppfattningen att den stora förlösningens aria här tycks ta sin början?
Stagnelius förändrar dikten, beskriver vännen istället för tanken som famlar, hjärtat som inte kan sucka, ögonen som inte kan gråta. Glädje, dans och sång ger helt nya signaler, mitt i den högtidliga tonen kommer sinnliga, jordiska och kanske till och med erotiska nyanser. Vem dansar och sjunger i glädje om inte den som fylls av kärlek?

Men i Lidholms komposition är den väsentliga takt 109 snarare en hägring än en vändpunkt, en peripeti. Den sensuellt kantabla musiken där vän möter vän ger vika och med emfas betonas återkomsten av de motiv och material som från styckets inledning är f örknippade med förtvivlan, kort sagt med "förödelsens stund".
Här kan man resonera utifrån hur tonsättaren uppfattat dikten - men också koncentrera sig på strikt musikaliska, framför allt formmässiga iakttagelser. Allvaret, koncentrationen - inte minst det konsekventa spelet mellan små, respektive mycket stora intervall gör "stund, när ditt inre..." till ett gripande, ytterst personligt stycke musik. Men formen är mig samtidigt mer främmande än i något annat av Lidholms verk, han som i både mindre och större verk betonat utvecklingskraft, processer från utgångsläget via expansiva, dynamiska faser och episoder av vulkaniska krafter som når en slutfas. Denna är inte alltid en summering utan fungerar lika gärna som öppningen för helt nya riktningar - som i "Ritornell" där slutdelens energiska dans överrumplar lyssnaren.

Det vore fel att kritisera tonsättaren för att han skapat en annorlunda form i sitt nya verk - men samtidigt vilar något oförlöst i gestaltningen av linjer och spänning i skaldens poem. En orsak till det intrycket kan vara att vokalstämman starkt präglas av deklamation och recitativ. Förloppet i stycket styrs inte av någon pådrivande, än mindre visionär kraft utan vilar snarare i det tillstånd som skapats redan i inledningen. Trots stegringar och spänningar har stycket ett statiskt drag.
Något verk för soloröst och orkester har Lidholm inte komponerat sedan de tre sångerna för mezzosopran och stråkorkester, som strängt taget är arrangemang av solosånger med pianostämma. Solosopran förekommer i "Nausikaa ensam" vars besättning också inrymmer kör utöver orkesterpartiet. Och kompositionen som bygger på avsnitt ur Eyvind Johnsons roman "Strändernas svall" kallas av tonsättaren själv för dramatisk scen, låt vara att den framförs i konsertsalar. "stund, när ditt inre..." är snarare en kantat, jämförelser med annan nutida musik leder kanske tanken till exempelvis "Les espaces du sommeil" av Witold Lutoslawski, även den komponerad för baryton och orkester till dikter av Robert Desnos. Begreppet kantat kunde också väcka lusten att jämföra med solokantater av J S Bach som valt baryton för den allvarsamma "Ich will den Kreuzstab gerne tragen" (BWV 56) .
Det intima i Stagnelius-dikten skulle kanske kunna ge känslan av en romans som Lidholm i sådana fall valt att skriva med orkester istället för piano som dialogpartner till den mänskliga stämman.

Ur operans värld kan man också hämta exempel som belyser olika sidor av "stund, när ditt inre...". Associationerna vandrar till några av de stora barytonrollerna i repertoaren, ett röstläge som på grund av klang och inte minst förmå gan att mer tydligt än den ljusare, högre tenorstämman kunna förmedla text ofta anv änds för komplicerade karaktärsroller. Wozzeck i Alban Bergs opera med samma namn, Ferruccio Busonis Faust-gestalt, titelrollen i Paul Hindemiths "Matis der Maler", Giuseppe Verdis Rigoletto och Amfortas i "Parsifal" av Richard Wagner, alla är de barytonpartier. Dessutom män som står inför randen av en själslig avgrund.
Exemplen kommer ur repertoar som Ingvar Lidholm är väl förtrogen med. Och för sitt nya stycke väljer han baryton, ett röstläge som verkar förutbestämt att få uttrycka smärta. En sådan framträder i "stund, när ditt inre...", besläktad med såväl Holländaren som Officern, figurer i tonsättarens egen musikdramatik. I "Ett drömspel" finns en scen som står det nya verket mycket nära, särskilt som existentiell situation, delvis även musikaliskt. Första akten innehå ller den stora tablån i teaterkorridoren. Den väntande Officern till vilken den älskade kvinnan aldrig kommer, dras in i ett komplicerat sjä lstillstånd som kan erinra om vad Stagnelius skriver om i sin dikt: desperation, förödelse. Tonsättaren skapar alltmer spänd musik men här leder han över materialet i en musikalisk atmosfär som både bryter situationens mörka laddning och lyfter upp den på ett högre plan till en lovsång över kärleken för barytonsolist och a cappella-kör. "Troget och milt vill jag älska dig" har också blivit ett särskilt beundrat avsnitt av det omfattande operapartituret.

Det finns exempel på barytonscener där smärtan inte har med undergång och död att göra utan uppstår ur en annan känsla, nämligen kärlek. Kanske har Wagner också en plats i Lidholms Panteon. I så fall skulle jag vilja ställa fram gestalter som Wolfram i "Tannhäuser" och Amfortas i "Parsifal" som paralleller till Lidholms Stagnelius-baryton. Wolframs sång till aftonstjärnan och Amfortas stora monolog i första akten av "Parsifal" kretsar båda kring dödsmotiv men männen befinner sig också i kris på grund av kärlek. Amfortas är sjuk på grund av sin passion för Kundry och för att en gång fallit för sinnliga frestelser. Monologen når sin vändpunkt då han inte spjärnar emot graalens läkande kraft utan uppfylls av dess kärleksmakt och bejakar den istället för sin dragning till isolering. Wolframs sång nämner död och dödsaning men försonas han inte också med kärleken?
Dessa associationer leder mig till tanken att man kan läsa Stagnelius-dikten som ett kärlekspoem om den fruktansvärda stund man faller på knä och visar sin kärlek utan att veta om den är besvarad eller inte, i sig en osäkerhet som kunde kallas för det mörker som betäcker själen. I det fall man blir avvisad, vem är då den vänliga ängeln som räddar en från olycka? Möjligen kärleken själv som man släppt fram ur sitt inre istället för att förträ nga den. Vad syftar Stagnelius på om inte kärlek då han skriver om "det heliga Ord, som ropte åt världarne: 'Bliven!"?
I förhållande till Stagnelius tror jag att man så långt som möjligt ska befria sig från den biografiska bilden av skalden som sjukling, outsider såväl socialt som konstnärligt, sexuellt isolerad, en febrig diktare som dör ung. Samtidigt har han varit en gestalt att identifiera sig med för många konstnärer i kris, Gunnar Ekelöf och Lars Norén för att nämna ett par.

Den som skriver om något - en händelse, en bok eller ett partitur - kan få känslan av att arbetet är krä vande. Men så länge man håller sig på ett allmänt, informativt plan (som Bo Wallner i festivalens programbok) kan kraven bemästras utan djupare komplikationer.
Kommentaren, kritiken fördjupas i den stund man låter konstverket beröra ens eget inre eftersom den förmodligen kommer ur en konstnärs inre. Då inträffar det paradoxala att en komposition som egentligen inte tilltalar mig vad gäller form, klang, vokal karaktär ändå rör mig med sin livsgnista. Det lever då kanske på andra plan än de strikt musikaliska och strikt verkorienterade, istället i kraft av referenser till annan Lidholm-musik, till musik och människor i olika delar av hans liv.
För första gången har den arkitektoniske mästaren bland svenska tonsättare skrivit ett naket expressivt musikverk. Inga formmässiga spänningar. En stark men ändå recitativiskt monoton sångstämma. En orkesterhantering som trots skicklighet och rik teknik väljer att förlägga det symfoniska materialet helt i bakgrunden. En stor romans eller aria hägrar mitt i kompositionen men blott i några takter för att aldrig återkomma. Och den mäktiga poesin förklingar med en svag cymbalklang...


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


2017-01-18

Mika Takehara, som också
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav