En bild av ANDERS ELIASSON

Publicerad: 2001-10-10 av Stellan Sagvik

Av Torsten Byggdal (Publicerad i Nutida Musik nr 2, 1986/87)


Han talar om den nya supersträngteorin inom kvant-fysiken. En sorts avantgardistisk partikelfysik i gränslandet mellan partikel och energi. Något stöd för en antiintellektualism är det inte han söker. Nej tvärtom, säger han. Han vill bara på alla områden komma bakom, innanför, inuti. Han stannar upp ibland och skrattar till. Och säger:

– Ja, det vete fan. Det där är jag inte riktigt på det klara med än. Men nå’n gång ska jag få tag i det. Han delar sin tid mellan Gamla stan i Stockholm, en anspråkslös lägenhet med piano, och en bostad i Bergslagen, också med piano. Och han kan komponera på båda ställen. Han är starkt förankrad i sitt språk, sin dialekt. Gång på gång drar han paralleller mellan språket som han talar och språket som han använder i sin musik. I båda fallen är det mitt eget språk, säger han. Men det är kanske bäst att påpeka att det inte rör sig om någon romantisk dröm på ett bygdespråk.
För nära 20 år sedan skrev han sitt första musikstycke. Exposition hette det, och det framfördes på en UNM-festival i Århus. Sedan dess har han skrivit nästan 50 musikverk. Det är med en stark självkritisk blick han ser tillbaka på många av sina arbeten.
Vi talar om strömningar i tiden, om moderiktningar, om tiden som elev vid Musikhögskolan i Stockholm och hans vilda vänstertid, som väl ganska snabbt gick över. Men också om hans problematiska uppväxt i ett synnerligen kulturfattigt, för att inte säga kulturfientligt barndomshem.

Jag frågar om något hänt med honom under senare år, omkring 1980 eller så. Hur ska jag kunna veta det? säger han. Men efter att ha funderat en stund, kommer det eftertänksamt:
– Jag tror jag vet vad de menar som säger så. Jag formulerar mig nu kanske på ett litet annorlunda sätt. Men det är fortfarande samma musikaliska språk, mitt språk. På samma sätt som bergslagsmålet är mitt. Man växer upp med sina erfarenheter, flyttar på sig, idiomet blir en aning rubbat. Men man förlorar ingenting av det ursprungliga. Inom musiken är mina byggstenar desamma, som de alltid varit. Jag vet inte exakt hur. Jag har inte hela bilden klar för mig – och jag vill inte ha det heller. Jag vill alltid kunna piska på det som är intressant. Jo, det är riktigt, jag började formulera mig annorlunda omkring 1980.
– Hur? frågar jag.
– Det fanns strömningar som hindrade mitt språks byggstenar från att fungera. Strömningarna avskärmade en hel del som jag fann oundgängligt. Jag har blivit mindre linjär nu, och jag bortser inte från den löpande harmoniken. Jag tycker också att jag var grundare förr i tiden – i varje fall fick jag inte tag i den mångtydighet som jag ville ha, och som jag fått nu på 1980-talet.
Och, efter en tystnad kommer det igen:
– Om det nu hänt någonting...

Jag vill gå längre tillbaka i tiden och frågar honom vilka tonsättare som betytt mest för honom. Han svarar utan tvekan:
– Bach med sina fugor och Beethoven med sina enkla, fina teman. Och Bernstein med sin kunnighet och briljans – och så vaggvisor förstås, som är så sköna att somna eller vakna till.
Av den nya tidens komponister nämner han, som något självklart, Ligeti, traditionsbäraren. Anders Eliasson mötte honom vid Musikhögskolan, där han var gästprofessor i komposition på 1960- och 70-talet. Han kom med en centraleuropeisk musiktradition och, som någon har sagt, han återupprättade det kompositoriska avgörandets suveränitet. Eliasson är metodisk, självdisciplinerad och intellektuell när han komponerar. Partituren är under av klarhet. Slumpen har inget utrymme. Men, säger han:
– Det måste alltid finnas ett utrymme för musikerna, eftersom det finns en inexakthet i notationen. Det innebär en gemensam ansträngning för komponist och musiker. Men komponisten ska inte lägga sig i, inte störa orkesterns arbete.

Nå, den här nya symfonin, symfoni nr l, som han arbetat med ungefär ett år...?
– Den har ett enkelt, nästan torftigt tema. Ett iskallt tema med dopplereffekter. (Dopplereffekt kallas den frekvensförändring, som man tycker sig märka då en ljudkälla och en iakttagare rör sig i förhållande till varandra. Som exempel brukar följande ljudfenomen anges: När man på ett tåg närmar sig en ringande klocka, stiger tonhöjden skenbart, medan den däremot förefaller att sjunka i tonhöjd, då tåget passerat och man är på väg ifrån ljudkällan.)
Kanske kan det kallas hedniskt. Det rör sig från noll, från någonting, liksom en glaciär. Det är en vandring genom värme som smälter. En vandring genom iskyla och värme. Man märker en mänsklig röst. En människa föds, berättar Anders.
Det är svårt med ord som skall översätta, eller inte översätta musik, bara ligga som lösa associationer utan förbindelser.
– Komponistens arbete är ensamt, säger Anders Eliasson. Man kan inte gå till Socialstyrelsen och fråga och få ett pang-på-svar. Så här ligger det till. Nej, så tarvligt enkelt är det inte. I musikens värld kan man inte vara med och styra och bestämma hela tiden. Man kan försöka. Det har jag gjort många gånger och tänkt att nu jäklar ska du musik rätta dig efter mig. Fast det slutar alltid med att det är jag som får rätta mig efter musiken. Men, som sagt, den måste kanaliseras efter mitt språk.
Anders Eliasson funderar mycket över tillvarons och komponerandets villkor. För honom finns inga alternativa sysselsättningar. Det är fullt och helt, inte styckevis och delt, som det heter. Han tar gärna till bilder när han ska beskriva vår tillvaro.
– Vi lever instängda i en kula eller ballong. I den finns den triviala världen, nötningarna, slitaget. En värld utan sammanhang. Den verkliga världen, den finns utanför kulan. I ljuset, i etern där man kan få ögonblick av harmoni, då alla begrepp suddas ut. Då kan man förnimma en obeskrivlig lyckokänsla, nästan euforisk. Det är här konstnären, komponisten får hämta sin inspiration. Här i musikens hav. Konstnären får försöka blåsa in ljus och nytt liv i kulan.

Musiklivet i Sverige är trångt, säger Eliasson. Jag frågar vilka utländska komponister han skulle vilja höra här hemma. Han nämner först två norrmän.
– Den ena är Kettil Hvoslef, jag vill höra hans ”Antigone”. Hvoslef är för övrigt son till Harald Saeverud. Den andre är Olav Anton Thommessen, som skrivit en del symfonier. Men jag tänker också på en västtysk, Wolfgang Rihm, som skrivit ett spännande orkesterverk, ”Was aber”. Jag har läst ett betydande partitur på ett orkesterverk av Beat Furrer, som jag tycker bör framföras.
Nej, öppna gränserna och släpp in ny frisk musik!

Anders Eliasson behöver knappast bekymra sig över arbeten. En beställning på en symfoni har kommit från Stockholmsfilharmonikerna, och han diskuterar också en tredje symfoni med utlandet.
En bild av Anders Eliasson måste självfallet bli mångtydig. En bohem är han väl närmast i sitt liv i kulan. Men utanför, i musikens hav, är han en noggrann, ytterst allvarlig sökare, en sökare med hjärna och hjärta.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav