KARL-BIRGER BLOMDAHLs Violakonsert - En introduktion

Publicerad: 2001-10-10 av Stellan Sagvik

Av Christina Tobeck (Publicerad i Nutida Musik nr 4, 1988/89)


Under de två senaste säsongerna har vi i Stockholm (och i Musikradion) haft möjlighet att lyssna till två konserter för viola och orkester – Alfred Schnittkes (vid en Evenemangskonsert i december 1987) och Per Nørgårds (som Björn Sjögren framförde inom ramen för Nordiska Musikdagar i höstas). Det är ingen slump att det är verk från vår egen tid. Ganska många av våra samtida tonsättare har lockats att skriva för violinfamiljens altinstrument – Allan Pettersson, Krzysztof Penderecki och Wolfgang Rihm, för att nämna några av dem som skrivit violakonserter under de senaste tio åren. – Här bör också den något äldre Paul Hindemith nämnas. I hans produktion finns ett flertal verk för altviolin; han var för övrigt själv utövande violaspelare. – En violinist har ett i det närmaste obegränsat antal konserter att välja mellan, alltifrån Corelli och Vivaldi intill dagens tonsättares verk. En altviolinist är däremot hänvisad till en mera begränsad repertoar.

Eftersom violan är ett tämligen tonsvagt instrument, ställer det speciella krav på tonsättaren. Det gäller (i och för sig som alltid) att balansera soloinstrumentet mot orkestern, så att solisten inte dränks i den stora och mer expansiva orkesterklangen. Tonsättaren måste veta att ta tillvara instrumentets specifika kvaliteter. Violan äger ju inte violinens briljans och lätta rörlighet eller cellons stora, espressiva ton. Men där finns hos altviolinen en något beslöjad skönhet, som är dess alldeles egen. (Tänk bara på inledningen till Tjajkovskijs Pathétiquesymfoni!). Altfiolen skulle kunna sägas vara filosofen i violinfamiljen.

År 1941 komponerade Karl-Birger Blomdahl en violakonsert, således vid en tidpunkt då han ännu inte hade särskilt många verk bakom sig. Hans debut som tonsättare ägde rum hösten 1939: Göteborgskvartetten – med Endre Wolf som primarie – uruppförde den första stråkkvartetten i radio. (Altviolinist i denna ensemble var Tage Broström; det har sitt intresse i det följande.) När Blomdahl flyttade från Växjö till Stockholm och så småningom inledde sina musikaliska studier för Hilding Rosenberg i mitten av 1930-talet, var det emellertid med avsikt att bli dirigent. Problemet med detta var att han så relativt sent bestämt sig för att yrkesmässigt ägna sig åt musik. Som 18-åring ägde han i stort sett endast erfarenheter från skolorkestern. Vid en ålder då andra söker sig till högskolor, påbörjade Blomdahl sina musikstudier. I Rosenberg fick han en både kunnig och insiktsfull lärare, och en mera målinriktad elev får man nog leta efter. Resultaten lät inte vänta på sig.
År 1941 antogs Blomdahl till dirigentutbildningen vid Musikkonservatoriet (som den nuvarande Musikhögskolan i Stockholm då ännu kallades). Då hade han redan låtit tala om sig som tonsättare: förutom den ovan nämnda stråkkvartetten hade ett orkesterverk – Symfoniska danser – framförts av Göteborgs orkesterförening. Blomdahls lärare i dirigering blev Tor Mann. Denne hade han tidigare haft en åtminstone indirekt kontakt med via Hilding Rosenberg; Mann verkade under många år som förste dirigent vid Göteborgs orkesterförening. Under tre läsår var Blomdahl elev till Mann. På hösten 1944, några månader efter det att studierna avslutats, ägde radiodebuten som dirigent rum. Blomdahl ledde då Radiotjänsts kammarorkester i en direktsänd konsert. På den tiden var det alltid fråga om direktsändning – antingen från offentliga tillställningar eller (som här) från studioframföranden. Förutom en sinfonia av Thomas Augustin Arne och en symfoni av Luigi Boccherini stod ett uruppförande på programmet: Blomdahls egen violakonsert med Tage Broström som solist.
Denne framstående violinist och altviolinist var då sedan några år tillbaka andre konsertmästare i violastämman i Konsertföreningen i Stockholm. Knappt två år tidigare, i december 1941, hade han fört en annan svensk violakonsert till dopet: Gösta Nystroems. Även det uruppförandet ägde rum i radio med Tor Mann som dirigent. Nystroems verk hade skrivits sommaren 1940. Vi vet att Blomdahl redan under vårvintern 1941 var sysselsatt med sin konsert; ett kompositionsarbete under överinseende av läraren Hilding Rosenberg. Följande år, 1942, komponerade också Rosenberg en konsert för viola och orkester. Under loppet av tre år tillkom således lika många svenska violakonserter! Det finns nog skäl att anta, att personliga kontakter kan ha spelat en viss roll för deras tillkomst: Nystroem och Rosenberg var generationskamrater och vänner. Båda kände Tor Mann (en tillskyndare av ny musik), liksom Tage Broström (som innan han flyttade till Stockholm var verksam i Göteborg; Rosenbergs konsert uruppfördes dock av altviolinisten Lince Berglund).
I en förhandsnotis i Röster i Radio gav Blomdahl följande enkla motivering till att han komponerat sin första solokonsert för just viola: verket skrevs ”egentligen med tanke på att det (...) inom det området inte finns så mycket att välja på.” Det var med andra ord en önskan om att berika repertoaren för detta instrument som låg bakom. Kan möjligen Tage Broström ha entusiasmerat tonsättarna för denna uppgift?
Början av 40-talet var en mörk tid, utanför Sveriges gränser rasade andra världskriget. I likhet med andra unga män i Sverige låg Blomdahl inkallad under långa perioder. I mitten av mars 1941 fick han därför avbryta arbetet med violakonserten; det blev upprepade avbrott i såväl studier som kompositionsarbete under dessa år. Ovissheten var tung att bära, och en känsla av förtvivlan och misströstan smög sig allt närmare in på livet. I juli 1941 kunde Blomdahl dock återuppta arbetet, och violakonserten fullbordades så småningom.
Därmed var emellertid inte alla bekymmer ur världen. Nu gällde det att få verket framfört. Blomdahl hoppades förgäves att finna stycket upptaget i Konsertföreningens generalprogram för säsongen 1942/43. Medan han ännu väntade på besked beträffande sin egen konsert, ägde uruppförandet av Rosenbergs rum vid en radiokonsert i februari 1943. Halvtannat år senare (den 7 september 1944) klingade även Blomdahls musik i etern. Radions betydelse för den nya musiken kan knappast överskattas!
I en recension skrev (tonsättaren och altviolinisten) Sten Broman: ”Det finns både motiviska och rytmiska idéer av stort värde i denna nya komposition, och dess enda svaghet är att solostämman ofta pressas upp i så onaturligt högt läge, att den troligen inte kommer att bli särskilt ofta spelad.” Blomdahls violakonsert har av allt att döma hittills bara framförts denna enda gång innan den spelades av Björn Sjögren och Radiosymfonikerna i februari i år. Såtillvida fick Broman rätt. Däremot är det osäkert om han hade rätt beträffande orsaken. Under de senaste 40 åren har speltekniken utvecklats väsentligt; gränserna för vad som är möjligt att utföra har successivt flyttats.
Blomdahl följer med en tresatsig uppläggning den klassiska konsertformen: en inledande rörlig sats följs av en lugnare och konserten avslutas med en snabb allegrosats. Det är säkert främst med tanke på soloinstrumentets karaktär, som Blomdahl valt att skriva för en kammarorkester – 2 flöjter plus piccola, 2 oboer, 2 horn och stråkar. Trots den mörka tidsanda som rådde vid tillkomsten, är tonspråket lyriskt, stundom också musikantiskt. Redan i inledningen ”sjunger” violan mjukt och böjligt över stråkarnas lätta ackompanjemangsfigurer. Melodin är med sin korta andhämtning och inneboende energi närmast perpetuum mobile-artad. Det är en rytmisk och spänstigt dansant sats, vars rörliga och medryckande huvudtema har något av klassisk enkelhet över sig. I vissa mera espressiva avsnitt spänns melodiken i vidare bågar.

Mot låga stråkackord färgade av hornklanger spelar violan en uttrycksfull kantilena i inledningen till den andra satsen. Musiken är i grunden lyriskt espressiv, men redan i början finns en viss oro i tonspråket. Det uppstår en spänning mellan sorgmodigt kantabla avsnitt, där melodiken ibland är arabeskartad, och mera energiska partier. Allt tätare och alltmer kraftfulla accenter, liksom energiskt upprepade toner gör att dramatiken tilltar. Denna kulminerar i en solokadens, fylld av dubbelgrepp och brutna ackord. En orgelpunkt i violonceller och kontrabasar ger tonal stadga och stabil grund. – Tonspråket är överlag tonalt förankrat. – Espressiviteten från satsens början återkommer, och musiken tonar ut i lugn och harmoni.
Finalen börjar i skarp kontrast mot mellansatsens slut: kraftfullt och starkt. Spetsfundiga och accentuerande förslag ger musiken drivkraft. Efter endast några takter sker en förändring: drillar tillsammans med korta, lätta toner gör att musiken får en lekfull och luftig prägel. Intensiteten ökar och efter en första kulmination tar solisten upp en lyrisk, kantabel melodi mot en lätt ackompanjemang. Också finalen innehåller en solokadens, som i likhet med satsen i övrigt växlar mellan sångbarhet och kraftfull upprördhet. Det musikaliska materialet känner vi från satsens tidigare avsnitt. Finalens bitvis grälla instrumentation och respektlösa karaktär ger associationer till Prokofjev.
Vid violakonsertens uruppförande hade Blomdahl hunnit komponera ytterligare två verk i större former – en första symfoni och en concerto grosso. Det sistnämnda verket har spelats också under senare år, men hur låter symfonin från 1943? Det finns mera musik att upptäcka i Blomdahls tidiga produktion!


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav