PÄR LINDGREN: Förvandlingar på flera plan

Publicerad: 2001-09-24 av Stellan Sagvik

Av Göran Bergendal (Publicerad i Nutida Musik nr 4, 1991)


Om Pär Lindgrens musik, inför uruppförandet

slagverkskonserten ”Meander”.

Pär Lindgren arbetar med förvandlingar, metamorfoser. ”Jag är oerhört fascinerad av vad saker som skenbart är väldigt olika egentligen har för relationer med varandra.”
Han plockar fram en bilderbok med Max Eschers förvandlingsbilder, letar fram en bild med successivt förändrade mönster och menar att den i bild formulerar något av det han vill arbeta med i musik.
”Jag har utvecklat datorprogram för att testa transformationer från en komplex typ av orkestersats till en annan. Jag använder datorn som en tankeprocessor, den får ställa upp en modell och sedan får man hålla på och slipa tills den fungerar.
Det gäller att hela tiden hålla relationerna mellan perception och struktur levande, annars blir det meningslöst. Jag tänker väldigt konkret, själva innehållet i budskapet ligger alltså inte någon annanstans; det ligger i själva idén, modellen, processen – det är alltså inte fråga om ledset eller glatt...”
Det torde också kunna gälla Max Eschers förvandlingar.

Konstnärshem
Att Pär Lindgren söker sig till bilden för att beskriva sin musikaliska intressesfär är inte så egendomligt. Han är uppvuxen i ett konstnärshem i Göteborg och är van att umgås med bilder. Med fadern, konstnären Jörgen Lindgren, samarbetade Pär Lindgren i bildspelet Öppningar i mitten av 1980-talet.
”Jag tror man greppar idéer i form av bilder. En bra gestalt talar till alla delar av din kropp. Det har med arketyper att göra, med rörelser. Jag är fascinerad av hur människor och djur rör sig, av maskiners gestik”.

Gitarrpedagog
Pär Lindgren utbildade sig i början av 1970-talet till gitarrpedagog vid Framnäs musikfolkhögskola i Piteå. Sedan 1975 är han bosatt och verksam i Stockholm, studerade 1975-79 i kompositionsklassen (Gunnar Bucht och Lars-Gunnar Bodin).
Undervisar sedan 1979 vid musikhögskolans elektronmusikstudio [professor i komposition sedan 1998]. ”Där har han uppodlat ett suveränt och överlägset hantverkskunnande och blivit stilbildare för en rad yngre svenska elektronmusikkomponister” (Ingvar Karkoff).
”Jag är inte intresserad av apparaterna, utan av kompositionsaspekten. Eleverna skall lära sig ett bra hantverk och lära sig olika metoder komponera.”

Elektroakustisk musik
Pär Lindgren komponerade själv till en början huvudsakligen instrumentalmusik, men kom under inflytande av sin lärare Lars-Gunnar Bodin att alltmer ägna sig åt elektroakustisk musik. Hans genombrottsverk på detta område var Elektrisk Musik (1978) som framfördes vid den första elektronmusikfestivalen i Stockholm, och som byggde på material från pop- och rockmusik, ”ett elektriskt kulturavtryck i neonbelysning”. I en rad verk med titlar som Rummet, Det andra rummet och Houdinism (1985) skapade han en mycket säregen stil, som anger alternativ till det vanliga, lineära lyssnandet, ”från början till slut”. ”Det handlar här om en extremt sluten och välstrukturerad musik, där händelserna aktiverar och de-aktiverar varandra, öppnar och stänger portar genom vilka nya ljudprocesser uppenbaras eller utestängs från vårt lyssnande.” (Åke Parmerud).
Höjdpunkten i denna utveckling utgörs av Houdinism, som fått sin namn efter utbrytarkungen Houdini. Själv har Pär Lindgren liknat styckets strukturmodell vid en serie kinesiska askar som öppnas och stängs enligt vissa för lyssnaren osynliga principer. Det handlar om att försöka bryta sig ut ur en rad inneslutningar. ”Det är ett fascinerande spel av mycket skickligt och tekniskt utmejslade klanger och processer, som ger intrycket av ett stort urverk som gradvis låter sig betraktas ur nya vinklar.” (Parmerud)

Långsträckta metamorfoser
I instrumentalmusiken arbetade Pär Lindgren länge på ett annat sätt. Formerna blev inte så slutna, utvecklade sig ”i horisontlinjen”. Ett exempel kan vara Shadowes that in darknesse dwell som Pär Lindgren komponerade 1983 (”en skulptural fantasi på Dowlands sång”) för Marosensemblen. Den kan i helhetsperspektiv beskrivas som två långsträckta metamorfoser, från det fördunklade till det igenkännliga och åter.

Meander
I slagverkskonserten Meander (1985-88) är de långsträckta, successiva metamorfoserna huvudärendet, även om skeendet kan sägas passera genom ett antal olika men inte tillslutna akustiska rum, inom vilka det också sker förvandlingar. Meander föregicks av ett par förstudier. En var Metamorphose (1985) för bara toms, vars förvandlingsidéer och material delvis utnyttjats i Meander. Ett annat var Bowijaw för stråkorkester (Stockholms nya kammarorkester, 1985), som bygger på ett afrikanskt, rytmiskt motiv (”plankat från ett band ”by ear”) med långsträckta successiva förvandlingar i högt tempo. Dess ganska hisnande klangvärld och gestik går också igen i slagverkskonserten.

Slagverkskonsert
Pär Lindgrens Meander är som sagt en slagverkskonsert. Klangapparaten är mycket omfattande och differentierad. Den omfattar dels symfoniorkester med i genomsnitt fyrdubbla blåsare, två harpor, två pianon och stråkar (16-16-12-12-8), dels åtta orkesterslagverkare med varsin arsenal av slagverk med olika klangegenskaper. Bland annat åtgår det totalt fem vibrafoner, tre marimbor, åtta set bambu chimes, sexton tamtams och trettiotvå cymbaler. Till detta kommer solistens enorma uppsättning av instrument, främst trummor och toms, marimba och vibrafon.
Avsikten med de åtta slagverkarna var från början delvis visuell: de skulle utgöra ett spännande blickfång i TV-produktionen.
Nu har de åtta slagverkarnas funktion begränsats till att bli en musikaliskt mycket viktig concertinogrupp. Visuellt fokuseras produktionen helt på solisten, Roger Carlsson.
Meander är ett grekiskt ord som kommer av floden Maiandros, nuvarande Büyük Menderes i Turkiet: ordet är dels benämning på ett slingrande flodlopp i ett flackt landskap, som bildas genom att en flodbank eroderas i ytterkurvorna och att löst material samlas i innerkurvorna, dels på ett ornament bestående av linjer eller band med geometriska vindlingar; även kallat ā la greque. Denna meanderslinga – i dess båda betydelser – är den bärande, övergripande formidén för konserten. Pär Lindgren beskriver kompositionen som ”ett slags rörelse som flyter fram genom olika landskap”.
Slingan ändrar efter hand karaktär, så att den från att i den otroligt frenetiska inledningen ha varit kraftfull och kantig efter hand övergår till att forma mjukare svängar. Hans metamorfoser omfattar hela gestaltningen, inte enskilda parametrar. ”jag tänker alltid på musik som helheter – inte som parametrar”.

Orkesterlandskap
Likväl: det som kanske är enklast att medvetet observera – utöver de uppenbara förändringarna i uttrycket från ”brutalt, kantigt” till ”mjukt, avrundat” – gäller instrumentationen och relationerna mellan de tre parterna: solisten, orkesterslagverkarna och resten av orkestern. Solisten spelar genom den första tredjedelen av stycket på membraninstrument (toms och trummor, huvudsakligen), i mittpartiet på marimba, i den stora ”slagverkskadensen” på toms och i slutpartiet på vibrafon. Slagverksgruppen, som är elden i stort sett hela tiden, växlar ofta klangkaraktär i huvudsak kollektivt, i början mera ”mot” eller oberoende av solisten och med tiden i allt större utsträckning ”med” solisten. Orkestern utgör det landskap genom vilket solisten arbetar sig fram – ett landskap som också successivt ändrar karaktär från branta, aggressiva tutti och blåsarlandskap till flackare, mera stråkdominerade.
Musik ändar också karaktär i så måtto att den efter hand blir ”renare”, det blir – för att använda ett lindgrenskt uttryck – mer och mer friktion i det harmoniska materialet som allt mer drar iväg mot övertonsklanger, för att slutligen brytas ner igen.
Det finns emellertid också andra strukturer i konserten, mer eller mindre uppfattbara. Exempelvis spelar talet 7 en viss roll. Meander är sålunda uppbyggd av sju satser som i sin tur kan indelas i sju mindre enheter. Det finns sju olika motiv som förvandlas sinsemellan; ett par av dessa motiv är av afrikanskt ursprung.

Fragment av en cirkel
”Hans musik pendlar mellan ytterligheter i emotion och uttryck. Grovt räknat varierar verken mellan virtuos skönhet, brutalitet, ”musikanteri” och abstrakt avskalad musik.” (Ingvar Karkoff)
Pär Lindgrens nya verk, Fragment av en cirkel, kontrasterar förvisso mot Meander. Han ägnade sig tidigare åt elektroakustisk musik och vokal- och instrumentalmusik som åtskilda verksamheter. Nu känner han att de båda ”konstarterna” närmar sig varandra, bland annat på grund av den tekniska utvecklingen, som möjliggör en live-elektronik värd namnet.
”Vad som har hänt under tiden är att kompositionsprocesserna inte längre skiljer sig så mycket från varandra. Numera kan man jobba lika fritt med elektronmusik som med instrumentalmusik, åtminstone i vissa aspekter. Det jag intresserat mig mer och mer för är musikens struktur och tematik och inre logik, till skillnad från att man är intresserad av klang eller av att göra en typ av utsaga.”

Syntes
Hans ”datorkonsert” Fragment av en cirkel kan ses som en syntes av de båda genrerna. Detta verk, som musikradion ursprungligen beställde till Stockholm New Music 1990, uruppförs av Radiosymfonikerna 25 januari. Titeln syftar på cirkelns egenskap att vara den perfekta formen, sluten i sig själv. ”Jag har jobbat med cirkulärformer på olika sätt, nu ville jag göra en reflektion kring cirkelformen och perfektionen, cirkeln är ju den perfekta formen, ett slags kosmos i sig själv. Jag har gjort det med olika infallsvinklar; själv tycker jag flera av grejerna är rätt humoristiska. Speciellt Extended perfection, den tredje satsen, som är ”navet” i stycket (titeln är förstås en idiotutsaga eftersom perfektion rimligen inte kan utvidgas). Musiken beskriver en cirkelrörelse, men så har jag distorderat den i tiden så att den där cirkeln har blivit krökt.

Nio satser
Fragment av en cirkel är komponerad för dator och symfoniorkester. Träblåsarna har en tyngdpunkt i basregistret med basklarinetter, kontrabasklarinett och kontrafagott. I slagverket agerar fyra slagverkare, med bl.a. vardera en marimba, en vibrafon och 4 träblock. Datorn har en kontrapunktisk roll i förhållande till orkestern, den skall bygga upp en aura kring orkesterklangen men Pär Lindgren vill inte betrakta den som något solistiskt instrument. Verket är uppbyggt i nio mer eller mindre tätt anslutna satser som var och en lever sitt eget liv, fast de bygger på ett gemensamt material:

Infödingar vid kanten
Figuranter och felplacerade skuggor
Utvidgad perfektion
Cirkulerande påfåglar
Två korsande landskap
Leonardos virvelpooler
Under bron
Fiske efter översvämningen
Hopkrympt perfektion
Ekon i andra ändan

Att ”Fiske efter översvämningen” har fått en lätt kinesisk arom upptäckte Pär Lindgren först efter det att han komponerat stycket. ”Det bara blev så. Jag såg plötsligt framför mig bambumetspön och en flod”. Datorer utgör ingen garanti mot överraskningar.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav