ANDERS ELIASSON - mellan vardag och hav

Publicerad: 2001-10-10 av Stellan Sagvik

Av Sören Engblom (Publicerad i Nutida Musik nr 1, 1990)


Om musik, änglar och evigheten.

Konst- och musikkritikern Sören Engblom har träffat en solitär.

I salongens halvdunkel, ensam, på väg ut ur vardagen – trött eller nyfiken – lyssnaren... En publik är ingen grupp, det är en mängd enskilda lyssnare. Själva poängen med musik är att den ljuder i ett unikt ögonblick och att lyssnarens erfarenhet är unik, outbytbar. Upplevelsen kan kopieras, men då är det redan för sent. Av kommunikationens fantom syns inte ett spår ty han har vingar på fötterna...
Kompositören är den första lyssnaren. Hur han (eller hon) komponerar beror alltså inte bara på vad han hört utan i högsta grad också på hur han lyssnat; som solitär eller gruppmedlem, som över- eller underordnad, eller – ljuva tanke – som jämlik men enskild, som en bland många men inte underordnad en gruppering. Hur man komponerar – liksom man lyssnar – beror på vem man är.

Nära Matisse
Just så vill jag teckna bakgrunden till Anders Eliasson: Människan, lyssnaren och kompositören. Fåfängt skilja dem åt. För den lyssnare som i likhet med undertecknad förhåller sig snarare poetisk än analytisk, mera empatisk än kritisk är hans musik oerhört vitaliserande. Den låter tankar och associationer flöda fritt, suger småningom upp dem alla och lämnar kvar ett elektriskt moln av gåtfulla scenerier, metaforer, ljus och gestalter. I Eliassons musik finns en passage för snart sagt varje erfarenhet, (man märker det efter en tid). Men själva det klingande materialet är formsträngt, disciplinerat och framvuxet på instrumentens villkor efter en princip nära målaren Matisses: En konstnärs arbete kan aldrig skiljas från hans uttrycksmedel.
Grundmaterialet hämtar han från en urmusik han kallar ”musikhavet” eller ”musikängeln” men också ”evigheten”. Ett tillstånd av dräktig förväntan; en potentiell musik större än hans tankar, större än hans språk men med en länk, eller bättre: En ränna till hans egen behållare. Denna kontakt mellan vardag och urhav håller honom sysselsatt. ”Ett kärl ska fyllas. Det blir mycket arbete. Och det gäller att vara så klar som någonsin möjligt.”Att skriva partitur blir att avlocka musiken en gestalt i vår värld. På instrumentens, musikernas och lyssnarnas villkor. Ty musiken som ängeln kommer med är oinstrumenterad.

Jag möter Anders Eliasson en snöig novemberdag i tvåan på Munkbrogatan i Gamla stan. En tidlös miljö. Han har just fått kassetten från uruppförandet – i Trondheim – av den tredje symfonin. Vi lyssnar andäktigt. Jag betraktar tonsättaren en kort sekund; lätt framåtlutad i stolen, utan en rörelse, cigaretten brinner och lägger upp en lång aska. Han blundar inte men ser knappast heller. Han står i förbindelse med musiken. Och med ”musikhavet”, förmodar jag. Själv sluter jag ögonen.
Den nya symfonin domineras av en altsaxofon – fast den inte uppför sig som någon traditionell solist. Snarare är saxen den mildaste stämman bland orkesterns många röster. Och framöver spelar den på mycket jämlika villkor tillsammans med såväl oboe, flöjt och stråkar. Men ändå är det som om orkesterns klangbild rakt igenom är starkt påverkat av saxofonens närvaro. För första gången tänker jag på Eliassons musik som ”urban”. Den expressiv dynamik som kanske kunde föra tankarna till Bernstein.

Oupptäckta minnen
Ett starkt lyriskt avsnitt inleds med en varmt färgad harpoklang, det är närmast en impressionistisk ton. Oboe och lyrisk saxofon tecknar ett speciellt ljus av grå genomskinligheter; jag kan omöjligen göra mig kvitt stadsbilden. Ljuset rör sig som mellan två huskroppar innan musiken uppsöker en orientaliserande klang (parallella stämmor och stora intervallkliv). När dramatiken växer skiftar intrycken mellan en snubblande kvick flock av musikdelar och en stark, aktiv väntan. Ett massivt forte huggs av till en brant klangvägg och kvar ligger bara en enda ton. Den kommer från basen och den darrar... harpan initierar en mörk melodi och saxofonen – ensam, lyrisk – låter en ny mycket vacker impressionism ta form och bilderna i mitt huvud, upphör eller kryper under ytan som tysta, ouppväckta minnen. Trumpeten lägger ut en svarston och saxofonen drar sista strecket. Högt, ensamt och intensivt...
Jag tänker att hans tankar och språk helt förvandlats till musik, att han – i en rent metaforisk-erotisk mening – har musiken – i sitt urtillstånd – under skinnet. Exekutörerna har därför att arbeta sig fram mot en oförliknelig musik. Vilket ställer krav på inlevelse.
Orkestersatsen, som inte är traditionell i meningen auktoritär eller hierarkisk, ej heller kollektiv i någon nivellerande mening, ger mig ständigt upplevelsen av en rad stämmor som var och en träder fram likt försångare, alla med sitt specifika tilltal.
Det rika uttrycket tycks ha en plats för varje erfarenhet, för vart och ett av instrumenten... Eliasson drar en parallell till biologen som lägger en biotop under luppen, bit för bit eller som helhet. Ett sakligt men lika ”passande”. Somliga märks omedelbart, andra först efter någon tids studium. Somliga har en mera dominerande ställning, men det onödiggör inte så mycket som ett kvalster! Biotopen är en utmärkt bild av hans orkesterbehandling. Instrumenten blir ett slags solister allesamman.
Del är detta ett sätt att komponera själva satsen, dels ger det varje musiker något enskilt värdefullt att ta hand om. ”Intermezzi” från 1988 får utgöra ett exempel; här finns – en linjär stil med spänningsfylld stämföring – just de många som är en mängd snarare än en grupp. Typiskt för Eliassons aspekt, oavsett musik eller ej.
– Det finns inga Nebenstimmen i min musik. De är Hauptstimmen allihopa!

Oavbrutet aktuell
Apropå många röster nämner jag ”Tider” från 1973, ett collage i fragmentarisk musik och ett hopplock texter (bl a Dostojevskij och Vergilius – inte Tranströmer som felaktigt anges på skivkonvolutet). Detta verk har inte alls samma starka inre rambyggnad som de renodlat instrumentala, t ex den samtidigt komponerade stråkkvartetten, en av många ”disegni”. Eliasson berättar att det är två sätt att komponera, två skilda utgångspunkter: Dels ett som närmar sig kulthandlingen där ett rituellt drag dominerar; dels konstruktörens förhållningssätt. Stråkkvartetten har just en sådan självbärande framtoning, den tycks sväva. Medan ”Tider” sprider sig likt en labyrint på marken.
Hans produktion utvecklas givetvis, men förblir samtidigt oavbrutet aktuell för honom själv. Det mytiska, rituella och kultiska möter oss åter i ”Sotto il segno del sole” (1987) där blåset först agerar solist och provocerar slagverket att interagera. Ett spel av håll och mothåll. ”Under soltecknet” till trots råder det som ett förklarat mörker i detta stycke. Den Stora Stämman planar ut i ett skönt instrumentarium – två blåsargrupper och ett slagverk – av individuellt profilerade, individuella röster. Den öppna formen medger att en rad disparata motiv eller delar kan tas i bruk. Dock ryms de alla under horisontens gnistrande mörker...
Kompositören anmärker:
– Det gäller att ta reda på vad som klingar inuti en. Inåtlyssnandet har en närmast religiös prägel. Det handlar om att välja bort vad som inte tillhör mig.
Eliasson arbetar inte med några ”nyheter”...
– Jag sysslar med de eviga frågorna – jag har inte lyckats hitta några nya.
Så formar han sitt språk ur musikens hav. Men kontrollerar det knappast.
–Jag vet inte vilken utsträckning mitt språk har, säger han, men nämner samtidigt dess centrum som en blandning av lydisk och dorisk kyrkotonart; genom detta personliga a b c upprättar han sin kontakt med urmusiken. Det musikaliska materialet kan aldrig helt överblickas, det glider hela tiden undan. Att fånga det vore den definitiva nollpunkten. Med en analogi till den politiska teorin kunde man säga att det vore historiens slut.

Irriterande självförnekelse
Vilket för tankarna till Joseph Brodsky, som framhåller att språket alltid är större än han själv, att han går till språket och hämtar sin poesi. I likhet med Anders Eliasson är Brodsky en medveten traditionalist, sträng i formen. Föraktar fri vers, skyller den på okunnighet.
Anders Eliasson talar med irritation om 60-talet som en era av självförnekelse. Metrisk rytm och melodik var tabu...
– Det mesta är nonsens, tecken på att man inte har studerat tillräckligt... Bara pseudofilosofier.
Självklart kan han inte neka sig vad musikängeln bär fram, det är ju så hans språk förändras. Och det är så han befar nya delar av musikens hav. Och han finner många ting:
– Varför skulle jag säga nej till en vacker melodi?
Men han avvisar bestämt stillån och citat.
Vad som krävs är ett genomarbetat och strängt personligt förhållande till traditionen. Eliasson talar gärna om de stora kontrapunktikerna: Palestrina, Bach, Mozart, Brahms...
Han är på en gång mystiker och sensualist. Och han skriver sin musik för att sprida den nu! Talar med kyla, milt sagt, om dem som ”skriver för historien”. Liksom om grupperingar där man bara håller varandra om ryggen. Solitären är omisskännlig.
Sin önskebild av svenskt musikliv har han klar:
– En mångfacetterad midsommaräng! Hellre än ett kafferep bara för de invigda.
Och nog är det som en bild av hans musik.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav