Ledmotiv i TORSTEN NILSSONs musikaliska budskap

Publicerad: 2001-06-08 av Stellan Sagvik

av Lennart Reimers (Artikel publicerad i Musikrevy nr 5, 1987)


Torsten Nilsson (född 1920) har i sin gärning som tonsättare tagit flera sådana steg, han har förflyttat sig från säkra och stabila uppehållsplatser till de okända rummens dolda dramatik. Hans konsert för piano, blåsare och slagverk op. 67, "Steget över tröskeln" (On the Threshold), har inte bara en särskild personlig bakgrund, den apellerar också till allmänt mänskliga och generellt konstnärliga erfarenheter: att vilja är att våga, att våga är att gå in i en annan verklighet än den som omgärdar vardagens tjänst.
      Vart leder då steget? I pianokonsertens fall syftar överskridandet på en nära anförvants död. Men detta är bara halva verkligheten. För på min fråga: Vilken är den yttersta drivkraften till ditt komponerande? har tonsättaren svarat: "Kärleken. Kärleken till Livet. Jag avskyr alla döddansare."

      Därmed intoneras ett ledmotiv i Torsten Nilssons bana som komponist, utövande musiker och människa. Han har ständigt - full av kärlek - vägrat att låta stänga in sig i den skenbara säkerhetens fålla. Liksom Nils Holgersson har han gettsig ut på flykt över skiftande verkligheter över land och vatten och pejlat in flera möjliga uppehållsorter på en gång.

      Han tillbringade också sina första levnadsår i Nils Holgerssons by, Västra Vemmenhög, söder om den Landsväg som i södra Skåne stavas med stort L, och växte upp i ett tredjegenerationens kantorshem där Tron och Disciplinen var stark. Vid studierna på musikhögskolan i Stockholm (där han gjorde sin entre som 16-åring) var siktet från början inställt på en karriär som pianist och tonsättare (studier i piano för Wohlfart och i kontrspunkt och komposition för Melchers), och dessa planer förde honom faktiskt fram till "debutens bront". Men de kyrkomusikaliska studierna (orgel för Otto Olsson) tog överhanden och ledde honom efterhand också till Alf Linder. Men innan dess tog han såväl högre organist- och kantorsexamen som musiklärarexamen - varvid f ö också dirigeringens konst attraherade honom. "Felet med mig är att jag vill göra allting" har han ibland sagt när vi suttit och talat med varandra. Det har han också - nästan - gjort och det betydde också, i hans ungdom, att studierna i komposition kom att flyta in i hans totala alltmera expansiva musikaliska verksamhet.

      Karakteristiskt nog gjorde han s.a.s. "allt" från början. I Köping, som blev hans första yrkes-station på vägen (1943-1953), var han inte bara organist utan också dirigent, musiklärare, en av vårt lands första kommunala musikledare (från 1945!) - och en komponist, vars verk "totalt gick stick i stäv mot allt vad jag sysslat med på musikhögskolan".

      Denna hans första verksamhet på fältet sammanföll med tidens neobarocka och neoklassiska stilideal han "drabbades" av Distler, Pepping, Niels Viggo Bentzon och Hans Friedrich Micheelsen, som t.o.m. uppenbarade sig in natura i Köping 1950.

      I Buxtehudes S:ta Mariakyrka
      Så följde den intensiva perioden som organist och kantor i Buxtehudes S:ta Mariakyrkan i Helsingborg. Liksom Buxtehude genomförde han en regelbunden "Aftonmusik", men den utgjorde bara en liten del av ett brett aktivitetsspektrum. Han skrev musik för den uppmärksammade utställningen H 55, han organiserade 1960 de första internationella orgeldagarna i Sverige med idel världsnamn bland de medverkande: Heiller, Litaize, Alain, Walcha, Tagliavini, Alf Linder...

      Både den kyrkliga förvaltningen, staden, Kyrkosångens vänner och radion (allt spelades in - och ut) bidrog till realiserandet av denna bredsida med såväl gammal (framför allt italiensk och fransk) som ny kyrkomusik (Messiaen, Litaize, Hindemith, Franz Schmidt, Heiller. . .).

      Improvisationskonserter löpte också genom programmen enligt stora och traditionsmättade föredömen: organisterna fick sig ett tema förelagt och utformade sina verk utan andra "hjälpmedel" än instrumentet och sin konstnärliga fantasi. Mariakyrkan hade nu också fått sin nya Marcusen-orgel (10 år efter systerinstrumentet i Oscarskyrkan i Stockholm). Observera att årtalet var 1960! Torsten Nilsson mötte den stora Webern-tolkerskan Jolanda Rodio, liksom Anton Heiller, hos vilken han kort därefter (1961 och 1963) skulle ledas in i seriella kompositionstekniken. Sådana skulle ju hos Torsten Nilsson - genom alla år framöver - kombineras med improvisatoriska inslag. Men detta möte mellan konstruktion och improvisation var i Torsten Nilssons fall alls inte bara fråga om "60-tal" i ungefärlig bemärkelse. Improviserandet var och är hos honom ett fullföljande av en gammal kyrkomusikalisk tradition. Det förbises ofta att just överslaget från seriell "bundenhet" till improvisatorisk "frihet" under 1960-talet inte behövde ha en protesterande karaktär, framför allt inte hos orgelspelare. För just på deras område har ju den europeiska notmusiken ändå in i våra dagar bibehållit en anknytning till improviserandets konst. För Torsten Nilsson var det inte fråga om ett "överslag", utan om en kombination. Ungdomsårens neobarocka ideal breddades av den seriella teknik han tillägnade sig - och vitaliserades genom det improviserande som för honom var en del av det naturliga musicerandet. I hans skapande produktion intog också orgeln en central plats (Communionomusiken för kör och orgel från 1960, Introduktion och passacaglia för orgel från 1963) - vid sidan av körmusiken (Canticula pia 1-5 från 1958, Ordinarium missoe från 1963, en lång rad evangeliemotetter från 50- och 60-talen, bla Kommen till mig. . ., Gån ut. . ., Ve Dig, Korasin. Viktiga kontakter för Torsten Nilsson under denna tid var också orgelteoretikern Ernst Karl Rössler, organisten Martin Haselböck och orgelspelaren - komponisten - musikhistorikern Bengt Hambraeus. Senare skulle också fruktbara och ömsesidiga impulser utvecklas med Karl-Erik Welin.

      Torsten Nilsson fick staden Helsingborgs stora kulturpris, men drömmen om en reguljär orgelakademi ā la Haarlem i Holland gick inte att realisera. Någon måtta fick det vara - och vad skulle de andra kyrkorna säga!

      Återfärd till Stockholm
      Ur Helsingborgstidens erfarenheter, liksom ur studierna för Heiller och ur de första årens aktiviteter i Oscarskyrkan i Stockholm - där han verkade 1963-1982 och utvecklade Oscars motettkör till ett Begrepp - utkristalliserades många av hans första verkliga betydande verk, bl a de nyss nämnda Ordinarium missae, Introduktion (ā la fransk uvertyr!) och passacaglia för orgel, evangeliemotetter och Consolamini för sopran och orgel - den senare uruppförd i Berlin 1964 med Britt-Mari Aruhn.

      Återfärden till Stockholm innebar en ytterligare expansion av Torsten Nilssons verksamhetsfält. Han kom att undervisa i musikteori och orgel vid Stockholms Borgarskola, i liturgisk sång vid Uppsala Universitet och Stockholms teologiska institut och i ny orgelspelsteknik vid Musikhögskolan. Han startade en extensiv verksamhet både som komponist, körledare och föreläsare. Det ledde honom också i en riktning motsatt Nils Holgerssons första flygturer: mot söder, framför allt till Västtyskland. Men också i de skandinaviska länderna, i radion och i TV introducerade han ny musik.

      Hans skapande verksamhet kom nu att integrera ytterligare, skenbart motsatta, stilelement: gregoriansk melodik och sceniskt-dramatiska uttrycksformer. Till de stora verken från andra hälften av 60-talet hör Septem improvisationes för orgel, ett cykliskt verk som kan inrangeras som ett av de mäktigaste bidragen ö.h. till den svenska orgelmusikens historia. Här kombineras på ett märkligt sätt gregorianik med seriella tekniker och en precis notering med improvisatoriska avsnitt.

      De dramatiska och dramatiserande verken tog originella former: genom "Kyrkooperor" (här tar komponisten steget in i kyrkan som rum) som Dantesvit och Skapelse, följda av de halvt sceniska oratorierna Ur Jordens natt (Nox Angustiae), Den sista natten och Non est Deus för soli, blandad kör, blåsare, slagverk och orgel (ett beställningsverk från Sveriges Radio). Den expressionistiska dramatiken i dessa verk, liksom i Vigilate för tre körer, solokvartett och stor orkester (ett beställningsverk från Stockholms stifts kyrkomusikerförening) gör det också uppenbart att Torsten Nilssons musik väller fram ur källor med romantiska bottnar. Också delta har sin kyrkomusikoliska bakgrund, där man kan finna orgelmästare som Franck och Vierne.

      Detta sker märkligt nog samtidigt med att alla dessa skenbart motsatta stilelement (neobarock - "romantik", gregorianik - expressionism, serialism - improvisation) mer och mer förenas, hålls samman och syntetiseras till en omisskännlig personstil.

      Men till denna individuella profil hör återigen, intill förväxling och förblandning, människan Torsten Nilsson, hans ständiga steg över tröskeln mellan Liv och Konst - liksom mellan Död och Liv.

      När idén till Nox Angustiae, ångestens natt mellan påskveckans lördag och söndag, började anas, 1966, så befann han sig på Capri tillsammans med konstnären Gerry Eckhardt (vars målning av en människas bara till hälften synliga ansikte - den ena hälften är död, den andra levande - senare skulle återges i partituret till pianokonserten Steget över tröskeln). De vandrade omkring nära klippstupen mot havet, i ruinerna från kejsar Tiberius Villa Jovis. Och de reflekterade över mörkt dramatiska situationer och relationer: hit hade Tiberius dragit sig tillbaka, och när Kristus hängde på korset, i ångestens natt, lät Tiberius utan rannsakning avrätta sin tidigare gunstling Aelius Seianus. Denna ohyggliga koppling av ett "dåtida nutida" aktualiserades på ett nytt sätt när tonsättaren senare fullbordade sitt oratorium i en atmosfär präglad av 1968 års vilda demonstrationståg! Året var fruktbart även i övrigt: då tillkom Epifania I för tenor, tre slagverk och orgel, Epifania II för tonband, 5 Meditationer för piano, I Solariet för sopran och preparerat piano, och Magnificat - liksom den redan nämnda operan Dantesvit. Då avslutades också den stora orgelcykeln Septem improvisationes.

      Och ändå: samtidigt med dessa tunga verk får Torsten Nilsson också tid att skriva flera sånger, pianomusik och annan kammarmusik. Ytterligare stora verk tillkommer: orgelsymfonin tillägnad Otto Olsson, det nyss nämnda oratoriet Vigilate, båda pianokonserterna), han får Stockholms stads hederspris (1977) och blir samma år invald i Musikaliska Akademien.

      Från Oscarskyrkan till Historiska muséet
      De två oerhört produktiva decennierna i Oscarskyrkan - då han också nästan hela tiden åtnjöt årliga kompositionsstipendier - avlöstes 1982 av en "fri" period, som också inneslöt en fortsatt verksamhet som körledare, nu i samarbete med Historiska muséet. Detta gav honom inspirationer och ideer i helt originell rikning: i bl a Fanfara och Concertino återuppväckte han bronsåldersluren ur dess 3000-åriga sömn, och han arbetar när detta skrivs (våren 1987) på operan Malin, som hämtar sitt stoff ur olika skeden av Sveriges historia, från bronsåldern till våra dagar. En scen ur detta verk tas upp vid Delawarejubileet i USA 1988, verket i sin helhet 1990, i samarbete mellan Kungliga Testern och Dramaten.

      Till 80-talets intressantare verk hör också orgelmässan, pianosviten Om en resa och Epiphania nr 3 op.114. Också vad gäller Epiphania är tillkomstbakgrunden en mörk, hotfullt gråsvart ovädersnatt, nu på Blidö i den stockholmska skärgården. Här har f ö den grundläggunde tonserien direkt vuxit fram ur texten!

      Det betydelsefullaste verket från de allra senaste åren är dock Signals för orgel och fem slagverkare som fullbordades 1985 och uruppfördes (med tonsättaren själv på orgelbänken) vid de internationella orgeldagarna i Stockholm 1986.

      Signals "signaliserar" i sig själv en mörk och dramatisk händelse. I april 1984 drabbas Torsten Nilsson plötsligt av en hjärnblödning, mitt under pågående skivinspelning. Under en längre tid var han medvetslös, men tidigt under 1985 inträdde en snabb och remarkabel förbättring av hans hälsotillstånd. Bakom det häpnadsväckande tillfrisknandet låg inte bara Torsten Nilssons enorma viljekraft (han måste bokstavligt talat återerövra sitt liv, både i tid och rum), utan också själva de kreativa processerna i arbetet med Signals, som han nu kunde återuppta.

      I Signals, liksom i så många andra verk, bibehåller komponisten en seriell "ryggrad" i kompositionen, samtidigt som han låter improvisatoriska avsnitt syresätta de sju strukturernas förlopp. "Hjärnan" i formutvecklingen är orgelstämman, som på grund av det enda handikap tonsättaren har kvar efter sin sjukdom, är utformad för höger hand och pedal. Denna kompositionens relaistation kom för tonsättaren att bli identifierad med hans egen hjärna, vars signalsystem han upplevde i en märklig breddning, fördjupning och förfining.

      Här blev alltså i sanning Verk och Liv förenode i ett, som en märklig, koncentrerad parallell till tonsättarens tidigare verksamhet genom årens lopp. Produktiviteten också efter Signals uppvisar samma vitaliserade drag, bl a manifesterat i den ännu ej färdigkomponerade operan Malin, liksom i styckena för alttrombon (Rondo, Två Concertini) som omgärdar Signals. 1986 erhöll Torsten Nilsson ytterligare ett prestigefyllt pris: Atterbergsstipendiet.

      Många stora musiker - utöver tonsättaren själv - har på ett påfallande aktivt sätt tagit upp verk av Torsten Nilsson på sin repertoar. De återuppför dem, de spelar in dem på skiva: trombonisterna Christer Torge (också bronslursmusiker!) och Stephen C.Andersen (USA), flöjtisten Börje Mårelius, sångerskor som Britt-Marie Aruhn, Marianne Mellnäs, Dorothy Dorow, Isolde Siebert m fl, körer som Uppsala Domkyrkokör och Oscars Motettkör, organister som Hans-Ola Ericsson (elev - som komponist - till Torsten Nilsson), Karl-Erik Welin, Werner Jacob, Klaus Martin Ziegler, Hans Gebhard (Västtyskland) och naturligtvis Torsten Nilsson själv.

      Den främste interpretatören av Torsten Nilssons pianoverk är utan tvekan Hans Pålsson, som bl a spelat in båda konserterna på skiva. Pianokonserterna nr 1 och 2 är också sammanflätade på ett annat sätt: konsert nr 1 op. 63 var ett beställningsverk från Regionmusiken i Stockholm. Den påbörjades 1974 som ett verk för piano och orkester (med både blåsare och stråkar) - innan komponisten fick klarhet i att Regionmusiken vid denna tid bara kunde erbjuda en enkel kvartettbesättning vad gäller stråkarna. I stället skrev han då - 1975 - konserten nr 2 (med blåsare och slagverk) och först senare (1977) fullbordades konserten nr 1, nu för enbart piano och stråkar.

      Men som så ofta i Torsten Nilssons liv var det en händelse på det personliga livsplanet som intitierade tillkomsten av konserten nr 2, med titeln Steget över tröskeln (On the treshold), skriven på två veckor (!). En mycket nära anförvant till tonsättaren hade gått bort och utlöste detta Requiem, vars tre satser symboliserar livets början -dess förlopp - och dess slut. Alla tre satserna (Amabile e narrante -Con calore e amore - Angoscioso) har -som Livet självt - en rad genomgående "trådar", om man så vill identitetsbärare. En av dem möter vi i konsertens allra första ackord; en annan får, i flöjtens form, en klangfärgslig ledmotivs-karaktär; en tredje utgörs av slagverkens dynamik, deras bultande kraft - det är som bure de både livets puls och dödens dom inom sig.

      Folkviseassociationer genomströmmar den "älskvärda och berättande" första satsen, Gerschwin och "varma" jazz-stämningor väller fram i den andra. Den tredje "ängsliga" satsen profileras både av folkviseelement, tunga och hårda pianoattacker (oktaver! clusters!), en koralartad melodi (hämtad från Guilmonts 7:e orgelsonat) och citerondet av en av C.J.L. Almqvists mest berömda Songes ("Du går icke ensam") - för att efter en sista våldsam kulmination (disperato!) utmynna i en sammanbindning av idéer från alla tre satserna, ned mot den slutliga tystnaden.

      Även om det är svårt eller omöjligt att ange ett verk som definitivt "centralt" i Torsten Nilssons omfångsrika skapande, så framstår Steget över tröskeln - ända sedan dess uruppförande med Hans Pålsson och Regionmusiken i Karlskrona (inom ramen för Musik i Kullabygden) - som ett monumentalt uttryck för komponistens särpräglade personlighet. Skenbort disparata - ja ibland desperata -stilelement förenas inte bara, de växer ihop till block som är ogenomträngligt enhetliga. Dramatiken - intill det outhärdligas gräns - blir en del av den helhet som också rymmer den lyriska sångens skimrande atmosfär. Ja, den får sin slutliga inre verkan just därigenom. Också friden är ju en del av samma liv.

      I många verk återfinner man också strukturellt denna motsatsernas inre balans: mot den hamrande dynamiken (ett "stjärnornas krig") i Signals ställs polyfonins inre styrka (B-A-C-H-motivet segrar också i inommusikalisk mening); den seriella "rustningen" i också många andra verk inte bara bekämpar improvisationernas flöden, den ger dem också styrfart; de genomborrande spikarna i korsfästelsens och ångestens natt förkunnar, också de, uppståndelsen.

      Torsten Nilsson alltså själv, både som människa och konstnär, ständigt över trösklarna till de skilda verkligheternas rum.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav