KLAS TORSTENSSON - Holländsk tonsättare med stuga i Småland

Publicerad: 2002-02-15 av Stellan Sagvik

Av Stig Jacobsson (Publicerad i Nutida Musik nr 1, 1991)


Tonsättaren Klas Torstensson är känd i Holland – men knappast i Sverige. I Svensk musikvår framförs två av hans verk. Stig Jacobsson har mött den svenske tonsättaren som gjort en holländsk karriär.

Klas Torstensson föddes i Nässjö den 16 januari 1951 och var fram till gymnasiet helt säker på att han skulle bli bildkonstnär. Musikintresset tog sedan överhanden och han sökte sig till Folkliga Musikskolan i Ingesund. Större delen av tiden använde han till att komponera, vägledd av läraren Per Johannes Hartmann, elev till Luigi Nono. Därefter läste han musikvetenskap på distans vid Göteborgs Universitet och Besökte kompositionsseminariet vid Musikhögskolan i Stockholm, där Arne Mellnäs berättade om Gaudeamus och Instituut voor Sonologie i Utrecht. En septemberdag 1973 satt han på tåget till ett land han fram till dess bara förknippat med tulpaner och träskor – och där bor han än idag.
Under skarvåren betraktades han ännu som svensk – det är ju naturligt att studera utomlands – och hans musik spelades på UNM-festivaler. Rikskonserter gav honom vid mitten av 70-talet ett par beställningar: Redskap för slagverk och Weerwerk för orkester.

Ett år till
Året i Utrecht rann iväg, och det blev ett år till. Han följde institutets kurspaket och arbetade praktiskt genom att komponera tre elektroakustiska verk i studion. Nu har institutet flyttat till Haag, men även efter flytten har han där realiserat ett större projekt, Barstend Ijs (”sprickande is”) 1986, som framfördes vid det årets prestigefyllda Holland Festival.
En viktig anledning till att Torstensson stannade i Holland är att han tidigt fick kontakt med holländska musiker. Redan första året spelade ASKO-ensemblen hans musik. ASKO var ursprungligen en förkortning av Amsterdam Studenten Kamer Orkest, men är idag en i högsta grad professionell ensemble, för vilken han bl a komponerat Fläka (1983), och för dess kör Isogloss (1985). För den nu upplösta Hoketus komponerade han Spåra (1984) och för Orkest de Volharding (vars namn är grandiost: ”De som framhärdar/utmanar”) Järn (1982).
De ovan nämnda grupperna (samt bl a Schönbergensemblen och Nieuw Ensemble) är idag väl etablerade och det är också främst från dessa ensembler beställningarna kommer – att få beställning från de stora orkestrarna är i det närmaste uteslutet. Där skiljer sig förhållandena markant från de svenska, och det är ett av skälen till att Torstensson bara skrivit ett fåtal orkesterverk. Stick on Stick (1990) har å andra sidan en desto större orkester: fyra vardera av alla träblåsare och brass, två tubor, två saxofoner, basgitarr, fem slagverk och en rejält tilltagen, diviserad stråksektion (16-16-12-10-8).

ISCM-festivaler
Torstenssons musik är utgiven av holländska Donemus, som i Sverige representeras av Edition Reimers, men alla hans partitur och fonogram finns dessutom tillgängliga i Svensk Musiks referensbibliotek. Svenska musiker har hittills egentligen bara nosat på hans musik: Malmö Percussion spelade in hans Redskap på skiva 1981, Kroumata och Kjell-Inge Stevensson spelade Spans/Spännvidder 1983. Han har representerat Sverige vid några ISCM-festivaler – för i dessa sammanhang tittar man noga på passet, och han är fortfarande svensk medborgare.
Således spelades hans musik i Helsingfors 1978, 1983 i Århus och han hade 1988 fått Licks & Brains antagen till Hong Kong – där man inte hittade någon ensemble.

Vackra partitur
Han arbetar långsamt – ungefär ett verk om året – och låter gärna verken utveckla sig till att omfatta flera delkompositioner. Hans partitur är mycket vackra. De är vad som finns kvar av ungdomsdrömmarna att bli bildkonstnär. I hans fall kan datorn ännu inte ersätta handskriften på grund av de komplexa partituren -och förresten skulle han då sakna arbetet vid ritbordet.
Det är enligt Torstensson viktigt att ny, svårspelad musik inte bara är tydligt skriven utan också ser inbjudande ut. Och hans partitur är minutiöst noggrant nedtecknade men, inte bara av petighet. Att det visuella är viktigt märks även i hans multimediaverk. Alla hans musikaliska intryck är sammansatta av visuella, motoriska, intellektuella och klingande aspekter. Även hans elektro-akustiska musik bygger på konkreta ljudmaterial som kan ge visuella associationer.

”Man måste slita”
Torstensson har aldrig gått i någon kompositionsklass, har aldrig ägnat sig åt att lösa musikaliska problem inom av traditioner givna ramar. Därför var det honom också främmande att gå i lära hos en viss tonsättare. Istället jobbar han i nära kontakt med musiker och ägnar sig mer åt musiksociala och instrumenttekniska problem. Han lyssnar sällan på annan musik – det hinner han inte. Sättet att spela en viss ton kan däremot ge lösningen till ett helt verk, och det skulle inte falla honom in att skriva en enda not utan att veta hur det känns för en musiker att spela den – vilket gjort honom till något av en multiinstrumentalist.
Det är viktigt för honom att hitta extremer på alla plan, att veta när det bör och brister och varför. Han måste tangera ytterligheterna för att bli nöjd. Och musik ska ha förankring i den utommusikaliska verkligheten -det ska inte verka svårt om det inte är svårt, och inte lätt om det inte är lätt...

Bara på beställning
Han sysslar inte med musikaliska idiom som är förankrade i välkända beprövade musikaliska traditioner, utan anlägger hellre intellektuella och utommusikaliska kriterier. Han komponerar inte för komponerandets egen skull – avlar inga ”utlagda hittebarn” som någon kanske förbarmar sig över. Han skriver uteslutande på beställning. Innan han börjar komponera lär han känna musikerna, sedan ägnar han något år åt komponerandet, varefter instudering vidtar med ibland skräckblandad förtjusning och vånda hos musikerna. Något som brukar gå över när de märker att han både vet vad han gjort och vad han vill. Hittills har han själv medverkat vid flertalet instuderingar och även dirigerat – men han dirigerar enbart egna verk.
Men visst har hans musik spelats också utan egen medverkan – dock inte alltid med gott resultat. Det är därför han är så noga med partituren – han måste ju tala om hur han vill ha det. Och därför är det så viktigt med fonogram, som vägledning och dokumentation. Hittills har han själv dirigerat eller ansvarat för alla inspelningar.

Holländsk konstnärslön
Med tiden växte han in i det holländska musiklivet, in i ett nätverk av kontakter. Plötsligt hade han sina musikaliska rötter i Holland – de hade smugit sig på. Han känner sig som svensk, men som holländsk tonsättare, och han har blivit sommarsvensk med stuga i Småland.
Sedan början av 80-talet uppbär han statlig konstnärslön från Holland, en rejäl inkomst. Man får den tre år i taget och lämnar sedan in en ny arbetsplan som olika nämnder tar ställning till. Det är ca 15 tonsättare i Holland som kommer i åtnjutande av denna favör, eller ”rättighet i ett sunt musikliv” som Torstensson föredrar att uttrycka det. Han är till 100% tonsättare. Han vet vad han ska komponera fram till 1996. Närmast ska han realisera ett verk betitlat Urban Songs för sopran, Ensemble Intercontemporain och livedatorer på beställning av IRCAM i Paris, sedan blir det ett stycke för sopransaxofon, ett stycke för Nederländska Blåsarensemblen och sedan följer två stycken för ASKO...

Trilogi
Licks & Brains är samlingsnamnet på en trilogi (1987-88) med delarna Solo för bassaxofon, Licks & Brains I för saxofonkvartett och Licks & Brains II för saxofonkvartett och stor ensemble. Licks & Brains I spelades vid The 9th World Saxophone Congress i Japan, och då hörde den svenska saxofonisten Jörgen Pettersson stycket – han är elev till Leo van Oostrom för vilken musiken är skriven och som är medlem i Nederländska saxofonkvartetten. Under Svensk Musikvår (söndagen den 17 mars [1991]) framförs Solo av Jörgen Pettersson och Licks & Brains I av Stockholms Saxofonkvartett.
Solo är stark och nära musik, nästan påträngande personlig och naken -öppen och avslöjande. Man har sagt att det är instrumentets insida som är viktigast, och det ligger mycket i det. Även här har såväl tonbildning som agerande drivits till det yttersta, och varken musiker eller åhörare når målet utan avsevärd ansträngning. Men det är en kamp som övervinns, en sorts ansträngning som man känner sig tillfreds med, upplyftad och renad av. Det är en överraskande, laddad och tät musik där interpret -och instrumentklanger bildar ett oupplösligt helt.
Att skriva musik för saxofonkvartett utan att referera till storband är omöjligt. I den mer än dubbelt så långa Licks & Brains I använder sig Torstensson visserligen inte av improvisationer, men väl av anspelningar på standardformuleringar (Licks), även om det inte behöver låta som sådana. Det kan också finnas andra lösningar (Brains). Liksom i ett storband spelar kvartetten i detta verk som en sammanhållen enhet, vilken hela tiden strävar efter att utvidga sina gränser både vad artikulation och spelsätt beträffar – och de drivs till en oerhört hög virtuos nivå utan att någonsin förlora kontakten med verkligheten. Det ger en imponerande bild av ensemblens och tonsättarens krav på kvalitet att man satsade bortåt trettio repetitioner innan stycket uruppfördes. Torstensson är sträng.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav