Per Aldeheim - från hårt rockande pophits till balladjazz

Publicerad: 2008-05-26 av Kristofer Kebbon

De hits som Per Aldeheim författat är smått osannolika – nedstämda distade gitarrer och så många hookar att inte ens de mest metallallergiska kan stå emot. Men även om han gjort sig ett namn med rockig pop med distade gitarrer – tänk Lambrettas ”Bimbo” - så har han mer strängar på sin lyra än så.


- Ja, det stämmer väl att jag är mest känd för de sakerna men jag är mycket bredare än så. När jag gjorde Lambretta så var det rockigt men det har gått många år sedan dess. Nu gör jag rock men även jazz, singer-songwriter och pop. Och visst känner jag en längtan efter att göra något långt bort från Marshall-stackar. Jag har gjort lite för piano, kontrabas och cello – men det är inget som kommit ut än.

Hur började du med låtskrivandet?

- Jag körde ju i It’s Alive, där Max Martin också var med och sjöng – fast då hette han något annat. Vi skrev och producerade våra egna låtar. När det sprack började jag jobba för NRJ och Mix Megapol och det var då jag verkligen lärde mig hur popmusik fungerar. Jag lärde mig vad som krävdes av en poplåt när konkurrensen är så stenhård, när tre utav hundra låtar som skickas in till en station plockas upp på deras playlist. Och jag satt där och klippte bort gitarrsolon från låtar, vilket gjorde ont ibland men jag lärde mig hur man skrev låtar så.

Under tiden på reklamradion gjorde Aldeheim fortfarande musik, men det var när han slutade där som låtskrivandet drog igång på allvar.

- Jag ringde upp Max efter radiotiden och frågade om han hade en vrå där jag kunde sitta och skriva musik och han gav mig ett litet rum på Cheiron. Jag hade gjort en del saker innan dess men det var då jag började göra det på heltid.

Cheiron-kopplingen har hjälpt Aldeheim men han poängterar att det inte är så att man får allt serverat bara för att man är ihopkopplad med rätt nätverk. Det system där skivbolag skickar ut förfrågningar till låtskrivare att skriva låtar åt nya artister, och låtskrivarna pitchar sina låtförslag tillbaka, är inte grunden för Aldeheims framgång.

- Nästan alla låtar jag fått ut har inte gått via pitchpoolen. Man får “leads” på mail ibland: ”Project 2008. Young male. Mix of 50 Cent and Metallica”. Men då vill man ju bara skriva något som är helt tvärtom mot det. ”Bimbo” som jag skrev åt Lambretta är ett exempel. De ville ha pop-ska och så fick de nedstämda gitarrer istället.

Hur har situationen för låtskrivare förändrats under de senaste åren?

- Idag kan man inte bara sitta på arslet och vänta på att få låtar placerade. Man måste vara sin egen A&R. Ta reda på vad som händer, hitta artisterna du vill skriva för själv.

Vad är det för låtskrivarideal som gäller nu?

- Det är tillbaks till feta produktioner igen. I fem-tio år har vi gjort allting så enkelt som möjligt – om man spelat elgitarr har man spelat på en sträng istället för hela ackord exempelvis. Men nu har det vänt. Det är som att det är musik i stereo igen, om du förstår. Hela åttiotalsgrejen, som jag kommer från, har ju varit så otroligt tabu i många år.

Har det varit efterlängtat?

- Det är coolt. För mig är det en kamp, precis när man lärt sig att hata åttiotalet måste man våga ta fram de sakerna igen. Så jag har plockat fram gammal åttiotalsutrustning som legat och dammat – Rolands JX-8P och D-50. Och man kanske inte måste ha livetrummor på allting, man kanske borde testa att köra Linn-trummaskin på låten istället.

Sebastian Suarez-Golborne


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav