Cellisten bröt ihop - porträtt av STEN MELIN

Publicerad: 2002-01-14 av Stellan Sagvik

Av Chrichan Larson (Publicerad i Nutida Musik nr 2, 1995)


Vi befinner oss på Musikhögskolan i huvudstaden. En skara musikstuderande ungdomar har, om än något motvilligt, dock infunnit sig till repetition. Det är ”nutidaköret”. Igen. Dirigenten, Kjell-Inge Stevenson, har denna gång hotat med upphovsmannens närvaro. Det gentemot stycket manifesterade missnöjet ska nu få moteld från behörigt håll. För en av ensemblens medlemmar är emellertid loppet redan kört. Det är cellisten som efter sammanbrott bytts ut.

Detta plågar mig naturligtvis lite extra när Sten Melin ringer upp mig för att få tips om hur man bäst tas med ovilliga musiker. Och hur man bäst noterar flageoletter. – Vad? Tio hjälplinjer? utbrister jag. Nej, noteringen var kanske inte den mest lättlästa. Väl på plats visar det sig att musikerna inte är så aviga. Efter avslutat instuderingsarbete och trixande med flageolettnoteringar har hela situationen vänt och musikerna tycker rent av att det är kul att spela. Det var alltså en människa som hade skrivit även detta. Ursprungligen norrbottning, från Kalix, där han i kyrkan förgyllde psalmerna med sitt trumpetspel. Numera stockholmare, för känslans skull bosatt i Sollentuna, och tonsättare på heltid.
– Det är för mycket snö däruppe, svarar han på min fråga om det går att vara tonsättare i Norrland. Sten vill ha duktiga musiker och tonsättare i närheten, inte på telefon.
– Det är en myt att landsbygden i sig skulle vara en gynnsam skaparmiljö, man bor där man känner sig hemma, säger han på ett (inbillar jag mig) för norrlänningar typiskt underfundigt sätt.

Men musik rådde det ingen brist på i uppväxtens Kalix. Vid sidan om kyrkan fanns framför allt kommunala musikskolans jazzorkester.
– Jazz är kul att spela men mördande att lyssna på, tycker Sten.

Om dessa två miljöer utgjorde Stens musikaliska vagga så skulle åtminstone den senare därutöver komma att besegla hans öde. Som norrbottning. Sten började nämligen alltmer ägna sig åt att arrangera för ensemblen. Till slut kunde ingen spela hans arr längre, trumpetaren inbegripen. Sten smällde i sig Söderholms harmonilära på Framnäs Folkhögskola och fick genom Hans Epstein nys om en tonsättare i Stockholm vid namn Sven-David Sandström. Mötet innebar en ömsesidig debut: Sten fick sina första lektioner i komposition och Sven-David inledde sin pedagogiska bana, än så länge utanför någon institutions ramar. Fem år senare, 1984, var Sten fortfarande Sven-Davids elev, men nu som en av flera i kompositionsklassen på Musikhögskolan i Stockholm. En kompositionsklass till vilken Sten, på tredje försöket, hade lyckats få tillträde 1981, då Gunnar Bucht ansvarade för undervisningen.
På Ackis fanns också Pär Lindgren, lärare i elektroakustik. Sten framhåller Lindgrens betydelse överhuvudtaget men speciellt i fråga om komposition i allmänhet. Själva elektroakustiken satte inga tydliga spår i Stens komponerande. Hos Gunnar Bucht kom Schönberg ut ur garderoben. Sten fnissar och nämner ett tillfälle då han och en kompis fått i uppgift att analysera Erwartung eller Die glückliche Hand han minns inte vilket. Det blev, efter en dispyt om förhållandet mellan text och musik, ingen genomgång av stycket.

Analys blev heller aldrig Stens favoritämne.
– Jag somnar om det blir för mycket teoretiserande och analyserande, säger han och ser sig snarare som en musikantisk tonsättare. Mer lyssnande än läsande. Inte nödvändigtvis road av kompendier med tolvtonstabeller och alternativa satsläror m.m.
Gunnars styrka var att han inte styrde oss estetiskt, menar Sten. Hos Sven-David var det svårare att hålla avstånd, men här släppte man loss på ett befriande sätt och skrev stycken. Han grep in i styckena och lyckades ofta med enkla medel tänja på ett givet materials gränser, vidga synfältet. Stens debutstycke – Vågform 114, för kammarorkesrer – klinkades fram på pianot och utgick från fyra-fem snygga ackord och en basgång. Sven-David föreslog omläggningar av delar av materialet i nya register. Stycket fick melodiska kvaliteter som det tidigare saknat.

Efter ett par års studier på Ackis var det en radikalt annorlunda Sten Melin som mötte oss i stråkkvartetten Q is Q, från 1983. Skrivsätten varierade här från jazzigt pulsativt – inledningsvis– via närmast ogenomtränglig, explosiv polyrytmik – mellandelens klimax – till slutets mikrotonala svävande. Hur mycket ett material tål att varieras sätter endast fantasin gränserna för, hävdar Sten. Stråkkvartetten speglar, tycker jag, på ett lysande sätt den inställningen och utgör ett betydande bidrag till kvartettrepertoaren framför allt i kraft av förmågan att utifrån ett rigoröst ramverk forma väsensskilda musikaliska scenarion som tonsättaren här ger prov på.

Om Gunnar kan sägas representera en centraleuropeisk, enligt Sten litet torr, attityd till musik, så är Sven-David mer förankrad i det nordiskt musikantiska. De två miljöer som format Stens musik – kyrkan och svänggänget – bildar ett nästan generationsmässigt motsatspar i vilket man med den första brukar förknippa Sven-Davids och med den andra Stens egen. Jag bortser ifrån att det i allmänhet varit rock och inte jazz som utgjort den huvudsakliga inspirationskällan för den yngre generationen. Dragningen åt jazz parat med ett, med undantag för Chicago och Blood, Sweat & Tears (det är ju blåspop...), totalt ointresse för pop är dock stilistiska konsekvenser. Det nästan maniska sextondelspumpande i 4/4-takt som många av generationskamraterna vurmat för återfinns mycket sparsamt i Stens partitur. Visserligen använder han i stort sett genomgående 4/4, undantaget är stråkkvartetten, men syftet är inte att framhäva en binär rytmik utan tvärtom att undkomma hierarkisk taktindelning. 4/4 som neutral taktart.

Bland gemensamma drag hos Sten och Sven-David märks framför allt ett bejakande av otrohet mot egna ideal. I Sömnlös Odysseus, för röst och piano (1991), lämnar Sten ett emblematiskt sätt att använda sig av tonalitet till förmån för ett Funktionellt. Keep the change, för kammarensemble (1989), är med upphovsmannens ord ”tvärseriellt”. Nänns för stråktrio (1991), växer improvisatoriskt fram ur en cell av ackord- och skalmönster. Förmågan att förnya sig ser Sten som en av orsakerna till att Sven-Davids musik fått ett välförtjänt gensvar.
– Vad är det för vits med att skriva samma stycke om och om igen i tjugo års tid? undrar han. Inga namn nämnda.
Av detta följer en för Sten möjlig trossats, nämligen att ingen teknik är helig och att det musikaliska sveket inte finns. Att Ligeti, till exempel, då han vänder blicken åter mot Brahms, snarare upphör att infria vissa förväntningar. Musikalisk estetik intresserar Sten, och han var en av få tonsättare på plats i samband med att Björn Billing och undertecknad fick stå till svars för våra respektive inlägg i jubileumsboken Tonsättarens val.
– Men man blir sur om man inte kan läsa en text i Nutida Musik, säger han. Om fler tonsättare ska kunna ta aktiv del i den debatten måste språket vara mindre tillkrånglat. Det handlar mycket om självförtroende, att våga ställa ”dumma” frågor. När det gäller fascistisk estetik tillbakavisar Sten Billings karakteriserande av Sven-Davids Ofta tystnar nog vår sång. Ett stort format skapar inte med nödvändighet en fascistisk estetik. Stycket bygger, i likhet med Jan W Morthensons Alla Marcia, på läsarsånger som så småningom utsätts för ett visst bombardemang.

Även om Sten är kameleontisk till sin natur så finns det musikalisk mark som han aldrig beträtt. Bland annat är han kallsinnig till datormusik.
– Det är helt ointressant att få en dator att låta, en ny sladd ger mig ingen konstnärlig kick. Och konserter med enbart bandstycken är mördande, det låter likadant idag som för trettio år sedan.
– Jag kanske är konservativ, förklarar han.
När han spär på med något om apparatskräck bevisar han slutgiltigt att han är en paradoxernas man. Hans arbetsrum hemma är fyllt med en imponerande maskinpark. Men datorn är för honom en sofistikerad penna och ett, jämfört med pianot, överlägset gehörsmässigt kontrollorgan. Trots den inte helt sanningsenliga ljudbilden av exempelvis en orkesterklang kan man ändå lära sig att dra nytta av datorns förmåga att simulera komplexa musikaliska strukturer, menar han. Framför allt när det gäller timing.
I klangligt hänseende är det dock akustiska instrument som fascinerar honom. Bland dessa är stråkinstrumenten de nuvarande gunstlingarna.
– Man kan få helt fantastiska ljud ur dem, myser han. På datateknikens bakgårdar frodas också ett visst mått av programhysteri: – Man lär sig inte bokföring (Stens pappa är bankman) genom att skaffa ett bokföringsprogram och ingen har heller hittills lyckats lära sig att komponera musik genom något datorprogram. Att han inte lät datorn göra permuteringarna av serierna i Keep the change förklarar han med att han dessutom ogillar datorns benägenhet att ständigt undvika misstag.

Kontakten med Ackis gav också en första vink om den nya musikens låga status och kompositionsseminariets ghettotillvaro.
– Vi levde i en glasbur, stönar Sten. Samhället utanför Musikhögskolan är öppnare mot ny musik än vad de flesta instrumentallärarna är. – Det är därför inte svårt att förstå elevernas ljumma attityd, menar han. Man borde kunna förändra situationen genom att ställa åtminstone samma krav på lärarna som man gör på genomsnittet av de utanför skolans murar yrkesverksamma musikerna. Av dessa gör nästan ingen karriär utan att spela ny musik. Att alla människor inte lyssnar på ny musik är däremot inger problem, anser Sten.
– Boxning är vidrigt, tycker jag. Jag skulle bli förbannad om någon försökte tvinga mig att titta på det.

Sten är ingen vän av gigantiska satsningar på att nå ut till en ny publik. Konstnärliga upplevelser bottnar alltid i något känslomässigt och är till sin natur privata, som döden. Man måste acceptera att alla inte är intresserade av samma saker även om man med kulturpolitiska åtgärder samtidigt måste sträva efter att göra kultur tillgänglig för alla.
– Jag är fattig. Jag vill kunna gå på Opera. Subventioneringen av biljettpriserna gör det möjligt idag. Subventionering av icke självbärande kulturyttringar är en förutsättning för ert mångfacetterat kulturliv, speciellt i ett litet land som Sverige. Det kan rent av sägas vara en förutsättning för samhällets överlevnad överhuvudtaget. Ett samhälle utan kultur är ett samhälle utan själ.
Nyliberalismens framfart inom svensk politik ser Sten som ett uppenbart hot mot inte minst kulturen.
– Bingo-Lotto har miljontals tittare trots att det är ett uselt program. Men vem fan vill se det i repris om tjugo år? undrar han. Totalitära lösningar är dock inte Stens melodi.
– Det finns för många religiösa socialister. Sossar som tar med sig konsumpåsen när dom någon gång tvingas handla på ICA.
Musik ser han över huvudtaget inte som ett universellt språk. Sten gillar balinesisk gamelanmusik utan att för den skull i detalj känna till vare sig dess uppbyggnad eller historia. Den talar till honom, menar han, på ett för en balines säkerligen främmande sätt.
Stens Källarbacksvariationerna för saxofonkvartett, skrivna 1993, spelades nyligen i Danmark. Precis som titeln antyder är det en för svenskar bekant visa som Sten driver gäck med. Eftersom visan visade sig vara okänd för danskarna uppfattades stycket som variationer på ett enkelt tema. I konsten gör det ju inget att det blir missförstånd.
–När jag skriver, fortsätter han, är det min sanning jag söker. Jag kan aldrig på förhand veta något om vilken giltighet denna sanning kan tänkas ha för någon annan. Alla försök att i skrivkammaren göra marknadsbedömningar är dömda att misslyckas, hävdar Sten, och påpekar att alla poplåtar inte är hitar.
– Det är inte lätt art få till det, helt enkelt, tillägger han.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav