Så var SAGVIKs saga...

Publicerad: 2001-06-26 av Stellan Sagvik

Recension av Stellan Sagviks kammaropera "Ödesspegeln" av Inga Lewenhaupt, införd i MusikRevy nr 1/84


Så var Sagviks saga ... så vemodig - så skrämmande - så vanlig - så äkta - så lagom och så svensk! Uppsala Musikdramatiska Studio, bildad 1980, har krönt ett års arbete av "ursinnig intensitet", för att citera programbladet, med fem föreställningar av en nyskriven svensk kammaropera, Stellan Sagviks "Ödesspegeln" (op. 116). Förutom ett litet kostymbidrag via Kursverksamheten i Uppsala har man lyckats genomföra en operaproduktion utan ekonomiskt stöd från vare sig kommun, landsting eller stat, en bedrift inte minst med tanke på att verket förutom dirigenten/ tonsättaren kräver 40 medverkande, 25 sångare och 15 musiker, alla amatörer.

Att några mörka, kalla höstkvällar lyckas få ut en så pass stor publik till Eriksbergsskolan i Uppsalas utkant vittnar om ensemblens goda rykte, förvärvat bl a genom tidigare framföranden av två 1700-talsoperor: Purcells "King Arthur" 1981 och "The Fairy Queen" 1982. Ödesspegeln upplevdes som en ovanligt helgjuten kammaropera, uppdelad i fyra scener sammanhållna av mellanspel.

Som titeln anger handlar operan om en "ödesspegel", en spegel med den alldeles särskilda egenskapen att visa sina ägare vad ödet har i beredskap. Den som får spegeln till skänks, eller hittar den, finner lycka, medan den som orättmätigt lägger beslag på spegeln möter en ond, bråd död. Operan har förlagts till någon sorts medeltid, en tid då myterna, sägnerna och magien ännu levde. Ett hotfullt och skrämmande inslag utgör bondfolkets medvetande om de "svarta", som lite obestämt sprider skräck och förvirring i närheten av en älv på andra sidan om en myr. Tolkien-associationerna ligger nära.

Operan börjar och slutar med en suggestiv vision av en dimmig myr, där en mot döden vacklande soldat bär Ödesspegeln i sin hand, vilket antyder en handling som biter sig själv i svansen, en historia som börjar med sitt slut och låter oss följa varför det blev så (ett vanligt filmgrepp f.ö.). Operan tycks liksom livet och ödet kunna upprepas och fortgå i all oändlighet, dvs om man inte påverkar skeendet, krossar illusionen, bryter mönstret, splittrar spegeln eller går hem efter föreställningen. Är allt i själva verket ett ständigt kretslopp, eller ... ?
Spegeln vandrar från soldaten till bydåren, till den gravida bondbruden, till dennas oroväckande kärlekskranka syster, till föremålet för systerns kärlek; en suput till dräng, till en spåkvinna, åter till suputen/drängen, till en blind klarinettist och slutligen till soldaten igen. Aproprå soldat vill jag nog ifrågasatta användningen av ord som soldat, regemente och front i en medeltida svensk bondby.

Det episka händelseförloppet skildras tydligt i Stellan Sagviks musik, där han i wagnersk anda förknippar personer, saker och stämningar med bestämda motiv. Dessa motiv bildar en sammanhållande enhet i ett verk som trots många musikaliska stilblandningar inte kan betraktas som en "collageopera". Melodiska, mjuka och snälla melodier och harmonier, en blandning av folkvisa, studentsång, operett/musical-sång samt klangvisioner av både Wagner och Verdi bryts mot fritonala, mer markerat rytmiska och komplexa avsnitt. Det är som en stickning gjord med modernt, mångfärgat garn i stället för en med garner i många färger och förbundna med knutar. Stellan Sagvik låter åhöraren inte "slå sig till ro", utan ger ständigt nya överraskningar, och detta håller intresset obrutet vid liv under hela operan. Vad jag kanske främst beundrar är de mjuka, sant musikaliska övergångarna. Det är så vanligt med ganska brutala "övergrepp" på åhöraren i verk av den här typen. Sagvik har på ett bra sätt begripit vad en lite bredare publik "tål", utan att det blir alltför modernt och svårlyssnat. Vissa sångpartier är både rytmiskt och intervallmässigt nog så avancerade och man måste beundra flera solistinsatser.

Dessutom är det inte lätt att ha dirigent och orkester helt vid sidan av scenen. Orkestern kom dock väl till sin rätt liksom kören, som genomgående var mycket njutbar.
Tyvärr användes fem fula mikrofoner, som hängde över scenen. Resultatet var bra och mikrofonerna säkert nödvändiga i Eriksbergsskolan aula, men det hade varit en fördel att få uppleva föreställningen utan detta "elektriska ljud", som väl snart är det enda den stora publiken kan känna sig förtrogen med.

Regissören/scenografen Katarina Ehnmark hade skapat en fyndig och passande svensk medeltida bondmiljö med hjälp av tyg som klistrats på väv. Med belysningseffekter kunde hon få fram en ömsom realistisk, ömsom sagobetonad bild, antydande en miljö, som både finns och inte finns. Marknadsscenen (scen 3) var helt enkelt härlig, i sprakande rött. Men mitt i all denna fantasi: varför låta huvudrollsinnehavaren, Ödespegeln, bestå av en liten rund toalettspegel med gulmetallram modell Tempo???

Viola Germain hade i de vackra, medeltidsinspirerade dräkterna träffat en fin och riktig ton. Samma ton fanns i Katarina Ehnmarks danser med signifikativa drag av schottis och skördedans. Alldeles lagom. Det sceniska agerandet var f.ö. utmärkt på flera håll (t ex Johan Schinkler), lite mer tafatt på andra, men aldrig så mycket att det störde helheten. Katarina Ehnmarks långa erfarenhet av att arbeta med amatörer har lärt henne vad man kan lyfta fram och vad sorn måste dämpas. Det förekom t.o.m. en och annan talreplik, som inte föll ur ramen. Vidare utnyttjades scenrummet makalöst väl. Inga stereotypa uppställningar utan ett dynamiskt böljande rörelseschema, som mjukt och behagligt sammansmälte med musiken. Eftersom man inte lagt in någon paus verkade den tredje scenen, trots ett verkningsfullt utspel i gyckelinslag och marknadskommers, lite händelsefattig. Scenen blev mer av en intermed, ett mellanspel.

Mitt i allt vansinnet att ge sig på ett sådant här företag utan understöd måste man prisa erfarenheten och förnuftet bakom satsningen. Man har givit sig på vad man har klarat av. Föreställningen var lagom lång (80 minuter), ensemblen lagom stor och lagom kvalificerad, programbladet var bra och intentionerna tycks ha gått ut till publiken. Kammaroperan Ödesspegeln är dessutom ett nytt bevis på myternas och sagans återkomst i vår tid.
Så var Sagviks saga ... så vemodig - så skrämmande - så vanlig - så äkta - så lagom och så svensk ...


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav