Samtal med ANDERS BLOMQVIST

Publicerad: 2002-01-14 av Stellan Sagvik

Av Göran Bergendal (Publicerad i Nutida Musik nr 3, 1994)


Anders Blomqvist förekommer i flera roller: som tonsättare, liveelektronikartist – tillsammans med Åke Parmerud –, fyrverkerimästare, filmmakare, diffussör, konsult, pedagog m.m. Tonsättaren Blomqvist förekommer dessutom i två roller: dels som konstmusiktonsättare av tapemusik, verk för instrument och elektronik och – tillsammans med Josef Doukkali – bildspel

(Jaguar Revisited, Sincere, In action...), dels, dock i mindre grad, som på näringslivets villkor verksam filmmusiktonsättare, främst inom försäkringsbranschen.
Anders Blomqvist är född 1956 och utbildad på EMS av Lars-Gunnar Bodin och Rolf Enström. Blomqvist-händelser under den närmaste framtiden: under Elektronmusikfestivalen i Stockholm uruppförs IOPS3 till EMS trettioårsjubileum, under ISCM-veckan framförs Under A Rest för piano och tape, och tillsammans med Stockholms Saxofonkvartett arbetar han på en ny, integrerad konsertproduktion, som skall ut på turné hösten 1995. Följande är en redigerad version av ett par timmars samtal med Anders Blomqvist en julidag 1994.

MAGEN
Det blir vad det blir. Jag utgår mer från hur det känns i magen än från det klangliga. Jag vet hur ett stycke skall kännas i magen, men inte hur det skall låta.

LAG
(Tapestycke från 1986). Titeln syftar mest på den lag som jag har simmat i under hela min uppväxt. Stycket är gjort på en massa citat – pop och gammal och ny musik men även sånt jag inte tycker om. Formellt är det ett väldigt intuitivt stycke, som gör sig självt medan det komponeras. Stycket vill börja som det börjar, fortsättningen ger sig... Nu behöver jag ta igen mig litet, säger låten...

OM UTBILDNING

Det behövs en teknisk skolning, ett hantverk. Men samtidigt är det farligt att bli för medveten. Man blir skrajare för vad man gör. Det är som barn...

UNDER A REST
(1993; uruppfört av Kristine Scholz under Stockholm New Music I993). Om man får en idé om att göra algoritmisk musik så måste man experimentera, och stoppa in den här algoritmen och se om den verkligen gör någon nytta, och om jag kan få kontroll själv på hur eländet fungerar. I Under a Rest använder jag en algoritm som egentligen är avsedd för att syntetisera en knäppt sträng, (dvs en matematisk beskrivning av hur man kan syntetisera den knäppta strängen). Vad jag har gjort är att tänka mig tonhöjderna som strängens svängningar. Mitt arbete med algoritmer är totalt ovetenskapligt, men så är det väl för alla. Man vill egentligen att algoritmen skall komma från gud.

TEORI OM BLÅSRÖR OCH MATKÄRL
Våra traditionella musikinstrument kommer alla ur bruksföremål, de emanerar ur pilbåge, blåsrör, och matkärl och vad det kan vara. Så får någon knäppläpp för sig att det är ballt när man använder redskapet på fel sätt. Och det är en direkt parallell till vad som hänt på 1900-talet: de flesta gamla bruksföremål som vår tids musikinstrument härstammar ifrån har en väldigt destruktiv funktion, de är ju till för att döda med. Radiokommunikation, datorteknologin, det är ju militär utveckling. Till och med bandspelaren är ju militär. Och så kommer det såna som sitter på nätterna nere i källarn och leker...

EGENTLIGEN
Det är tillfredsställande att vi inte har utvecklats så mycket på 30.000 år. Det är så väldigt mycket lek att göra musik. När man är tonsättare är man så djävla onyttig, i samhällets ögon. Man säger ”jag är en del av kampen mot det onda”, medan man egentligen bara sitter där och mutar in sitt eget revir. Man kan ha väldiga sociala eller politiska ambitioner att göra något gott men man komponerar egentligen för sig själv. Det är en lek.

SEMICROMA 2 (”TRUMMELÅTEN”)
(1994; slagverk och elektronik, samarbete med Hasse Örn). Akustiska trummor, en suspended bastrumma (20 tums), 5 tommar, 2 congas, 2 bongos, 5 träblock, i ett block triggmikrofon... Skinn, det är ganska röjigt, jag är ju född slagverkare, har bara otroliga problem med motorik och tidsuppfattning.

VARFÖR LÅTER DJUREN?
Antagligen reagerar vi väldigt mycket som våra kamrater djuren. Varför låter djuren? Min mamma säger att när fåglar sjunger så är det därför att de är glada, och för att det är fint väder, och för att det är fågelns intention att uttrycka något estetiskt. Men egentligen finns det bara två tillfällen när man gör ljud: det ena är när man har ångest, man varnar flocken, en eventuell fiende hotar. Det andra är när man vill kopulera. Den seriösa musiken börjar i magin, i riten, går över i religion. I västvärlden har musikutvecklingen sedan år 1000 skett mycket genom kyrkan. Det handlar om rädsla och ångest. Den profana musiken är kopulationsmusik.

SJÄLVBIOGRAFISK PARENTES
Man måste se nyktert på detta: varför håller man på, egentligen? Jag var bara så fruktansvärt intresserad som ung, när jag gick i högstadiet i Uppsala. Jag hade skolkompisar som hade konstiga grafiska partitur. Jag satt och läste Nutida Musik i skolbiblioteket och fattade inte ett dugg. Lars-Gunnar Bodin, Bengt Emil Johnson och Jan W Morthenson skrev en massa konstiga saker, de var så djävla fräcka. Det tog flera år innan jag begrep att seriell inte var en diminutivform av seriös. Sen kom vi till EMS – jag och några kompisar (vi tog tåg från Uppsala och käkade varmkorv på Åhléns) och det var så fruktansvärt fräckt, det som spelades. Slutet på 60-talet, början på 70-talet. Det var en så otrolig upplevelse. Men där är ett glapp i mina teorier. För detta var något som jag upplevde som så otroligt starkt att jag måste göra det själv. Det räcker inte att uppleva det passivt utan man måste vara upphov också. Och varför vet jag inte.

KVINNLIGT MANLIGT
Djurparallellen blir ganska intressant om man tittar på det här med kvinnligt och manligt. I allmänhet så är det ju hannen som låter mest. Kanske är det därför det finns så många manliga tonsättare? Man springer och skvätter i hörnen när man skriver musik. Och det är därför tonsättare aldrig går på konserter. De går på artighetskonserter eller så lyssnar de på gammal musik. Die Kunst der Fuge är genial, men Bach är ju död, så han är inget hot.

MAKTEN OCH GENERALERNA
I den kommersiella världen så upplevde jag först människorna som torftiga, de pratade om kunder, ...”ni vill bara tjäna pengar, era egotrippade djävlar, mig lurar ni inte”... men när jag sen kom tillbaka till konstvärlden, då kände jag att den diskussion som vi för när vi försöker att rättfärdiga vårt eget beteende egentligen är likadan. Här tjänar vi inte pengar och sånt, men vi vinner prestige i vår lilla grupp. Jag tror att en av drivfjädrarna är att när det spelas musik som man har gjort, då har man makten. Man får se upp med sig själv. Det finns ingen skillnad mellan olika slag av musik, det är samma grunddrift. Det är synd att man uppfattar sig som förmer därför att man håller på med konstmusik. Konsten som något rent och oskuldsfullt... Det finns lika mycket strebermentalitet och förljuget och intriger som i näringslivet och varsomhelst, det är samma mekanismer. Det finns lika mycket generaler i musiken som i armén. Det är viktigt att man försöker ha någon sorts självanalys.

SAMARBETEN
När jag jobbar ihop med Josef Doukkali eller Åke Parmerud sker det väldigt intuitivt. Man jobbar på ett omedvetet plan. Man jobbar bara med det som hörs och syns, inte med det som är bakom, för det finns redan från början. Nu är det skillnad att jobba med en musiker (Hasse Örn) som är så utbildad, duktig på att utföra andra människors intentioner. Ju mer man preciserar desto mer kan de själva lägga till. Om man jobbar med Parmerud eller Doukkali så jobbar man i initialskedet. Om jag gör ett stycke för en musiker så vill inte jag lägga mig i interpretationen. Det kan bli som man har tänkt, eller åt ett helt annat håll, det är egentligen ointressant för mig. Man måste lita på den personens sätt att föra arbetet vidare.

PRESUMTIV LYSSNARE

Om ingen har någon glädje av det man gör så finns det ju ingen anledning att hålla på. Samtidigt som jag tror att om man måste ha någon presumtiv lyssnare så kan denna presumtiva lyssnare inte vara någon annan än en själv.

MUSIKHISTORIA i SAMMANDRAG
Nu har det varit nästan bara omvälvningar och brytningar. Elektronmusiken är inne i en konsolideringsfas: praxis utarbetas, koder, element. Den traditionen saknas som gör att någon kan göra något färdigt och genomlyst. Ingen har den. Ingen gör så djävla bra musik inom det här området. Inte inom instrumentalmusik heller. Verktygen är inte klara för den här eran. Men det kommer... man märker det i generationen efter mig.

AKROBATER
Akrobat 0.1 (röst och band) och Akrobat 0.2 (bildspel med tape)? Det har blivit på senare tid så att alla titlarna har med misslyckanden att göra. Akrobat – det är den akrobat man själv icke är, man är Akrobat 0 i livet. Det är försökande musik, ansatsmusik. Bygger på uttrycket av att försöka sig på saker, som oftast rinner ut i sanden.

RINNER UT I SANDEN
Jag är fruktansvärt fascinerad av misslyckanden. Det är samma sak med Delta A (tapestycke), som är namn på en flygmanöver, egentligen: vissa deltaformade stridsflygplan som kan sätta sig på stjärten, de åker väldigt fort, det blir stor bromsyta. När jag slutförde det stycket på EMS sommaren 1993 så var det Vattenfestival i Stockholm och flyguppvisning med JAS. Det dundrade, fast det är tjocka stenväggar, nu är det JAS som är ute i alla fall, det måste jag titta på, och så gick jag ut, och JAS vippade och tippade, och försvann bakom taken... Tord, i amatörstudion, som är väldigt allmänbildad, sa att det där Anders, det är en riktig Delta A, det där. Det återspeglas nu inte alls i stycket. Men det är så fantastiskt att misslyckas så stortartat, det tycker jag om. Det enda sättet att misslyckas ordentligt är att satsa ordentligt.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav