HANS HOLEWA - En innerlig lyriker

Publicerad: 2001-09-14 av Stellan Sagvik

Av Stellan Sagvik (Publicerad i Nutida Musik nr 2, 1992)


Våren 1991 avled tonsättaren Hans Holewa. Med honom gick en märklig och länge ganska förbisedd konstnär ur tiden. Tyvärr fick Hans Holewa inte uppleva utgivningen av Phono Suecias CD med viktiga delar av hans senare produktion.

Tonsättaren och journalisten Stellan Sagvik tecknar utifrån denna CD en bild av Holewa.

Hans Holewa är en tonsättare som öppnar fönstret för en innerlig, ömsint, romantisk och lyrisk musik, långt från självändamål och skrivbordskonstruktion. ”Musik är allvar, musik är vilja och konstruktion, och strängt seriös.”

Hans Holewa var livet igenom en omutlig förkämpe för ett avantgarde som till slut gick förbi honom och gjorde honom till passerad traditionalist. Han kunde varit Alban Bergs elev om inte denne dött i förtid. Han hade en direkt kontakt med wienskolans förgrundsgestalter, men tvingades lämna centraleuropa 1937, då både politiska och konstnärliga vindar där började marschera med bruna byxor. Han kom till Sverige och var hela sitt liv verksam som notskrivare, pedagog, pianist m.m. och förstås, som tonsättare.

Mästerskap
Holewa har för många, inklusive mig, varit liktydigt med en stram tolvtonsteknik, en ganska osensuell och emotionslös musik med ambitioner att bara vara ”seriös”. Dock, hans mästerskap, hans angelägenhet och allvar har aldrig ifrågasatts, sedan han väl släppts fram till grytorna efter 20 år i det fördolda.
Mycket av synen på Holewas musik bottnade i okunskap, han hade inte fördelen av samma konsertexponering som många av hans samtida och många omdömen om hans musik byggde därför på enstaka, inte alltid så lyckade framföranden.
Jag minns själv hur jag avlyssnade operan Apollos förvandling Cirkus i ett konsertant framförande i början av 70-talet. Verket var mycket långt, mycket tungt i stilen, mycket text och gav ett överpretentiöst intryck. Under hela konserten troppade publik av. Jag hade möjlighet att följa tonsättarens reaktion, då jag satt snett bakom honom och hans familj. Holewa tittade sig allt vilsnare och naknare omkring ju mer auditoriet tunnades ut. Jag glömmer aldrig hans undrande smärta i ögonen, hur hans familj höll hans händer, allt innerligare ju fler som gick, hur den storvulna musiken påträngande ackompanjerade Holewas lidande. Och snett framför mig åt andra hållet satt två av våra mer namnkunniga dirigenter med det jättelika partituret uppslaget och pannorna i fåror. ”Jamen...det måste ju i alla fall provas...” sa den ene till den andre i pausen mellan andra och tredje akten. Då gick även jag, och det skäms jag för.

Tystnad
Holewa var länge gömd i Uppsalas modernistkretsar, komponerade en hel del musik i Alban Bergs anda fram till en självpåtagen kompositionstystnad under större delen av 50talet. Holewa experimenterade i avskildhet med vad som sedan kom att bli hans signum; en expressiv, tekniskt driven musik som ofta talar till lyssnarens intuitiva upplevelse snarare än till den analytiska. Holewa sa själv:
”Den som lyssnar hittar meningen i vad jag vill ha sagt – den som inte hittar något blir ändå inte hjälpt av att räkna tonserier och intervallstrukturer”. Detta riktat till dem som Holewa uppfattade som musiklivets ”pratmakare och charlataner” för att använda Göran Bergendals ord i den utmärkta artikeln i textboken till en nyutkommen Phono SueciaCD (PSCD 49) med Holewas musik. Utgåvan hann tyvärr inte fram innan tonsättaren avled 1991 .
Texten är i mycket densamma som på Holewas CapriceLP från 1983 (med Symfoni nr 4, Concertino nr 4 och Kammarmusik nr 2) men är delvis omarbetad och kompletterad med verkkommentarer.

En stor elegant
Allt vad jag ovan sagt om förutfattade meningar om Holewas musik kommer på skam då man lyssnar till denna CD. Jag finner en genomkännade tonsättare som jag, till skillnad från Bergendal i artikeln, direkt upplever som en stor elegant och musikant. Holewas tonspråk har för mig verkligen kommit ikapp och jag anser att han utan vidare i CD:ns verk kan betraktas som en av de stora i svensk tonkonst. Jag finner en utåtriktad, mycket seriös, men meddelsam och kännande människa bakom tonerna. En man som levat, som inte är rädd för att visa det, som inte gömmer sig bakom konstruktioner och som vågar vara både romantiker i Mahlers anda och emotionell lyriker i en vidareutvecklad Bergkänsla.
Skivan rymmer ett brett spektrum av verk: Från den brett anlagda, mörka, freskartade pianokonserten (José Ribera, RSO/Segerstam) som med sitt ljuvliga, ljusa anslag öppnar Holewa för mig, till den lilla eleganta ”underhållningsmusiken” Duettino II för flöjt och gitarr, lekfullt och enkelt spelad av Stig Bengtsson och Magnus Andersson.

Mångfacetterat
Pianokonserten är inget virtuosverk av traditionellt snitt, snarare en allvarstyngd meditation med en mycket rik färgpalett; även allvar är mångfacetterat. Inspelningen gjordes redan 1977, men det stör absolut inte. Segerstam framstår även då som en ypperlig ackompanjatör till en fingertoppskänsligt spelande Ribera.
Nämnde ypperlige Magnus Andersson medverkar i ytterligare tre verk: Duettino för violin och gitarr från 1983, Concertino VIII från 1985 och Concertino IX, skrivet 1987 av en mycket musikaliskt vital 82-åring. Det senare verket hör till kategorin klangmålningar. Holewa använder vokaliserande sopran, slagverk, flöjt, klarinett, violin, kontrabas och gitarrr. De flesta dubblerar även på slagverk och andra storlekar av sina respektive instrument. Sopransolisten Åse Enhamre är för mig här en ny bekantskap (i inspelningssammanhang) och framstår som närmast kongenial i detta verk. Hennes mycket speciella rösttimbre fungerar mycket bra i ett stycke som så mycket bygger på spektrala klanger, på kyla/värme, kärvt/lent, eller andra metaforer. En ensemble ur Strängnäs Sinfonietta spelar luftigt, lyhört under Claes Merithz. Men varför är musikerna anonyma? De är inte fler än att de kunnat omnämnas.
I skivans Concertino VIII spelar Andersson tillsammans med samma Sinfonietta, men med Miklós Maros som dirigent. Här möter oss en Holewa som sitter stilla, tillbakalutat funderande, en väntans musik, ett skeende av tid, läckert instrumenterat och eftertänksamt överlämnat åt oss att smälta in i. Men igen: Varför inga musikercredits?
Duettinon för Violin och gitarr (med Emil Dekov) är ett sådant stycke (tillsammans med ovan nämnda duett för flöjt och gitarr) som får mig att hävda att Holewa sannerligen är ”musikant”. Han leker, improviserar (under full kontroll) och raljerar. Ett lättlyssnat opus, med djup och flera bottnar.
Skivans i mitt tycke mest givande verk är den inledande Stråktrion (Leon Spierer, Ulrich Fritze, Jörg Baumann). Det är skivans äldsta verk (-59, inspelningen från -78, vilket hörs på ett något störande brus) och också det verk som inledde Holewas ”återkomst” efter den egenhändigt bestämda tystnaden under 50-talet. Sällan har jag hört en så tät, kvartettliknande trio. Den rymmer så mycken frustration, så många års kamp i tysthet, men även en så förklarad framåtriktning, ett ljus i all dramatik och täthet, som får tonerna att skära igenom den tätaste motvind. Det borde vara något att lära av.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav