INGVAR KARKOFF - Med omsorg om detaljen

Publicerad: 2001-10-01 av Stellan Sagvik

Av Johan Jeverud (Publicerad i Nutida Musik nr 1, 1988/89)


En presentation av Ingvar Karkoffs saxofonkonsert och Variationer på Gujarati

Som en av de stora heroerna i amerikansk musik brukar Charles Ives räknas. Bragden framför andra var att han strax efter sekelskiftet, isolerad från vad som hände på andra sidan Atlanten, inte bara förmådde hålla jämna steg med det europeiska avantgardet – han till och med föruttog åtskilligt av vad som skulle komma här.

En liknande situation idag vore helt otänkbar. Det moderna samhällets kommunikationsmedel har gjort nästan all information tillgänglig för så gott som alla. Och det med knappast någon fördröjning.

Det erbjuder idag inga bekymmer att få tag på skivinspelningar av musik som en gång ingen annan än japanske kejsaren tilläts lyssna på. Tidigare otillgängliga kulturer har uppsökts av etnologer med bandspelare, och dagligen har vi i våra medier tillgång till mängder av kulturella begivenheter, från smalaste smalt till bredaste brett. Att vi redan vant oss vid detta förhållande, och kommit att ta det för givet, gör det inte mindre märkligt.

Även om förutsättningarna att på allvar gå in i och förstå en kultur väsensskild från ens egen – den kan vara avlägsen i tid såväl som rum – är små, så hindrar inte det att man kan ha alla dess konstnärliga yttringar som en del av ens dagliga erfarenhetsvärld. Om Centraleuropas strypgrepp om konstmusiken nu börjat slappna en aning är detta ingenting att förvånas över.
Ingvar Karkoff har så länge han minns levt i en musikalisk korseld – syn – och hörbarligen utan att ha tagit skada därav. I hans musik samsas relativt friktionsfritt influenser från flera av världens hörn och från fler västerländska epoker än modernismen. Två verk som belyser denna inte så mycket klyvnad som bredd, uruppförs nu i vinter, tätt inpå varandra. Det är Konsert för altsaxofon och slagverk samt Variationer på Gujarati för brasskvintett. Den senare spelades av Svenska Brasskvintetten vid en konsert i Berwaldhallen den 14 januari [1988].

I saxofonkonserten är de utomeuropeiska influenserna marginella; knappast mer än slagverksuppsättningen låter sig hänföras dit. De fem slagverkarna har utöver malletinstrument, cymbaler, trianglar och bastrumma också cabaza, bongos, timbales, Peking- och Thaigongar.
Det är ett ensatsigt stycke, ungefär tjugo minuter långt. Tempot är högt och allt löper utan tydliga skarvar eller avsnitt. Musiken är rörlig, mittemellan rytmisk och klanglig. Där finns tydliga rytmiska figurer, motorik och ibland puls, men insatserna är korta, hela slagverkssatsen uppbruten och instrumentbytena så frekventa att slutsumman lika gärna kan upplevas som klanglig.
Ovanpå, eller bredvid, denna slagverksbotten svävar saxofonens eviga melodi på egen hand i något slags post-wagnersk anda – ömsom i korthuggna fraser med snabba tonbyten med slagverket, helt fri i långspunna kantilenor. Hela stycket ger intryck av ett fritt, improviserat skrivande.

I brasskvintetten är de utomeuropeiska influenserna mycket påtagliga. Som titeln antyder finns i stycket ett indiskt melodiskt material. Det är ett så till den grad materialekonomiskt stycke att det blir fråga om betydligt mer än blott en färgning av något i grunden annat.
De fem bleckinstrumenten är ganska jämlikt behandlade, ofta med en svag preferens för trumpeterna och tuban. De andra är, i enlighet med sin traditionella roll, mera underordnade. Satsen är spänstigt musikantisk med stora kast i tempon, dynamik och täthet. Trots vissa uppsamlingar – de flesta i gemensamma pauser – är det polyfont på gränsen till regelrätt gammaldags kontrapunkt. Taktartsväxlingarna är många, men 6/8 och 12/8 dominerar på ett sätt att danslika rytmer till och från slår igenom.
Inte heller brasskvintetten ser ut som stort upplagd, planerad musik; musik där man först ritar ut konturer, som sedan fylls igen. Snarare ger den intryck av små musikaliska ögonblick som vuxit på både höjden och längden, vilket väl också säger något om prioriteringar.

Just denna omsorg om detaljen, ögonblicket, är ett av Ingvar Karkoffs tydligaste kännetecken. Ornament och artikulation intar en framträdande plats i notbilden. Det finns ingen automatik synlig i tonvalet. Instrumentbehandlingen går inte utanför vad instrumenten är byggda för, men innanför dessa nog så vida ramar utnyttjar han flitigt de klangmedel som står till buds. Han ser det gärna som tillståndsmusik, menar att den lekts fram, och karakteriserar båda dessa stycken som diverterande, kanske till och med ett slags naiv anstrykning.
Ett styckes eventuella arkitektoniska skönhet låter sig bäst betraktas på avstånd. Jag tror att Ingvar Karkoff värderar det samtidiga deltagandet högre, den fysiska närvaron – att vara där just när det händer.
Konsert för altsaxofon och slagverk har tillkommit på beställning av Musikradion, skriven för och tillägnad saxofonisten Jörgen Pettersson och slagverksensemblen Kroumata.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav