Bekännelser - KARL-ERIK WELIN mellan två tåg

Publicerad: 2001-10-10 av Stellan Sagvik

Vid protokollet: Per-Anders Hellqvist (Publicerad i Nutida Musik nr 2 1984/85)


Samtal kring verket "L'Aveu"

På väg en grå och nedstämmande höstdag mot Köpenhamn – där jag skall möta Karl-Erik Welin mellan två tåg – begår jag en karakteristisk journalistisk dödssynd. Först ett par timmar från mötet öppnar jag min arbetspärm ”Welin” och börjar ”läsa på” samtalsämnet. Stavar mig sakta igenom Mats Gellerfelts libretto till L'aveu – en på en gång kristallklar och svårforcerad text, med sitt antydande språk, sina förkortade satskonstruktioner och omkastade ordföljder och söker anknytningspunkter till den Welin jag förut känner.
Det är märkvärdigt hur ett annat ansikte än Karl-Erik Welins hela tiden tränger i förgrunden: den åldrande Eyvind Johnsons magra, allvarliga, kanske redan en aning bittra ansikte. Det är ju den smärtsamma berättelsen om korsningen mellan våld, kärlek och religiös extas – den som bland många andra Eyvind Johnson återberättade i ”Drömmar om rosor och eld” och Krzysztof Penderecki i ”Djävlarna i London” – som Gellerfelt och Welin varierar här.
Det var en lika grå höstdag 1953, som Eyvind Johnson talade inför en grupp bokvänner i Göteborg. Jag var där; enda gången jag såg och hörde min ungdoms suveräne litteräre idol. Och jag minns hur hemlighetsfullt antydande det föreföll att han inte tog någon av sina egna litterära gestalter som utgångspunkt, utan en av bröderna Grimms sagor, den kanske säregnaste och mest symbolmättade av dem alla, den om ”Stadsmusikanterna i Bremen”. Alla är de på flykt från sin livsmiljö; den slaktfärdiga tuppen, den gamla katten som inte längre fångar råttor, den tandlösa hunden, den utslitna åsnan. Alla hotas de av slaktkniven, men tuppen har en appell: ”Följ med till Bremen. Något bättre än döden finns överallt.” Så drar de iväg, och miraklet sker: Tuppens skri och kattens klor och hundens bett och åsnans hovar blir i mörkret en så vild varelse att ett gäng rövare tror sig angripna av häxor och flyr, lämnande sitt rövarnäste till fristad åt den skröpliga skaran.
Detta måste Eyvind Johnson den gången ha berättat som en uppbrottets apoteos, lovsången till en livsförändring, som bara skenbart är en flykt. Det var ett suggestivt optimistiskt, bejakande budskap dessa år, då världskrigets baksmälla ville gå direkt över i det kalla krigets och atomterrorbalansens ångest. Johnson kunde själv inte hålla bitterheten utanför dörren under de år han hade kvar att leva, men för oss som lyssnade var den terapeutiska effekten högst påtaglig.

Nu står Karl-Erik Welin på Hovedbangården.
– Välkommen till Köpenhamn, säger han. Men jag har inte flytt Sverige för att...
– Har du flytt Sverige?, avbryter jag.
– Ja, jag har flytt Sverige. Jag har jagats därifrån av människor, som har missförstått mig. Ett missförstånd är svårare att bära än en elakhet. Elakheten är en kritik, en örfil. Man tar emot den och kommer igen. Att missförstås är att ständigt, minut efter minut. dygnet runt, år efter år. tillskrivas åsikter som man inte står för. Det är outhärdligt. Då måste man välja att leva på en uthärdlig plats.
– Vad är Köpenhamn, som du saknade i Stockholm och Örebro?
– Här kan jag finna alla identifikationer. Faran är att här är omöjligt att kontrastera, för här finns allt. Den nedgångne finner alltid någon som är mera nedgången, noblessen finner sig alltid överträffad. På vilken gata som helst möter jag den värste Welin och den bäste Welin. Jag vet inte om jag klarar det, men jag måste försöka.
En stund tidigare:
– Det som gör mig så svår för omvärlden är min drift att kontrastera. Jag fungerar tvärtemot kameleonten; i en grön omgivning antar jag de hiskligaste kontrastfärger. I ett sällskap som super, dricker jag Ramlösa – och tvärtom. Som orgelinterpret dånar jag och brakar, därför blir jag den mest försynte lyriker som tonsättare. Samtidigt: kontraster är livets förutsättning och ett historiskt axiom. Leonardo da Vinci föds 20 år före Michelangelo, Bach föraktas av sina söner...
En stund senare:
– Är L’aveu, ditt nya verk, en kontrast, en vändpunkt!
– Visst är det en vändpunkt; men mot ljuset eller ett steg längre ned i helvetet?
– Är det inte så att du regelbundet företar dig sådant som man tolkar som punkt, slutstreck, men som egentligen bara är ett semikolon: den beryktade ”sista pianoaftonen”, som egentligen var öppningen mot något nytt, och det dödsbejakande requiet?
– L'aveu är ingen punkt, men ett kolon, en öppning mot ljuset. I mitt liv ligger vägen mot ljus och vägen mot mörker nära varandra.
– Krister Stendahl sade en gäng så här till mig: ”Jag har lärt mig något mycket viktigt, nämligen verbet uthärda.
– Jag hoppas att efter L'aveu finns just en större förmåga att uthärda allt: glädje, sorg, helvete och ljus... Att uthärda glädjen är faktiskt lika svårt som att stå ut med helvetet.
– L'aveu (”Bekännelsen”) tycks det mig som om du talar öppnare än förut om dig själv.
– Du har fel, alla mina verk, från op 1, handlar om mig själv, det är det som somliga kritiker har så svårt att acceptera. Men L'aveu är öppnare än någonsin; bara detta att Madeleine, Urbain Grandiers kvinna, sjungs av en tenor, innebär en identifikation så tydlig som någon.
– L'aveu är det mest precisa partitur jag har skrivit; jag har noterat mycket mindre notvärden och fler detaljer än i t ex Ett svenskt rekviem, som det annars har stora likheter med. Men i L'aveu är allting absolut mitt eget. I requiet finns många citat, det gör det inte här. Men pastischer?
– Ja, min älskade vän Johann Pachelbel (1653-1706) finns med här, och på det ställe där det kan låta som hans D-dur-kanon, så står det ”Till min käre vän Johann”, om det kan ju folk få tro vad de vill.
– Ser du bilder när du skriver?
– Nej, aldrig. Jo, visst ser jag framför mig rent scenografiskt hur det skulle kunna göras på scenen; vilka smaskiga scener det skulle kunna bli! Men på andra sätt än så ser jag inte bilder.
– Madeleine sjungs av en ”pojke”, påpekar du. Spelar du medvetet på mångtydigheten, en androgyn karaktär, som hos Octavian i ”Rosenkavaljeren” eller ”Tintomara”?
– Absolut inte! Min avsikt är att visa upp mig själv med total ärlighet, entydigt, precis som jag är, och det har jag alltid velat.
– Och jag vill understryka: För den uppriktigheten har jag blivit förföljd. Kanske jag snarast har dragit nytta av den. Men uppriktighet, en uppriktighet som många på parketten är attraherade av, men inte skulle våga efterlikna, skapar en spänning som är dramatiskt berikande, utan att för den skull representera dramats djupare plan.
– Är L'aveu en opera, eller en dramatisk kantat'?
– Absolut ingen dramatisk kantat. Det skulle väl ha blivit en radioopera, för Sveriges Radios musikdramatiska grupp, men det blev det ju inte heller. Ingvar Lidholm förmedlade beställningen och gick mig som vanligt så fint till mötes och sa’, vi förstår att någon opera blir det inte, så vi skall självklart se till att det blir ett konsertframförande när det skall sändas.
– Sedan hör det till saken att spänningarna i L'aveu ofta är långt mer dramatiska än mycket, som framförs på scenen. Men L'aveu sceniskt skulle säkert ha blivit mycket, mycket dyrbart. Alla dessa spänningar och anspelningar skulle kräva en komplicerad och avancerad scenografi. Jag har sparat stora pengar åt Sveriges Riksradio...

”Det sista jag såg av min gamle vän, vid vars sida jag trofast har stått i allt det förskräckliga som har hänt honom och vår olyckliga stad, var hur hans kropp böjde sig framåt i eldslågorna som slog upp och sedan hur han omvärvdes av röken. Jag minns att mina tårar rann in i min mun. Jag måtte ha lyft mitt ansikte och skjutit fram hakan och underläppen.” (Eyvind Johnson, ”Drömmar om rosor och eld”, sista raderna.)


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav