GÖRAN GAMSTORP - tonsättare utan skyddsnät

Publicerad: 2001-10-01 av Stellan Sagvik

Av Göran Persson (Publicerad i Nutida Musik nr 3, 1988/89)


Det har blivit en allmän uppfattning att unga tonsättare kommer från rocksvängen. Efter några år i mer eller mindre kända rockband blir de musikaliska cirklarna allt större när lyssnarupplevelser av Bartók, Stravinsky, Mahler, därefter Webern och Berg ger impulser till eget komponerande. Men fortfarande finns det andra, mer traditionella ingångar, om man så vill kalla det.

Genom sitt instrumentval i unga år – cello – blev rockmusicerandet kanske inte så naturligt för tonsättaren Göran Gamstorp. Visserligen har ju Fläskkvartetten nu gjort bejublade turnéer både i Sverige och utomlands, vilket kanske kommer att inspirera unga cellister att vidga sina ramar och trampa in i tonsättandet från det hållet. Ännu står dock typiska ”musikskoleinstrument” för en stilistisk konservatism som kanske, o hädiska tanke, beror på att de kommunala musiklärarna i Sverige är ett sällsynt konservativt kollegium, där många betraktar syntar som fuskmaskiner (jämför t ex inlägg i Musikkultur 1983-87) och musik skriven efter Stravinskys ”Våroffer” är att betrakta som galen.

Men även om Göran Gamstorp inte har klivit in i komponerandet från rockhållet, finns naturligtvis Bruce Springsteen, David Bowie m fl i det musikaliska bagaget genom lyssnandet. Det är en influens som helt enkelt är svår att undvika för en person, tonsättare eller inte, som är född 1957. Kanske är det också typiskt för den generation komponister, som Göran Gamstorp tillhör, att inget utesluter det andra, ”höga” och ”låga” erfarenheter blandas gärna till en ny fräsande brygd att bjuda den som vågar.

Gamstorp är uppvuxen med György Ligeti och Igor Stravinsky. Far i huset samlade jazzskivor och med åren även ”klassiskt”, vilket i Gamstorps musikaliska medvetande blandades med Bowies dansanta undergångslyrik och Bruce Springsteens känslosamma rock.
– Jag vill inte svära mig fri från mina influenser. De går förmodligen inte att spåra ens med förstoringsglas, som direkta och fixerade musikaliska figurationer i mina partitur. För mig handlar det om att beröra. Musik skall komma åt en inre känsla, inte fjärma sig, eller ställas på piedestal för att markera sin oåtkomlighet. Jag vill nästan lura med mig lyssnaren in i en okänd värld, att han eller hon ska ryckas med i en illusion eller annan verklighet. Lyssnaren skall efteråt uppfyllas av en känsla av att ha varit med om något extraordinärt, något häftigt, säger Göran Gamstorp.
När musikkunskaperna skulle utvecklas och formaliseras blev KMI, Kommunala Musikinstitutet i Stockholm, inkörsporten innan Musikhögskolans arrangörslinje öppnade sina dörrar 1983. Med tonsättarna Daniel Börtz och Lars-Erik Rosell som lärare var steget inte särskilt långt över till kompositionsklassen, där han sedan 1986 studerar komposition för Sven-David Sandström och elektronmusik för Pär Lindgren.

När vi sitter i Göran Gamstorps lägenhet på Hälsingegatan i Stockholm och lyssnar på olika verk från de senaste årens produktion, noterar jag framför allt två saker: dels ett mycket framträdande lyriskt-melodiskt föredrag, men även mycket snabbt uppbyggda dramatiska attacker. Barnet i skogen – Barn i stjärnljus från 1987 som skrevs för Stockholms Saxofonkvartett och Eva Pilat är ett lysande exempel. I ett tidigt och plötsligt genererat utfall spårar jag ett nära förhållande mellan ord och ton, där ”ormens gadd” får en tydlig musikalisk gestaltning genom saxofonernas accelererande för att landa högt och starkt omedelbart bakom ett taktstreck. Diktens barn får en enkel struktur, som i annan rytmisk dräkt skulle kunna utgöra stommen i en barnvisa. Göran Gamstorp håller i det här stycket gärna samman det melodiska föredraget genom stegvisa rörelser eller steg plus språng och bågformade cambiataliknande motiv. Jag frågar honom om det finns fog för frågan om det här döljer sig något av en palestrinafascination.

– Nej, Palestrina är inte någon av mina inspirationskällor. Snarare filtreras mitt melodiska tänkade här genom texten även om det ju i det polyfona språket finns en linearitet som gör att det lätt får en viss karaktär.

Saxofonkvartetten med mezzosopran bygger, liksom den riviga och dramatiska Jaguaren för fem mansröster – som uruppfördes på en Nutida Musikkonsert januari i år av Lamentabile Consort –, på texter av Elmer Diktonius, men i Jaguaren har musiken s a s flyttats upp till ett transcenderat plan i förhållande till texten. ”Diktonius’ texter fascinerar mig genom sitt enkla och uttrycksfulla språk och som jag tycker insiktsfulla innehåll”, har Göran Gamstorp sagt i en kommentar till Jaguaren.

Ett annat stycke fullt av dramtiska attacker är Den glömda elden (1986) för solocello. Jag lyssnar på det explosiva verket i en inspelning från Kulturhuset i Stockholm och liksom i saxofonkvartetten speglas här den dynamiska kraften mot följsamma linjära kurvaturer.

Meetings
Gamstorps Meetings, konsert för klarinett och orkester, är på något sätt ett kunskapsmanifest. Hans utgångstanke var att de musikaliska idéerna, tankarna, de melodiska och klangliga bilderna som levde sitt abstrakta liv i tanken, skulle uttryckas så exakt som möjligt av en förhållandevis stor orkesterapparat.
– Vissa partier är tydligare än andra, men det är egentligen litet svårt att avgöra hur det stämmer med mina utgångsintentioner, eftersom jag bara hört en inspelning av verket. Det vore naturligtvis roligt att höra det ”live”.
Meetings öppnar med en symfonisk gest, en signal som nästan kan föra tankarna till Beethovens femma eller Mahlers uppståndelsesymfoni. Ett aggressivt rytmiskt-melodiskt motiv, som återkommer flera gånger men i olika skepnader; ibland i förvriden rytmisk form, eller när den bildar konsertens absoluta höjdpunkt, tungt markerad och augmenterad.
Inledningsmotivet är dock inte bara en tematisk signal, som används i kulminationssyfte. Funktionellt är det lika mycket en impulsgivare, och inledningsutbrottet manar i sin våldsamhet fram en tveksam soloklarinett som i ensamt, nästan skrämt majestät introducerar en trevande tanke, ytterligare en av verkets bärande idéer. Den till en början famlande och sökande rörelsen i klarinetten växer uppåt mot ett skikt av yta och fast mark. Men den trevande klarinetten blir emellertid allt säkrare och när den når ”ytan” finns friheten inom räckhåll och kan yrvaket ge sig iväg; en ackumulerad kraft som får fritt utlopp i bågformiga klarinettkaskader, vilka i sin tur bygger upp nya dramatiska attacker.

I solostämman har Gamstorp utnyttjat instrumentets fördelar (som t ex att kvartstonsglissandon framträder tydligt), dess stora dynamik och extrema rörlighet.
– Klarinetten är inte speciellt genrebunden, och jag har blandat stilar där framför allt jazzens improvisationsartade karaktär är tydlig.
Styckets slutfas är ett musikaliskt möte. Pragment från verkets tidigare delar sammanförs till ett stort och komplext ”meeting”, där verkets skilda faser och med de olika instrumentkombinationer och känslolägen som finns i dessa, sluter sig samman till en musikalisk enhet i en sorts innerlig affekternas kontrapunkt. Slutet var också den del av stycket som tog längst tid att komponera, framhåller tonsättaren.

Men Göran Gamstorps klarinettkonsert Meetings är inte bara ett sinnrikt tonbygge, utan i lika hög grad musikalisk gestik och lyrik – känslor som riktas direkt mot lyssnaren i en personlig musik utan skyddsnät.
Göran Gamstorps Meetings, konsert för klarinett och orkester uruppförs i Musikradion, P2, torsdagen den 27 april [1989] kl 20.45. Radiosymfonikerna spelar under Jonas Dominiques ledning. Solist: Dag Henriksson.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav