Musik är känsla - SVEN-DAVID SANDSTRÖM om Through and through

Publicerad: 2001-10-10 av Stellan Sagvik

Christina Tobeck samtalar med Sven-David Sandström om Through and through och åren mellan 1972 och 1986. (Tidigare publicerad i Nutida Musik nr 4 1985/86)


Det är omvittnat att nyskriven musik som regel blir uruppförd, men att det därefter oftast inte händer så mycket mera. Partituret blir liggande medan nya verk komponeras och i sin tur uruppförs. Detta är ett dilemma. Resurserna, särskilt då det är frågan om krävande stycken med större eller litet udda besättningar, är begränsade. Men detta medför att det är hart när omöjligt för ett nytt verk att etablera sig och så småningom bli något av en modern klassiker. När det gäller äldre musik kan vi inte sällan välja mellan och också jämföra flera olika tolkningar. För den samtida musiken blir förstagångs-framförandet gärna liktydigt med musikverket självt – ett förhållande som gäller nästan oavsett hur bristfälligt uruppförandet än kan ha varit. (Föreningen Svenska Tonsättares, FSTs, festival Svensk Musikvår har tillkommit för att i någon mån ändra på dessa sakernas tillstånd; där är uruppföranden sällsynta, men andra- och tredjegångsframföranden legio).

Vid Nutida Musik-konserten den 11 april återvänder dock Radiosymfonikerna till ett verk, som de tidigare uruppfört, nämligen Sven-David Sandströms Through and through. Partituret är slutdaterat den 9.9.1972 (ett datum och namnteckning finns alltid efter dubbelstrecket i de prydligt präntade sandströmska partituren). Det är ett omfattande partitur; bara det manuella renskrivningsarbetet tog tonsättaren tre månader i anspråk. Stycket är skrivet för stor symfoniorkester – förutom stråkar krävs fyrdubbla blåsare (hornisternas antal är till och med utökat till sex), två pukslagare och tre slagverkare. Det var Herbert Blomstedt som ledde Radio-symfonikerna vid uruppförandet i Gamla Musikaliska akademiens stora sal i Stockholm vid en Nutida Musik-konsert i februari 1974. Redan uruppförandet blev en stor framgång för Sandström, och då Through and through spelades vid ISCM-festen i Amsterdam på hösten samma år, fick tonsättaren vara med om också ett internationellt genombrott. Concertgebouworkest dirigerades av Ernest Bour – en upptagning från det tillfället utgavs senare på skiva (Caprice).

Through and through kan således sägas vara undantaget som bekräftar regeln: Cristóbal Halffter blir med instudering-en nu i vår den tredje dirigenten som framför detta stycke för stor orkester.
– Det är bland det roligaste man har, när ett och samma verk framförs av olika dirigenter och olika orkestrar. Då blir stycket så annorlunda, säger Sven-David Sandström när vi träffas en kväll i början av mars.
– Fast det är klart, just Through and through är svårt att göra på olika sätt. Det är så massivt, att dirigenten har fullt jobb med att hålla ihop det. Det är raka rör. Att dirigenten så att säga takterar, det är främmande för mig nu. Det har med uttrycket att göra, det ska leva och flöda hela tiden. Numera finns det en massa agogiska föreskrifter, liksom dynamik och tempoförändringar inskrivna i mina partitur. Dessa har med musiken att göra, inte med strukturen. De ritardandon som finns i Through and through är snarast ett slags parameter.
Christina Tobeck: Är det mera en fråga om interpretation, när man framför dina senare stycken?
Sven-David Sandström: Ja, det kan man säga, en annan typ av interpretation i alla fall. Det finns ju interpretationsmöjligheter i Through and through också, kanske framför allt i instuderingsarbetet – inte så mycket vid konserten, då gäller det att hålla ihop det. Men vid repetitionerna, vid arbetet med strukturerna, då finns det mycket att göra.
CTk: Känner Halffter till Dig och Din musik tidigare?
SDS: Det har jag ingen aning om. Det var ju egentligen en symfoni av Anders Eliasson som skulle ha uruppförts nu i april. När den inte blev färdig, så skickade Musikradion ner partituret till mitt stycke och frågade om han ville göra det istället, och han sa ja.
CTk: Through and through kan sägas vara något av ett genombrottsverk för Dig; det var för det stycket Du tilldelades Christ Johnson-priset.
SDS: Ja, det är länge sedan jag hörde det nu, men jag kommer ihåg känslan när det spelades på 70-talet. Det var en fantastisk stämning i Amsterdam. När Blomstedt uruppförde det var jag bara rädd. Men det fanns en spontan uppskattning, det kände jag. Det var många som var berörda av stycket. Det är sådant man kommer ihåg. När man hör stycket för första gången är det fullständigt omöjligt att få någon uppfattning av det. Man är alldeles för nervös, sitter i sin egen värld och hör knappast något. Det har väl blivit bättre, tycker jag. Det hör till etableringen. Man kan vara litet mera avspänd, istället för att sitta och vara rädd. Man upptäcker, att det inte behöver vara så fasligt märkvärdigt. Jag lägger ju ner min själ i det...

Det har onekligen hänt mycket både med människan Sven-David Sandström och med hans musik sedan första hälften av 70-talet, då han avslutade sina kompositionsstudier för Ingvar Lidholm vid Musikhögskolan i Stockholm. Through and through, som komponerades just i studiernas slutskede, är för övrigt tillägnat läraren Lidholm. – Sandström är idag flitigt spelad och omtalad både inom och utom landet. Inte minst i samband med uruppförandet av Requiet, De ur alla minnen fallna till Tobias Berggrens text i februari 1982, blev han bekant också utanför den krets av musiklyssnare som aktivt söker upp den nya musiken. Få svenskar med alldeles så litet kulturella intressen kunde den gången undgå att lägga märke till vad som skulle äga rum eller hade ägt rum i Berwaldhallen. (Låt vara att informationen, bl a på vissa löpsedlar, stundom blev väl spektakulär och till stor del inriktad på texten.) Genom att Sandström hela tiden komponerar nya stycken – inspirationen förefaller att vara outsinlig – har man kunnat följa en kontinuerlig förändring av tonspråket.

Just då deadline gått för bidrag till detta nummer av Nutida Musik, blev det klart att den spanske dirigenten (och tonsättaren) Cristóbal Halffter kommer att framföra bl a Sandströms orkesterverk vid Nutida Musik-konserten i april. Snabbt läste jag igenom den intervju som Göran Bergendal gjorde med tonsättaren inför uruppförandet 1974 (publicerad i Nutida Musik 1973/74 nr 3). Den ger en bra bild av hur Sandström tänkte och arbetade i början av 70-talet. Men vid läsningen blev det uppenbart att mycket har förändrats under dessa tolv år. Jag bad att få träffa Sven-David Sandström för ett samtal.

En större frihet
– Jag jobbade så annorlunda då. Det fanns ett slags behov av att göra rätt. Dels stilistiskt riktigt och dels att utveckla modellerna riktigt. Det fanns inte någon möjlighet att göra avkall på det. Det måste stämma alltihop med serierna och strukturerna. Det var viktigt att fullfölja sin idé på det strukturella planet. Sådana tankar finns inte längre.
CTk: Hänger det ihop med att Du fortfarande var elev?
SDS: Nej, det har inte med det att göra. Jag trodde på det sättet att uttrycka mig. Jag vill inte säga att det är sämre att jobba så, men det är befriande att inte göra det.
CTk: Vad tror Du själv att det beror på att Du har förändrat Dig så pass mycket?
SDS: Ja, det beror nog på många saker, dels tiden som sådan och dels min egen tid – den allmänna tiden, livet omkring och min egen etablering. Mer och mer känner jag det så, att jag kan göra vad jag vill. Jag reflekterar inte över vad andra tycker, är inte rädd för att de ska tycka att det är dåligt, så att jag inte ska få beställningar. Jag har en större frihet. Det är möjligt, att det är så att det jag egentligen vill säga kommer fram nu. Det vet jag inte... Jag intresserar mig för andra saker, bryr mig inte så mycket om vad kollegor ska tycka, utan vad publiken i allmänhet ska uppleva.
CTk: Vänder Du dig till en annan publik, till andra lyssnare nu?
SDS: Inte i och för sig. Men jag vänder mig till folk som upplever saker och inte nödvändigtvis analyserar. Det är en ganska stor skillnad.
CTk: Har det med konsertforum att göra – t ex Evenemangskonsert kontra Nutida Musik-konsert?
SDS: Jag har egentligen inte någon lust att spelas på Nutida Musik-konserter längre. Jag skriver en musik som inte passar där. Det tror jag är en naturlig utveckling.

Konsertserien Nutida Musik
CTk: Nutida Musik-serien har ju diskuterats. Tycker Du att man borde bryta upp den?
SDS: Det är ju lätt för mig att säga, för jag spelas ändå... Jag borde inte uttala mig. Jag har elever som jag har ansvar för, det är deras forum. Nutida Musik-serien ska vara ett forum för riktigt ung musik.
CTk: För oetablerade tonsättare, menar Du?
SDS: Ja, åtminstone till stor del. Det är inte nödvändigt att man spelar sådan musik som spelas ändå. Nutida Musik-konserterna måste kanske vara litet underliga tillställningar – extrema former och musik som är litet ovanlig. Tyvärr blir det inte riktigt så längre, för det komponeras ingen sådan musik.
CTk: Tiden och därmed den nya musiken har förändrats sedan konsertserien tillkom...
SDS: Ja, och det är därför man börjar reflektera över nödvändigheten av serien. Jag vet att mina elever inte är intresserade av spörsmålet avantgarde och sådant, det finns inte för dem. Avantgarde existerar numera bara för vissa som är uppvuxna i det, de försöker hålla det kvar. De unga vill komponera musik helt enkelt. Jag tror att de ofta känner att de inte vill bli spelade i en speciell grupp, utan att de vill spelas offentligt i största allmänhet.
CTk: Alla ”blandtankar” är väl riktiga i och för sig. Faran är att den nutida musiken inte blir spelad alls när den ska samsas med den traditionella repertoaren.
SDS: Ja, jag vet ju att det kanske inte blir så mycket ny musik framförd då, eller att det bara blir vissa tonsättare som blir spelade. Jag vill egentligen inte uttala mig i den här frågan, eftersom jag är gynnad.

Förändrade musikaliska ideal
CTk: Du sa att tiderna förändrats. Vad är det som påver-kar Dig som tonsättare? Går det att konkretisera?
SDS: Det är svårt. Jag talade ett tag ganska mycket om att jag engagerades av saker runt omkring mig. Jag tror att det har förändrats. Jag funderar kring musiks mening och musiks kärna i stort och inte direkt kring förankringen – åtminstone inte som inspiration. Det är att leta inne i sig själv som är det intressanta, där speglas omvärlden om man är en öppen människa. Man vill ju inte åt omvärlden i sig. Jag har kanske mer och mer blivit en i romantisk mening konstnärsmänniska. Jag är inte ett dugg rädd för att vara sentimental, t ex.
CTk: Läser man intervjun som gjordes mot slutet av 1973, kan man få intryck av att Du då inte var särskilt spontan som tonsättare. Jag skriver ”en musik som kan uppfattas som akademisk i all sin petighet”, säger Du. Vidare heter det, ”personligen arbetar jag väldigt medvetet, inte särskilt impulsivt”. Är Du mera spontan i ditt skapande idag?
SDS: Ja, jag kan till och med tänka mig att excellera i det. Förut skulle man vara provokativ och retas, men det går inte längre. Det går knappast med någonting. Nu skriver jag den musik jag tycker om. Ofta är den väldigt vacker...
CTk: Dina ideal måste ha förändrats en hel del. I artikeln från 70-talet kan man läsa, att Du gärna skriver ”för traditionell orkester, stor orkester.” Men Du har inte komponerat särskilt många rena orkesterstycken?
SDS: Nej, egentligen bara två (Through and through, 1972, och Culminations, 1976).
Jo, mina ideal har förändrats kolossalt. Jag har glidit ifrån intresset för att komponera ”ren” musik för konsertsal. Nu vill jag gärna jobba i musikdramatiska sammanhang – exempelvis opera och balett. Där blir man på ett helt annat sätt delaktig i produktionen. I och för sig jobbar man aldrig ihop, man jobbar var för sig. Men till slut blir man delaktig i en produktion, som inte bara är musik, inte bara dans, inte bara text, inte bara regi, inte bara scenografi, utan alltihopa fungerar tillsammans. Det tycker jag är spännande. Man får helt andra kontaktytor, man lär känna folk, och man får stimulans.
Det är helt fantastiskt, man kan jobba i månader, och så kommer de medverkande på, att de tycker om stycket. De blir så begeistrade, att de kan göra vad som helst för att det ska bli bra. Den situationen uppstår aldrig i en konsertsal, där man repeterar fyra timmar och så är det inte mer med det. Musikerna spelar naturligtvis så bra de kan, men de kommer aldrig riktigt i kontakt med stycket.

Jag har inte komponerat något orkesterverk på ca tio år. Däremot har jag skrivit orkesterstycken med text – för kör, solister och orkester. Texten betyder mycket, de medverkande kommer närmare verket. Jag har ju knappast gjort något stycke utan text under senare år. Jo, en del korta verk, men de stora arbetena har text.
CTk: Men konserterna då – pianokonserten (Agitato, 1978), flöjtkonserten (1980), gitarrkonserten (Lonesome, 1982)... Betyder redan en solist en ökad kontakt?
SDS: Ja, det kan man säga. Det här är ju också stora stycken, det har Du rätt i. Det finns därtill en violinkonsert, som uruppfördes i Örebro i mitten av januari i år.
Även i de här styckena utan text har jag, kanske inte litterära förebilder, men dock tydliga innehållsdeklaratio-ner, som jag i och för sig inte talar om, men som ganska klart upplevs i musiken. Det finns en punkt, där musiken vänder, eller något annat viktigt händer. Det är oftast en lättolkad musikalisk situation. Jag vill göra musik som är tydlig, det stora som händer ska vara uppenbart för alla. På det sättet har den ett slags programmusikalisk tanke. Jag skildrar inte något specifikt, men jag knyter det till en situation som om det skulle finnas en textförlaga.

CTk: Ofta har Dina stycken namn, det kan nästan sägas ha varit karakteristiskt för Dig. Namnen har dels syftat på något kompositionstekniskt förfarande och dels på någon utommu-sikalisk idé. Heter violinkonserten något?
SDS: Nej. På sista tiden har jag börjat skriva stycken, som jag inte namnger. Tidigare lade jag ner ett stort arbete på titlarna. Jag hade ett behov av att förklara styckena. Through and through är ju också en förklaring. Det är en märklig titel lång och litet svår att säga, den fastnar i munnen. Och det finns litet av det i stycket, ett slags snårighet samtidigt som det finns en kraft i innehållet. Musiken är kraftfull och stark i första delen. Andra delen är svag, men mycket mäktig i sin täthet. Det är ju renodlad klangmusik, tvådelad till sin form. Det är dualistisk musik.
Den dualistiska hållningen till konst över huvud taget är min viktigaste drivkraft. Många vill renodla ett uttryck och säger till mig att jag är feg, som inte törs frilägga ett uttryck, utan täcker över, tar fram det, tar bort och slår sönder. Fast det är inte riktigt sant, för det är givetvis helt medvetet från min sida och ett behov hos mig. Det händer mer och mer att jag frigör en kraft som får leva sitt liv så länge att den blir stark, oattackerad. Det finns i violinkonserten, t ex. Det är nytt för mig. Jag har börjat att intressera mig för lättare typer av musik – inte underhållningsmusik, utan en sviktigare mera luftig musik.
CTk: Har det med rytm att göra, exempelvis Through and through är ju ganska statisk musik?
SDS: Ja, jag jobbar kanske litet enklare rytmiskt, men framför allt har det med melodi att göra. Jag har börjat skriva längre och längre melodier. Det är inte så konstigt, så mycket vokalmusik som jag komponerat. Jag skriver nu litet opera-aktiga melodier – även i orkestersammanhang –, litet tenuton och sådana ingredienser som finns i romantisk opera. Den intresserar mig mycket som uttryck.
CTk: Du låter det melodiska träda fram mera, menar Du. Annars i Through and through är det melodiken som är bärande, rent konstruktivt...
SDS: Ja, fast den är så utdragen, att det inte är någon melodi längre; det är en serie toner bara. Det finns, menar jag, olika sätt att jobba med melodik. Dels kan det vara en melodisk formel eller ett tema, som oftast inte är någon egentlig melodi, den kan vara väldigt simpel. Dels finns det vissa personer som kan komponera melodier, och det är något annat. De är inte särskilt vanliga i symfonilitteraturen. Där är det oftast korta temata som bearbetas. I de långsamma satserna finns det längre melodier, men de är mera visartade. Går man till operans område, så finns det frigjorda melodier som lyfter. Det är sådana som intresserar mig som psykologiskt uttryck.
Allt är gjort för att åstadkomma ett slags manipulation, man manipulerar människors känslor. Jag blir alltmer medveten om hur man ska bete sig för att få tag i känslorna hos folk.
CTk: Är Du inte rädd för att manipulera känslor?
SDS: Jo, jag reflekterar ibland över det. Samtidigt tror jag att det finns en drivkraft hos konstnärer att göra just sådant som människor fastnar för, som människor inte kan komma ifrån. Det är ju så med oss alla, att vi vill bli omtyckta, att vi vill komma i överläge. Det gäller bara att inte missbruka det. Men behovet att komma fram, att bli bäst, det finns. I förläng-ningen är det ganska obehagligt...
CTk: Du sa 1973, att Du har ett behov av att ”vara någon” och således ett behov av att ”sandströmifiera musiken”. Idag är Du otvivelaktigt någon, Du är också verksam som lärare. Hur har det förändrat Dig - vi har berört frågan ur ett annat perspektiv tidigare?
SDS: Det är klart, jag har fått en större tillit till mig själv. Jag är säker på mig själv och på vad jag gör. Om någon frågar vad jag tycker, så törs jag säga det. Under hela 70-talet fanns en social förankring, som gjorde att man anpassade sig för att vara en bland andra.
Nu är man plötsligt etablerad. Det är en annan situation. Folk kommer underifrån och kritiserar mig. Jag irriteras inte längre av det. Det är till och med nödvändigt, att t ex eleverna ibland blir riktigt sura på det jag gör, annars tror jag inte på dem.
CTk: Känner Du en generationsmotsättning?
SDS: Kanske ingen motsättning, men jag känner klara gränser. De unga har helt andra ideal. Jag är fostrad med klangmusik, det är inte de. Den här kryllande klangen, där andra parametrar försvinner till förmån för helhetsklangen betyder inte särskilt mycket för dem. Men den blir mer och mer ovanlig även hos mig. Trots det, så känner jag att jag lever kvar... Jag måste ibland skymma bort och vränga till, liksom dra för olika raster. När man som jag har skrivit så mycket musik, då får man distans till det man gjort. Oavsett om man vill eller ej, så analyserar man, och man känner att man måste gå vidare, inte skriva likadant. Intresset för mitt ursprung har blivit starkare och därmed harjag fått ett slags ny förankring.

Bejakar ursprunget
CTk: Försökte Du komma ifrån ursprunget tidigare?
SDS: Nej, men jag brydde mig inte om det. Det hade inget samband med det jag gjorde. Klangmoln har inget med det uttryck som finns i frikyrkosången att göra.
CTk: Men brasset spelar en stor roll i Through and through. Kommer det inte från frikyrkomusiken?
SDS: Jo, intresset kommer därifrån, men inte innehållet. Brasset i Through and through har inget med hornkår att göra, snarare tvärtom... Det här är estetiserad konst, den har en annan hållning. Det jag gör nu är så annorlunda. Det är mycket enklare på sitt sätt.
Jag har nog blivit mera mån om att göra musik som musiker – trots att de kanske till en början tycker illa om den – i förlängningen spontant kan tycka om. Den har exempelvis ett slags naturlighet i fraseringen.
CTk: Är det revolutionären som blivit traditionalist?
SDS: Jag tycker aldrig att jag har varit revolutionär. Jag har väl tillhört en gruppering som varit litet framfusig. Det var ett kolossalt liv första gången Through and through skulle spelas här i Stockholm – det kanske det blir nu också... Men det var också ett förskräckligt liv i orkestern när gitarrkonserten uruppfördes i höstas. Jag blev överraskad.
CTk: Hur ser Du på dina tidiga stycken nu? Har Du svårt att identifiera Dig med dem?
SDS: Ja, jag har svårt att identifiera mig med dem, men att uppskatta eller värdera dem, det är inte svårt. Jag lider inte av dem eller tycker att de är dåliga. Jag lever så starkt i det jag gör nu. I och med att jag har distans till de tidiga verken. så har jag en förmåga att uppleva dem spontant. Jag har alltid lämnat mina stycken när jag är färdig med kompositionsarbetet. De förlorar sig någonstans.

Enbart operakomponist:
CTk: Vi har hittills i vårt samtal till stor del jämfört Din inställning till musik 1973 och 1986. Vad håller Du på med just nu? Vilka planer har Du för den närmaste framtiden? Vill Du lätta på förlåten?
SDS: De senaste åren har jag mest komponerat balettmusik – jag har skrivit musik till tre baletter och ska börja med en fjärde.
CTk: Convivere presenterades i förra numret av Nutida Musik, och verket kommer att sändas i Musikradion inom kort (den 5 april).
SDS: Tillsammans med Osnát Opatowski, som skapat koreografin till Convivere, har jag också gjort Admorica, ett stycke som ännu inte har framförts. Det är skrivet för två solister, kör och fyra slagverkare och tar ca en halvtimme att framföra. Det är mycket, eftersom det flyter i ett. Det är inte delat i satser som Convivere.
CTk: Är också Admorica tänkt att kunna framföras konsertant?
SDS: Ja, absolut. Så har jag komponerat ett stycke som ska framföras på Kulturhuset här i Stockholm – Den leende hunden (premiär den 17 mars). Koreografin är av Per Jonsson. Det är ett stort verk, som ska framföras ”live”. Det är skrivet för tre cellister, tre slagverkare och orgel. Den leende hunden är ett alldeles absurt stycke, kan man säga, helt bisarrt med umpa-umpa-musik och annat. Den fjärde baletten är ett beställningsverk, också det tillsammans med Per Jonsson. Verket ska framföras i november i Paris till åminnelse av Svenska baletten, ett samarbete mellan svenska och franska institutioner.
Jag har arbetat en del med Slottet det vita under senare tid, har lagt till några avsnitt, och så har jag komponerat två stora kantater – en till Norrköping, till deras jubileum, Ut över slätten en doft av hav (texten är av Ingrid Kallenbäck), och en kantat på uppdrag av Stockholmsfilharmonikerna. Till den senare harjag själv ställt samman dikter av Olof Lagercrantz, Tobias Berggren och Stagnelius. Verket har ännu inget namn, men det handlar om drömmar, om att drömma.
Så harjag skrivit en stråkkvartett till Ardittikvartetten, en saxofonkvartett, ett stycke för brassorkester, ett Pater noster för Lamentabile Consort [ensemblen presenterades i förra numret av Nutida Musik]. Jag har också komponerat ett litet scherzo för två klarinettister och två fagottister ur Hovkapellet.
Jag är mycket på Operan, jag har så fin kontakt med artisterna där. Det är fascinerande med den här teatern. Egentligen skulle jag vilja vara operakomponist – enbart operakomponist. Det skulle räcka. Där har man möjlighet att göra vad som helst...
Ser man till musikhistorien, så är det bara vissa komponister som har kunnat skriva operor, och dessa tonsättare har som regel specialiserat sig. Det är nästan bara Mozart som har komponerat också i andra genrer. Han skriver å andra sidan likadan kyrkomusik som operamusik. Det är samma melodik och flöde. När det gäller romantisk opera, så är det bara ett tiotal tonsättare som spelas. De är få och mycket specialiserade. Ju längre de har levat, desto bättre har de skrivit. Man kan ta Verdi som exempel. Han har aldrig kom-ponerat någon bättre opera än den sista han skrev, då var han 80 år. [”Falstaff' tillkom 1893.] Verdi har en mängd tidiga operor som aldrig spelas. Det tänker man inte på. Verdi var fantastisk, säger man. Men han var inte alls fantastisk från början. Inte tillräckligt bra i alla fall. Det säger en del om vilken väg man har att vandra...

CTk: Det är en så omfattande och svår konstform, att det fordrar mycket erfarenhet och mognad för att åstadkomma något fulländat.
SDS: Musikteater är svårt. Det gäller att ha timing och förstå vad man ska göra och inte får göra för att det ska fungera. Det är inte bara musik. Det är det som gör mig intresserad.

En slutkommentar
Det finns ett antal verk i musikhistorien som inleds med maximal kraft, som om en redan före styckets början uppdämd energi fick sitt utlopp i de första takterna. Jag tänker på verk som Beethovens femte symfoni, Nielsens färde, ”Det uudslukkelige”, och Stravinskys Symfoni i tre satser.
Till dessa så kallade standardverk kan fogas flera av Sven--David Sandströms stycken:
t ex de båda orkesterverken Through and through och Culminations liksom violinkonserten. Den dualistiska hållning, som Sandström nämner i intervjun ovan, träder fram mycket klart i Through and through. Stycket består av två stora formdelar: Den inledande stark och aggressivt påträngande och den andra dyna-miskt svag, men med en täthet i satsstrukturen. Också beträffande instrumentationen skiljer sig dessa delar högst påtagligt från varandra. I den första spelar bleckblåsarna en viktig och bärande roll. (Sandström har i partituret angivit hur han önskar att orkestern ska placeras på podiet; brassinstrumenten placeras enligt denna skiss i en halvmåne inuti övriga orkestern) Den bärande baslinje som löper genom hela stycket återfinns i det starka inledningsavsnittet i låga stråkar. I den andra delen är det trä- och bleckblås som svarar för denna melodiska linje. Tonföljden liksom överlever alla utbrott, den slås inte sönder trots all aggression i början. Melodilinjen förändras i kolorit och därmed i karaktär, men den lever hela stycket igenom – Genom och genom.

I skivkonvoluttexten finns ett citat från ett uttalande av tonsättaren beträffande denna grundläggande tonföljd: ”Det har med religion att göra... en tro på någonting som är oförstörbart, som liksom kan täckas och ligga i allt tumult, men ändå är oförstörbart.”
Ett uttryck för ett slags religiös tro, en tro på en oförstörbar makt, finns således även i ett så pass tidigt stycke som Through and through. Såtillvida bejakar Sandström sitt ursprung. Här är det dock inte fråga om någon påverkan från frikyrkosången, utan en yttring av en mera konfessionellt obunden religiositet, en ständigt närvarande grundtrygghet.
Through and through är uttalad klangmusik, komponerad under intryck av bland andra György Ligeti; Ligeti var en ofta sedd gäst vid Musikhögskolans kompositionsseminarium under Sandströms studietid, och hans musik utövade inflytande över många tonsättare under 60- och början av 70-talet. I Ligetis klangmusik är visserligen melodiken noga utarbetad, men den blir snarast till ett medel för att uppnå en klanglig verkan. Även i Through and through finns ett komplext och detaljerat melodiskt arbete; ”stycket arbetar med proportionskanon nästan genomgående”, som Sandström uttryckte det i en kort kommentar i Nutida Musik 1973/74 nr 3.
Redan i Culminations, komponerat 1976, fyra år senare än Through and through, märks en förändring i tonspråket. Den klangliga dominansen är inte längre lika stark. De tämligen statiska klangmolnen har brutits upp. Gestik och kortare musikaliska händelser och händelseförlopp har fått ökad be-tydelse, vilket bl a innebär att det melodiska elementet är mera framträdande för lyssnaren, i högre grad frilagt. Tonsättaren menar själv ”att Culminations har en uttalad 'uvertyrkänsla'.” (Citatet är hämtat från skivkonvolutet.) Kanske är det särskilt några häftiga stråktremoli Sandström åsyftar. Dessa, men även andra uttrycksarter, för tanken till romantisk musik. (I början av 70-talet nämnde Sandström Mahler bland de tonsättare som han ansåg sig ha tagit intryck av.)

De romantiska dragen har så småningom kommit att framträda allt tydligare i det sandströmska tonspråket. Inte minst i violinkonsertens sista sats möter vi en sugande, men också smäktande och stundom vemodig kantilena – en melodik med djupa rötter ner i romantiken.
Denna konsert för violin och stråkorkester har tillkommit på beställning från Örebro Orkesterstiftelse; partituret är daterat den 28 april 1985. Vid uruppförandet i mitten av januari 1986 var Sven-Ole Svarfvar solist, och Göran W Nilsson dirigerade Örebro Kammarorkester.
Violinkonserten kommer att sändas i Musikradion i slutet av april. Tonsättaren och solisten ger då en kort introduktion. Hittills har Sandström inte skrivit särskilt mycket för enbart stråkinstrument – det kan vara svårt om man inte själv är stråkmusiker. Men, säger tonsättaren, en stråkorkester liknar en kör, den musikaliska andningen är likartad. Kanske kommer vi att få höra mera musik för stråkar av Sandströms hand, nu då melodik och espressivitet betyder så mycket för honom.
”Musik är mycket enkelt, musik är känsla”, säger tonsättaren i introduktionen till violinkonserten.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav