KARKOWSKI - tonsättare och rabulist

Publicerad: 2001-10-10 av Stellan Sagvik

Av Magnus Haglund (Publicerad i Nutida Musik nr 1, 1990)


– Darmstadt? Det är en institution som lever på konstgjord andning. Den intressanta och utmanande musiken hittar man på helt annat håll. Göteborgstonsättaren Zbigniew Karkowski har inte mycket till övers för den akademiska 1900-talsmusiken. Han tillhör en tonsättargeneration som är lika färgad av Sex Pistols och Einstürzende Neubauten som av Boulez och Stockhausen.

Det intressanta med Zbigniew Karkowskis musik är inte minst dess konstlöshet. Bristen på utsmyckningar och klanglig förfining gör att musiken får ett drag av primitiv och ohämmad kraft. Den är rå och obarkad och har inte sällan en provokativ framtoning. Karkowski har en uppenbar dragning till extrema uttryck – öronbedövande volym, skrovliga och ”fula” klanger, massiva ljudmattor.

I början av året uruppförde Göteborgs Symfoniker Karkowskis orkesterstycke ”The Life of Death”; ett ytterligt hoppressat och kärnfullt stycke musik där en spänd och neurotiskt laddad Mahlerklang explosivt sprängs inifrån. Musiken har snarare en rituell än en intellektuell innebörd, den är fysiskt påtaglig och försätter lyssnaren i ett feberliknande sinnestillstånd: ”musiken som kropp”.

Rolls Royce
– Det var intressant att få använda sig av en så stor klangapparat, orkestern är ju en sorts musikalisk Rolls Royce, säger Zbigniew Karkowski när vi träffas hemma i hans lägenhet i göteborgsstadsdelen Haga.
– Under repetitionerna bad jag medlemmarna i orkestern att de skulle ”ge järnet”, jag ville att musiken skulle uttrycka en känsla av fysisk utmattning. Men de flesta vågade inte riktigt. I en skala på 1-100 gick de till kanske 70, sedan var det stopp.
Zbigniew Karkowski är född 1958 i Krakow i Polen. Hans mamma, som var lärare i språk, hade ett passionerat förhållande till den klassiska musiken och Zbigniew började tidigt spela flöjt och piano. Från 11-12-årsåldern gick han på Chopingymnasiet i Krakow – ”det var strikt, traditionellt och akademiskt, sex dar i veckan från åtta på morgonen till åtta på kvällen”.
När punken nådde Polen i slutet av 70-talet var inte Zbigniew sen att hoppa på. Revoltkänslan i punken frigjorde ett uppdämt uttrycksbehov och snart var huvudet fyllt av Clashs och Sex Pistols taggtråds-gitarrer, den tjutande rundgången fick extra glöd mot bakgrund av skolgångens normer och formalism.
Efter gymnasiet reste Karkowski ut i Europa och via en förälskelse hamnade han 1980 i Göteborg. Ganska snart lärde han känna ett antal likasinnade vildhjärnor – bl a Michael von Hauswolff, Ulrich Hillebrand, Erik Pauser och Johan Söderbergh – och plötsligt hade Göteborg en av Europas mest levande scener för experimentell musik. De olika konstellationerna (Karkowski medverkade bland annat i DNA, Texas Instruments och Yeomen) framträdde under några livaktiga år på ”Ny Scen”, ett mellanting mellan kabaret- och musiklokal vid Linnégatan i Göteborg. Därefter bildade man föreningen Radium 226.05, från början ett utställningslokal för olika installationer, sedermera ett skivbolag.

Radium katalysator
Radiums betydelse för Göteborgs musikliv går knappast att överskatta. Skivbolaget har blivit en kanal såväl för undergroundrocken (på Radiumetiketten återfinns bland annat Blue For Two, Sator, Union Carbide Productions och Mobile Whorehouse) som den mer avantgardistiska konstmusiken (bland annat har Sten Hanson, Rune Lindblad och Dror Feiler hittat en fristad på Radium).
– Radium har spelat en stor roll, inte minst som katalysator, säger Karkowski. För min del har det betytt större möjligheter att möta en publik, vilket i sin tur givit ett ökat självförtroende. Som kompositör blir man annars lätt en folkskygg figur, som sitter instängd i sin källare i tio år och filar på det slutgiltiga ”verket”.
Det faktum att Karkowski så frimodigt rört sig i ingenmanslandet mellan rocken och ”den seriösa musiken” har dock skapat en hel del problem vad gäller mottagandet av hans musik. Speciellt från det seriösa lägret har han fått de mest märkliga reaktioner. Trots att han hör till de svenska kompositörer vars musik de senaste åren rönt mest uppmärksamhet utomlands (framförallt i Västtyskland, Frankrike och USA) vägrades han nyligen sensationellt inträde i föreningen svenska tonsättare (FST) med motiveringen att hans musik inte hörde till det ”seriösa” facket.

Industrirock
– Det är många tonsättare som betonar att de har bakgrund i rockmusiken, med det är nästan ingen som fortsätter att ägna sig åt båda uttrycksformerna. På ytan står det en fritt att experimentera inom olika genrer, men när det kommer till kritan är det mesta väldigt dogmatiskt, man måste hålla sig inom de givna ramarna.
Samtidigt som Karkowski spelade i industrirockgruppen DNA (influerade av band som Einstürzende Neubauten, SPIC, Throbbing Gristle och Cabaret Voltaire) började han 1983 att ta privatlektioner för Sven-Eric Johanson. Mycket tolvton förstås, men också traditionell kontrapunkt och fugateknik. När musikhögskolan i Göteborg 1985 startade en kompositionsklass, kom Karkowski in tillsammans med bland andra Anders Hultqvist. Under de fyra åren han gått där har han som huvudsakliga lärare haft Mikael Edlund, Bo Holten, Åke Parmerud och Lars Johan Werle. Under sommarmånaderna har han dessutom deltagit i seminarier på kontinenten för bland andra Pierre Boulez, Olivier Messiaen och Iannis Xenakis. Utan tvekan är det Xenakis som gjort det djupaste intrycket.
Karkowski beskriver Boulez och Xenakis som två motpoler. Boulez: den kylige intellektuelle, tonsättaren i laboratoriet med total kontroll över musikens substanser, ständigt medveten om sin position i förhållande till konkurrerande kollegor. Xenakis: den intuitive, varm och omhändertagande, renässansmänniskan med intresse i de mest skilda ämnesområden, samtidigt helt fristående komplett ointresserad av konkurrens.

Upplevelse i småbitar
– Under sina föreläsningar kunde Xenakis tala om de mest skilda ämnen, han hoppade från kemiska reaktioner till afrikansk stammusik. Det märkliga med Xenakis är ju att han hela tiden stått vid sidan av de etablerade strömningarna inom konstmusiken. Till skillnad från till exempel Boulez har han aldrig gått via traditionen in i modernismen. Redan när han kom med Metastatis 1953-54, hade han ett ”färdigt” uttryck. Jag attraheras inte minst av själva ljuduppfattningen i Xenakis musik, den bryter helt med det akademiska avantgardets formalism. Den är fysisk och intuitiv.
Det är också så som vi måste närma oss Karkowskis musik, den kräver ett nytt sätt att lyssna som har att göra med en frizon som succesivt växt fram mellan genrerna och de olika stiltraditionerna. Avgörande är ett intresse för ”motståndet” och den konstnärliga friktionen, det som gör att vår upplevelse faller sönder i småbitar.
Karkowskis senaste projekt rör sig inom flera skikt. Med trumgruppen Mental Hackers har han gjort en LP med ”acid voodoo” – en blandning av acid house och rituella trumrytmer. Musiken bygger på rytmiska förskjutningar, Karkowski beskriver det som en hardcoreversion av Steve Reich.
”Man bryter benen av sig om man försöker dansa, skevheterna gör att det slår slint i huvudet”.

Musikalisk ”action painting”
I slutet av februari 1990 höll Radium en festival inne i ett jättelikt bergrum vid Nya Varvet i Göteborg: ”Knogjärn 90”. Karkowskis ”act” bestod av ett nytt stycke med titeln ”For Me and My Gods”. På ett egentillverkat instrument, byggt på en sinnrik förbindelse mellan två samplingssynthesizer och infrarött ljus, skapade Karkowski en musikalisk version av Jackson Pollocks ”action painting”.
– Jag har stativ runt mig som skickar infraröda strålar, berättar Karkowski. När jag slår igenom strålarna med armarna styr jag tempo och dynamik på de ultraljud som skickas ut från två samplingsmaskiner med 16 kanaler vardera. På det sättet blir det 32 ”fiktiva” musiker, där jag fungerar som en sorts dirigent. På hårddisk finns en uppsättning olika klanger och strukturer på syntarna, ett slags idébank som bildar utgångspunkt för den musik som jag sedan ”komponerar” inför publik.
I februari har han dessutom hunnit med att improvisera med Dror Feiler på Fylkingen under beteckningen ”Trash Music” – ett kollage av video, bandkompositioner och ”oväsen” från elgitarrer och saxofoner. Varför detta intresse för trasiga ljud?
– Jag gillar när musiken blir en fysisk upplevelse, säger Karkowski. Med tillräckligt stark ljudvolym kommer man som lyssnare in i ett slags zentillstånd, musiken bryter igenom ens försvarsmekanismer.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav