ERLAND VON KOCH och hans "FYRA SYMFONISKA MYTER"

Publicerad: 2001-05-31 av Stellan Sagvik

Ett tonsättarsamtal med Lennart Hedwall (Artikel publicerad i Musikrevy nr 4, 1987)


Vi sitter i Erlands arbetsrum på Torstenssonsgatan i Stockholm. Från bandspelaren kommer de första takterna av "Fyra symfoniska myter", det verk som han skrev för Stockholmsfilharmonikerna till Svenska Musikerförbundets 75-årsjubileum 1982. Tunga "ödesackord" följs av dunkla basgångar och en fallande, hotfull melodibåge, som är kärvt harmoniserad. Så frammanas i flöjterna ett "källsprång", och mot detta ställs ett lapidariskt, energiskt rytmiserat "krigsmotiv", där kvarten är karaktärsintervall. "Ödets källor" heter satsen, och där presenteras en rad motiv, som skall bli grundläggande för hela verket, snart också ett varmt och kantabelt tema i stråkarna.
      Vad har dragit dig till myterna?
      - Det tidlösa, som samtidigt är helt aktuellt, svarar Erland. Det hela handlar om ödets spel, men egentligen om de spänningar och motsättningar, som ryms inom varje människa. Här ställs goda krafter mot onda, och för den musikaliska tydlighetens skull har jag koncentrerat mig på enkla och koncisa motiv, som jag för mig själv kallat ödesmotivet, källmotivet, krigsmotivet osv. Några av dem har vi redan hört, och nu kommer också ett uppåtstigande motiv i basunen, lätt mystiskt färgat och kanske litet "avvaktande", så ett något lättsammare och mer gladlynt tema i oboe och engelskt horn och ett sångbart "godhetsmotiv" i stråkarna. Därmed är byggstenarna i satsen givna, och som du har sagt, så är de centrala för verket som helhet också. I första satsen avlöser de varandra men ställs också ibland i kontrapunktiskt förhållande till varandra, och källmotivet bygger upp mot en kulmination tillsammans med krigsmotivet. Men eljest är satstiteln kanske litet dubbeltydig - "källor" betyder lika mycket de mänskliga som de tematiska utgångspunkterna.

      Du arbetar alltså med en del utommusikaliska begrepp? Är det något nytt för dig eller har sådana alltid funnits i din musik?
      - Visst har det funnits drag av sådant tidigare - jag har ju skrivit åtskilliga vokalverk, där jag utgått från texten och velat spegla det allmänmänskliga stoffet i den med musikaliska medel. Annars är det nog så, att jag i regel utgått från musikaliskt "abstrakta" idéer, rena melodiidéer, som kommit till mig och som jag försökt att utveckla på bästa sätt och gärna på mitt eget sätt. Jag har ju till exempel skrivit mängder av "absolut" musik, ofta på beställning, t ex solokonserter eller liknande ting, och de har kommit till på det sättet. Men nu ville jag så att säga vända på steken - starta med en "idé" som på ett naturligt sätt kunde omsättas i musik. Det verkar kanske som jag blivit programmusiker på gamla dar, men det är faktiskt inte så - de yttre begreppen eller idéerna har för mig blivit ren musik. Jag är ju tonsättare och tänker i musik, inte i ord eller sentenser.

      Det är med andra ord så, att när du nu ställer två motsatta "idémotiv" mot varandra - ont mot gott till exempel - så är det i princip samma sak, som när två temata kämpar mot varandra i en sonatsats?
      - Just det, och det framgår ännu tydligare, om vi fortsätter framåt i verket. Andra satsen heter "Till Afrodite", och där står förstås kärleken, den goda, i centrum. Satsen börjar med ett pastoralt vaggande motiv, som anslår grundstämningen, och så kommer Afrodite-temat i flöjt och oboe, och som du märker, pendlar motiven litet mellan dur och moll Och så klingar i cellon det egentliga kärlekstemat, och det bygger på en jojk, ett samiskt melodifragment, som jag utvidgat genom rytmiska sekvenser. Det får utvecklas mot en höjdpunkt och avlöses av en kort kanon över satsens första tema. Och nu förbyts stämningen genom ett slags djävulsmotiv...

      Som faktiskt är identiskt med grundtemat!
      -Ja, det har jag sannerligen inte tänkt på själv...

      Men samtidigt är ju detta grundtema ett slags omvändning av första satsens ödesmotiv!
      - Där ser du, hur tankarna vävs samman, när man väl är i gång med ett verk -ärligt talat ligger det ingen direkt medvetenhet bakom de här anknytningarna! Men jag tror det är typiskt för vårt sätt att arbeta med ett stoff - vi är så helt inne i det, att vi omedvetet omformar det efter dess egna lagar och då kan plötsligt en och samma motividé uttrycka de mest skilda saker...

      Således ingen programmusik utan återigen detta, att idéer har blivit absolut musik!
      - Ja visst, och du ser ju då, hur naturligt detta arbetssätt knyter an till mitt tidigare! Det var bara så spännande att se, hur det skulle vara att starta i en annan ända - sig själv och sin eventuella egenart kan man ju aldrig förneka...

      Betyder det, att du håller på din "stil"?
      - Kanske inte så, att jag till varje pris vill "likna" mig själv, snarare vill man väl utvecklas och förändras. Men inte genom yttre konster eller med hjälp av alla dessa moderiktningar, som florerat de senaste decennierna, utan genom att nya impulser, inifrån och utifrån, assimileras med det som man känner är rätt och riktigt för en själv.

      Det betyder alltså att du t ex fortfarande skriver helt tonalt, ja, här i "Myterna" snarast modalt - eller fritonalt, om du så vill - med ett och annat inslag av klar tonalitet i "gammal" mening?
      - Ja, det är ju jag, och du lägger säkert märke till, att när det handlar om de goda känslorna, så är musiken som mest tonal, som i kärleksmotivet i andra satsen, som verkligen får blomma ut efter den lilla "djävulsepisoden" vi talade om, eller i det fredsmotiv, som är en viktig byggsten i den tredje satsen. Den heter "Fridsbrottet", och inleds med kampmotiven ur första satsen. De skärps genom bleckklangen, och även basunens litet hotfullt "mystiska" tema finns med. Så ställs dessa kärva appellmotiv mot det sångbara fredsmotivet, som onekligen är tonalt, men även här finns en liten spänning genom pendlingarna mellan dur och moll. Krigshetsen fortsätter emellertid och får en viss ödestyngd i ett pesante-ställe. Även "djävulsmotivet" dyker upp, och sedan är det dags för satsens stora vulkanutbrott. Efteråt klingar åter fredssången och pesanteidén blir till en sorgmarsch.

      Är detta optimistisk eller pessimistisk musik - satsens slut är lågmält och mollbetonat.
      - Kanske kan slutet verka pessimistiskt, men jag är nog innerst en obotlig optimist, och framför allt tror jag, att musiken kan få oss att se och rent av lita på de goda makterna i tillvaron.

      Så även "Myterna" är ett slags "protestmusik" på ditt speciella sätt, precis som din "Sinfonia lapponica"?
      - Det kanske förefaller patetiskt i överkant, men visst vill jag påkalla uppmärksamhet för de stora och väsentliga livsfrågorna genom min musik. I min Lapplandssymfoni ville jag tala för samernas utsatta situation och samtidigt mot den miljöförstöring, som hotar oss alla, var vi än befinner oss. Innerst handlar det också om en kulturnivellering - det gäller i dag mer än någonsin att värna vårt kulturarv. Och dit hör ju myterna i allra högsta grad - genom dem möts generationerna över tid och rum, och de har oerhört mycket att säga oss. Därförhar tredje satsen i det här verket fått tala om krig och fred, och fjärde satsen har ett liknande budskap. Den heter "Makternas strid" och där korsas än en gång de olika motiven, nu alltmer i en allas strid mot alla. Du kommer att känna igen dem men samtidigt har flera av dem förändrats till karaktären. Några motiv har också fått så att säga ökad spännvidd genom större intervall. Det är en starkt dramatisk sats med en vilopunkt, som bildas av ett par "goda" motiv ur första satsen och kärleksmelodin ur Afrodite-satsen. Den senare intensifieras och ger upphov till nya strider där temat får klinga i breda notvärden. Det hela slutar i en ödesstämning, som är på en gång hetsig och tung. Cirkeln är sluten.

      När vi sitter som nu och på en gång lyssnar och läser partitur, så förefaller allting mycket tydligt och överskådligt, särskilt som varje motiv och motivkonflikt mycket exakt understrykes av det klangliga. Det tycks som om motiven fötts direkt ur instrumentklangerna, och överhuvud är din klangpalett ytterst fantasifull och differentierad. Tycker du, att detta är den musik, som du helst av allt vill skriva just nu, och - hur har du nått fram till den?
      - Alldeles självklart är det här musik som jag står för och jag har faktiskt fortsatt på den här vägen med ett par nya orkesterverk, som ännu inte framförts och som jag därför tycker vi skall lämna utanför tills vidare. Svaret på din andra fråga är väl den, att allt jag gått igenom och alla "stadier" i min musik - lett fram till och format den till vad den är i dag.

      Kan du berätta, hur du själv tycker att du har förändrats genom åren?
      - Skall jag börja från början... Ja, från att ha hört musik redan i vaggan och under fars flygel, där jag också kunde få lyssna till farbröderna Stenhammar, Rangström, Haquinius och många andra, har jag väl insupit klangen och melodin. Den tidens stil var ju mest romantisk i sånger och kammarmusik, kombinerad med en viss påverkan av de stora klassikerna. Mina första egna kompositioner var utpräglat lyriska, men under skoltiden väcktes också min rytmiska känsla av spel i jazzband och skolorkestrar. Efter studierna för Ernst Ellberg på Musikkonservatoriet fick jag smak för det kontrapunktiska. Mitt opus 1 var en Suite för kammarorkester och bestod av Preludium, Sarabande, Gavotte och Musette, och jag dirigerade den på en elevkonsert 1933. För Melchers, som blev lärare efter Ellberg, fick jag i mig den franska stilen - jag var och är fortfarande mycket intresserad av Ravel. Det resulterade 1935 i min första stråkkvartett, som jag grävde fram helt nyligen och nog är ganska nöjd med... I 25-årsåldern blev jag också påverkad av Sibelius, Grieg och dessutom Rachmaninov, som jag hörde spela många gånger, och så förstås av Honeggers "Kung David". Efter en studieresa till Leningrad redan 1934 blev jag eld och lågor för Sjostakovitjs första pianokonsert, som jag hörde honom själv spela, hans första symfoni, som jag tycker hör till hans bästa, och operan "Katarina Ismailova". Det influerade säkert min stil. Men den stora chocken för mig var Bartok, som 1934 spelade sin andra pianokonsert i Stockholm och höll föredrag om folkmusik på Borgarskolan. Det skärpte mitt intresse för det rytmiska och väckte min uppmärksamhet på folkmusiken. I slutet av 30-talet och början av 40-talet hade min musik rätt tydliga nyklassiska drag, som så småningom förvandlades till något slags expressionism genom samvaron med bl a Gösta Nystroem. Åren 1945-46 var jag i Dalarna och påverkades mycket starkt av folkmusiken, som jag studerade intensivt, och därefter följde någonting, som jag väl kan kalla "Hindemith- och Stravinskij-perioden". Under 60-talet använde jag ofta alla tolv tonerna i min melodiföring men inte själva tolvtonstekniken, som jag aldrig har kunnat förlika mig med. Ja, vad blir det av allt detta - något slags nyromantiker till sist? Jag vet bara, att musiken kommer till mig av sig själv och att jag försöker gå vidare på melodins och enkelhetens väg...

      Tack för detta "livspanorama", där du väl egentligen bara varit litet för frikostig med alla "påverkningar"! Det självklara "nordiska" draget kommer nästan bort, och ändå hör man så tydligt, att t ex "Myterna" bara kan ha skrivits av en nordisk tonsättare. Och ändå så finns här, såvitt jag kan höra, inga "folkliga" anknytningar?
      - Det har talats mycket, i mitt eget tycke alldeles för mycket om mina folktonsanklanger. Visserligen blir man inte, som jag sade, opåverkad av ett intensivt umgänge med den gamla dalamusiken, men återigen vill jag kalla det "assimilering" - det är ju ändå bara en av många ingredienser i min stil. Jag har ju alltid velat gå vidare, och min nyfikenhet är nog en del av min kulturoptimism... När jag trängt till botten i det folkloriska stoffet i trilogin "Oxberg-Variationer" "Lappland-Metamorfoser" och "Dansrapsodi" i mitten av 50-talet, drog jag ju vidare. Nästa trilogi, från mitten av 60-talet ("Impulsi", "Echi", "Ritmi") är ju en etapp på en helt annan väg. Vad man sällan uppmärksammat är, att "Lappland-Metamorfoserna" faktiskt pekar direkt vidare mot de stycken jag skrivit nu senast, inklusive "Myterna", och att rytmerna i det "absoluta", eller vad man nu skall kalla det, "Ritmi" finns latenta i det folktonspåverkade materialet - det senare verket ligger också mitt emellan de Skandinaviska danserna och den stora generaluppgörelse med folklåtsmaterialet, som heter "Polska svedese"! Det finns med andra ord en ständig växelverkan där, och jag tror heller inte man skall glömma den strävan till tydlighet och klarhet, som också blir följden av att syssla med folkmusik. Och ibland måste man vara enkel intill naivitet - det vet ju du, som bland mycket annat har dirigerat min musik till "Pelle Svanslös" för att nu nämna en helt annan sida i min produktion.

      Mot hela detta resonemang framstår onekligen "Myterna" som en syntes, och ändå söker du dig ständigt framåt?
      - Ingen vill väl stagnera, och jag har tack och lov fullt upp att göra. Jag saknar verkligen inte beställningar, och min musik spelas flitigt och rätt mycket finns på skiva. Det är en lycklig situation.

      Men jag vet, att det finns verk, som betyder extra mycket för dig och som därmed kan sägas spelas alldeles för sällan, körverket "Midsommardalen" hör till dem . . .
      - Ja där kan jag inte undgå att vara litet besviken, inte minst därför att jag kände Martinson och alltid känt mycket starkt för hans poesi. Sedan vet du ju, att jag av personliga skäl, och även musikaliska förstås, sätter högt pris på min "Musica malinconica", som du ju gjort på skiva, och min fjärde symfoni, "Seria". Men deras tid kanske kommer ackså...

      Jag har själv hört flera av dina stråkkvartetter och dessutom framfört ett par av dem i stråkorkesterversion. Skriver du ingen kammarmusik nu för tiden?
      - Jag skulle nog gärna vilja och framför allt gärna återkomma till kvartettformen, men jag har helt enkelt inte haft tid. Trots denna priviligierade situation att vara pensionär på heltid! Men kommer någon med en propå, så vet man aldrig... Jag har förresten suttit och funderat över en sak, medan vi pratat - jag kanske skall låta "Till Afrodite" och "Fridsbrottet" byta plats, så att inte de två kampfyllda "Myterna" kommer efter varandra. Min idé var ju den, att satserna också skulle kunna framföras separata, för var och en är en sluten helhet i sig, både tankemässigt och motiviskt, och jag tänkte väl då inte så mycket över den inbördes ordningen, men den förtjänar nog att begrundas litet till...

      Så har du återfört mig till "ordningen" och vårt samtal kring dina "Myter". Men jag har en sista fråga kvar, och den kanske du vill begrunda i lugn och ro och skriva ned till svar på. Den lyder: "Vad vill du med din musik", och den är så personlig, att du gärna får litet betänketid...
      - I så fall tar jag nog ditt erbjudande att få fundera några dagar. . . Det är ju så många tankar som väcks, när man ser tillbaka på ett långt tonsättarliv...

      Några dagar senare kom Erlands svar på min sista fråga. Det lyder med hans egna ord:
      -Jag vill försöka ge något som kan vara till glädje och behållning. Musiken är ju ett internationellt språk som kan nå alla människor och skapa gemenskap. Konstens uppgift är att både underhålla och oroa. Musiken skall inte tala genom ord utan på sitt eget språk.

      Den stora musiken är en bekännelse, som återspeglar tonsättarens livsuppfattning. Att på ett så enkelt och klart sätt som möjligt kunna ge uttryck för mina intentioner har alltid hägrat som ett mål. Kanske måste man vara Mozart-beundrare för att uttrycka det så. Hur var det Sibelius sa? "Tro inte att det bli, lättare att komponera -det blir svårare och svårare." Har inte det med enkelhet och uteslutandets konst att göra? Det svåra är det enkla, särskilt nu för tiden. Det centrala problemet ligger i den formella gestaltningen och avgörande är den andliga halten.

      Melodin är i mitt tycke det förnämaste elementet, musikens livselement, och jag har alltid strävat efter att odla dess mångfaldiga uttryckskvaliteter. Stilriktningar och "ismer" har inte fått mig att ändra det musikaliska uttryckssätt som är naturligt för min känsla. Givetvis har jag medvetet följt de olika experimenten, bl a för att ständigt utvidga mitt musikaliska register. Men det som inte känns naturligt - det får vara!

      Jag har gjort mig skyldig till många tusen noter och vore tacksam om några av dessa toner kunde glädja mina medmänniskor.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav