LARS EKSTRÖM: ”Det får inte bli salongsbetonat”

Publicerad: 2001-09-24 av Stellan Sagvik

Av Christina Tobeck (Publicerad i Nutida Musik nr 1 1988/89)


Trombonen är ett instrument som numera fängslar Lars Ekström – ett grandiost och dynamiskt instrument, som både kan låta rått och sensuellt. Det har en ovanligt vid uttrycksskala. ”Dessutom är det litet absurt genom, att man drar i det. Inget annat instrument är sådant” säger Lars Ekström.

Trombonen har dock inte alltid lockat honom. Eftersom han själv inte är trombonist och heller inte tidigare haft någon nära kontakt med instrumentet, har han helt naturligt saknat ett egentligt förhållande till det. När Ivo Nilsson föreslog honom att skriva en trombonkonsert, väcktes intresset. ”Ivo är en så bra musiker. Det är kul att se när han spelar. Han agerar, det är show. Han svänger på scenen tillsammans med hela orkestern, och det tycker jag är viktigt!”, säger Ekström. Det musikdramatiska inslaget är betydelsefullt för honom. En konsertsituation kan visuellt bli väldigt tråkig, menar han.

När vi träffas för att tala om trombonkonserten Do it Ivo! har den brett upplagda och kritikerrosade kompositionen Un coup de des jamais n'abolira le hasard till text av Mallarmé för basbaryton, två orkestrar och elektronik just uruppförts. Detta 50 minuter långa stycke med en synnerligen krävande och virtuos sångstämma är komponerat för Mikael Samuelson, också han en musiker med scenisk begåvning. Lars Ekström har hittills komponerat sina solistiska verk med tanke på en speciell musiker – ofta en musikaliskt och tekniskt driven solist med artistisk talang.

När Ekström beslutat sig för att hörsamma Ivo Nilsson och komponera en trombonkonsert, ställde han sig frågan: ”Vad kan man göra med en trombon, som berör mig som tonsättare?” Det tog tid att komma underfund med det. Det dröjde därför innan kompositionen tog definitiv form; verket påbörjades 1986 och slutfördes våren 1988.

”Jag har aldrig skrivit någon musik som bjudit så mycket motstånd som den här. Annan musik brukar ta form efter ett litet tag. Motståndet har med instrumentet att göra. Vad är det trombonen uttrycker? – Jag började faktiskt med en konsert för två tromboner. Det här är fjärde utgåvan!”
En fråga som varje tonsättare, som komponerar en konsert för solist och orkester måste ta ställning till är hur soloinstrumentet ska förhålla sig till samma instrument i orkestern. Vissa löser detta genom att utesluta soloinstrumentet ur orkestern, andra väljer att skriva underordnade stämmor för soloinstrumentets syskon. Lars Ekström har valt det motsatta: de två trombonerna i orkestern spelar inte så sällan tillsammans med solisten. ”Jag har gjort de tre trombonerna till ett instrument. Man skulle kunna säga, att verket bitvis är komponerat för en solist och två ‘andra solister’. Vissa saker markeras på det sättet.”

Hela konsertens tonmaterial bygger på det övertonsspektrum trombonen har då den spelar tonen E i stora oktaven. Tonen är vald med omsorg: detta är instrumentets mest övertonsrika ton (trombonen är överhuvud ett mycket övertonsrikt instrument). 16 toner ur detta övertonsspektrum används som något slags tonart eller modus. Redan de stora ackorden som möter i styckets inledande del utgörs av detta spektrum.

Kvartstonerna är dock borttagna. Det är mera den kompakta klangen tonsättaren söker än de enskilda tonerna; kvartstonerna hade här varit en onödig komplikation.

Konserten börjar med den ensamma solisten i en nedåtgående, diminuerande melodisk rörelse, som mynnar ut i en fermat och en lång paus. Tystnad.

Därefter sker närmast ett överfall på lyssnaren. Hela orkestern brakar loss: fff – stora ackordpelare, som rör sig unisont eller parallellt med solisten. En rytmisk och dynamisk musik tar sin början. Verket är byggt i två stora delar. Den första är ”en svängdel, en grovt tillyxad musik, lik en skulptur av Döderhultarn”, för att låna tonsättarens egen beskrivning. (Av styckets totala längd om ca 20 minuter upptar den första delen ca 13-14 minuter.)


”Nästan oavsett vad man spelar på en trombon, så svänger det”, säger Ekström. Detta beror på den glissandoeffekt, som är i det närmaste omöjlig att undvika. I inledningen har han tagit fasta på denna effekt, den påverkar utformningen av hela orkestersatsen. De rytmiska ackorden i orkestern övergår emellertid snart i liggande klanger, fff förbyts i pp. Höga stråkstämmor förflyttas långsamt neråt, alltmedan blåsarstämmorna böljar fram och åter i dynamiska vågor. Upprörda agitatopartier växlar med espressiva delar. Går man ner i enskildheter är formen i den första delen inte helt enkel att överblicka.

Solisten arbetar lika intensivt som tidigare. Med undantag för några få takter spelar han oavbrutet hela stycket igenom. När jag påpekar, att solisten såväl här som i det tidigare omnämnda vokala verket tänjs till det yttersta, säger sig Ekström vara väl medveten därom. Han eftersträvar den fysiska ansträngningen. Också hans oboe- och flöjtkonsert innehåller synnerligen krävande solopartier. ”Det får inte bli salongsbetonat. Solisten får aldrig släppa koncentrationen”, säger han.

Mot slutet av den första delen tilltar komplexiteten. I blåsarnas stämmor känner vi igen den ”svängiga” musiken från konsertens inledning. De rytmiska, korta och vassa ackorden återvänder, och trombonsolisten drivs allt högre, upp till ett mycket högt läge. Av partituret framgår att Ekström gärna komponerar skiktvis. Stråkarna behandlas inte sällan såsom en enhet och blåsarna som en annan. Här vid höjdpunkten, innan den andra delen tar sin början, arbetar tonsättaren för stråkarnas vidkommande med ett slags polyfoni, som han menar i grunden bygger på Palestrinas kontrapunkt. Konsonans och dissonans behandlas på ett tämligen traditionellt sätt. Klangerna går från kärvhet, över ren treklang och åter till allt kärvare samklanger. Utvecklingen hänger också samman med dynamiken. Den rena treklangen uppträder där frasen dynamiskt är som starkast; samtliga crescendon går fram till en treklang. Ekström säger sig här ha skrivit flera treklanger än i något tidigare stycke.

Ivo Nilsson hade uttryckt önskemål om ”en riktig trombonkonsert”. Till en konsert i traditionell mening hör en solokadens, och en sådan finns också här. Den starka spänning som byggts upp i första delens avslutning och kulmination – höga lägen, starkt och espressivt spel – får sin upplösning i solokadensen: molto nervoso (mycket nervöst). Solisten utför ett stycke musikdramatik: han skriker i instrumentet, han slår draget mot munstycket. Upprörda avsnitt med accentuerade, snabba och tätt liggande toner avbryts av sensibelt sjungande med vidare melodiska intervall.

Konsertens andra del, som börjar efter solokadensen, utgör en kontrast till den första delens grova ”döderhultsmusik”. Tonspråket är lugnt och tillbakahållet och musiken i långa stycken tämligen statisk, utan några direkta utbrott. De flesta instrumenten spelar svalt, utan vibrato. Ekström bygger upp en klangmassa – en polyfoni utan polyfoni. Han har skrivit en polyfon stråksats, men sedan tagit bort polyfonin genom att dela upp de utdragna meloditonerna på skilda instrument – dock med överlappningar, vilket gör att en viss flerstämmighet ändå uppträder. När den enskilde musikern egentligen skulle byta ton, tar istället en annan instrumentalist över. Stämmaterialet är i grunden polyfont, men det klingande resultatet blir paradoxalt nog knappast polyfont. Kanske kunde man benämna tekniken ett slags hoquetus.
I denna vibratolösa klangmatta slingrar så sakta enskilda, espressiva stämmor. Också solisten spelar genomgående uttrycksfullt, men tillbakahållet. Inom denna del kontrasteras således två skikt. Det är tänkt som en spänning mellan espressivo och non espressivo. ”Jag är osäker om man kommer att få fram de här instrumenten. Kommer man att höra att deras spel är laddat, medan de övriga spelar ganska svalt? Det var en klanglig idé jag hade. Det vore ju roligt om det kunde bli som jag har tänkt mig!, säger Ekström.

I konsertens andra del framgår tydligt tonsättarens förkärlek för svällare – fraser eller långa toner som går från ytterst svag nyans, över en starkare och tillbaka till utgångsnyansen. Så småningom tilltar dock dynamiken, utan att gå tillbaka till quasi niente (nästan ingenting), vilket tidigare varit vanligt. Även konsertens andra del har en höjdpunkt, om än inte i helheten lika framträdande som den direkt före solokadensen. Dynamiken ökar och når upp till fff i såväl stråk- som blåsarstämmor. Men komplexiteten tilltar knappast i motsvarande grad. Just vid kulminationen framträder visserligen en växande dramatik i slagverket, men intensiteten avtar efter några få takter. De långa svällarna, ibland kopplade till glissandorörelser, återvänder. Med espressiva svällare på långa toner i basklarinett och fagott mot en sakta föränderlig non vibrato-klang i låga stråkar, tunnas klangen successivt ut. Ett lågt Giss i några få instrument, svagt färgat av kvinten (Diss) i sordinerade violonceller, avslutar tombonkonserten Do it Ivo!

Järnnatten
Det har under det senaste året givits flera möjligheter att lyssna till musik av Lars Ekström, som för närvarande går sitt sista år i kompositionsklassen vid Musikhögskolan i Stockholm. I februari 1988 framförde Futurumensemblen vid Musikhögskolan under Kjell-Inge Stevenssons ledning Järnnatten. Eftersom stycket är specialkomponerat för denna ensemble, som består av lärare och elever vid skolan, var instrumentbesättningen fastlagd redan från början. Dessutom fanns önskemål beträffande verkets längd; konserten, som var en i Musikradion direktsänd Nutida Musikkonsert, fick inte bli alltför lång. Verket har en speltid om drygt 13 minuter. En inspelning från detta framförande kom senare under våren 1988 att väljas ut för att representera Sveriges Radio vid Unescos International Rostrum of Composers, som ägde rum i Paris på försommaren: I den avslutande omröstningen där placerade sig Järnnatten på listan över verk som rekommenderas för sändning. Givetvis kommer Musikradion, vid sidan av ett flertal andra stycken från detta Rostrum, att sända de svenska bidragen under vinterns lopp; rubriken är då Rostrum 1988. (Förutom Ekströms stycke representerades Sverige av Jan Sandströms ”Acintyas” för stråkorkester, som i omröstningen för övrigt fick samma hedersamma placering.)
Järnnatten skulle kunna betecknas som något av ett tvillingverk till trombonkonserten. Verket komponerades under sommaren 1987, då Ekström sedan en längre tid var i färd med trombonkonserten. Han hade hunnit till konsertens kulmination mot slutet av den första delen, just före solokadensen. Där finns en rytm i bleckblåsinstrumenten, som i det närmaste oförändrad flyttades över till Järnnatten. ”Jag stal från trombonkonserten över till Järnnatten, säger tonsättaren litet drastiskt. Även i övrigt, materialmässigt, finns en nära släktskap mellan de två verken: utgångspunkt för dem båda är trombonens övertonsspektrum på tonen E i stora oktaven.

Lars Ekström ger inte sällan sina kompositioner fantasifulla titlar. Järnnatten anspelar på de kalla nätter, som ofta uppträder vid midsommartid. Trots varma dagar kan temperaturen gå ner under noll, vilket medför risk för frostskador på gröda och andra odlade växter. Detta är av allt att döma ett specifikt nordiskt fenomen. Ekström har utgått från den speciella stämning, som råder under dessa frostiga juninätter. Det är vindstilla; blåser det blir det inte frost vid den tiden på året. Försommarnatten, som annars är fylld av fågelsång, ligger tyst och stilla.

Det är den här mörka och mystiska stämningen, som härskar i början av Järnnatten. De låga, långsamt föränderliga klangerna säger sig tonsättaren associera till jord och mylla. Ekström är mycket intresserad av instrumentation. Också då han komponerar orkestermusik, skriver han gärna kammarmusikaliskt detaljerat. ”Jag älskar att kombinera instrument och lyssna ut klanger. Det finns något sensuellt i det. Det har jag också försökt göra i Järnnatten.”
I styckets första del spelar de två trombonerna en viktig roll. Den ton de intonerar är just E i stora oktaven. Ett par minuter in i verket uppmanas så trombonisterna att sjunga i instrumenten: a-i-a-i... Musikaliskt för detta tanken till tibetanska munkars djupa sång. Tiden står stilla.

Mot det klangliga, låga grundskiktet spelas höga, glasartade toner av instrument som crotaler och vibrafon (båda till en början spelade med stråke) samt flageoletter i stråkarna.

Verkets andra del inleds med en hög stråkklang, som sakta sjunger i tonhöjd. Ett långt glissando tar sin början: (Kanske ett av orkesterlitteraturens längsta?) Mot detta spelar pianot ett slags solokadens med vida melodiska språng. Den solistiska rollen övertas sedermera av altflöjten, som starkt och aggressivt bygger upp en kuslig stämning. Bakom altflöjtens energiska spel klingar en dissonant klang med skarpa attacker i viola- och violoncellstämman. Uttrycket blir alltmer desperat. Flöjten strävar krampaktigt uppåt.

En skarp och tung attack i låga instrument markerar början på nästa formdel; Järnnatten är byggd i momentform. Åter kommer ett mörkt parti med låga bleckblåsinstrument, pukor och slagverksbehandlat piano. Musiken erinrar om styckets inledning. Den har något av samma jordnära karaktär, men är ännu mörkare och än mera aggressiv, nästan panikartad. Mot denna starka, perkussiva musik växer ett melodiskt, polyfont skikt fram i stråkstämmorna. Espressiviteten tilltar, men också oron. Den rytmiska drivkraften blir alltmera påtaglig, och därmed ökar intrycket av jakt och stress. Stråkarnas melodiska linjer löses upp i glissandon. Kulmen nås då dirigent och slagverkare brister ut i ett skrik!


Den sista delen skulle kunna betecknas såsom coda. Den bär inom sig reminiscenser från tidigare delar. Men där finns en ödslighet, som vi inte mött tidigare. En altflöjt spelar ett solo, som i stort sett bara använder sig av en enda ton, ett ettstruket C, i skiftande artikulation. Ödsligheten bryts plötsligt av korta och snabba melodiska rörelser i oboer och violin. Lars Ekström berättar, att han här inspirerats av bilder. ”Jag ville skapa träd utan löv, som likt kala skulpturer står på ett stort fält.”

Även om Järnnatten består av klart urskiljbara delar, finns en enhetlighet i uttrycket. ”Varje stycke får ett språk och ett innehåll. Sålunda tror jag att det är ofrånkomligt att man sammanfattar och avrundar med något slags coda”, säger Lars Ekström.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav