RUNE LINDBLAD - Pionjären som inte ville rätta sig i leden

Publicerad: 2001-10-01 av Stellan Sagvik

Av Åke Parmerud (Publicerad i Nutida Musik nr 1, 1992)


Den svenska elektroakustiska musikens förste och

mest okände pionjär, Rune Lindblad, avled 1991.
Tonsättaren Åke Parmerud porträtterar sin före detta lärare.

Rune Lindblad kom från arbetarklassen och växte upp i ett hem som inte lär ha givit någon myckenhet av kulturella impulser. Hans far arbetade på varvet i Göteborg och Runes bana i livet verkade till en början entydigt utstakad. Han började arbeta som nitare på varvet och fick därmed uppleva ljud när det framstår som allra mest fientligt och brutalt.
Det är nog inte helt orimligt att tänka sig att dessa ljudupplevelser följde honom och påverkade hans senare arbete med ljudet som medel for att uttrycka starka, ibland vanmäktiga känslor. Han utvecklade med tiden ett stort intresse För teckning och började efter arbetet att gå kvällskurser för att lära sig hantera och utveckla denna talang.

Bilden i centrum
Rune Lindblad var och förblev en konstnär som satte bilden i centrum för sitt skapande från de första blyertsteckningarna fram till de senaste elektroniska ljudscenografierna. Han var dock aldrig intresserad av det dekorativa eller skönmålande. På samma sätt som varvsarbetet bara bjöd på de yttersta kontrasterna mellan mörker och ljus, hörselförintande dån och fläckvisa tystnader, byggdes hans bilder redan från början av samma hårda material.
Bilderna var sällan agitatoriska i sitt sätt att skildra livet i och utanför arbetet men nästan påträngande raka i sitt sätt att förmedla vad som rörde sig inne i den unge varvsarbetarens huvud. Och dessa rörelser var varken veka, rundade eller böljande. I hans bilders rike härskade den räta linjen, vinkeln, svärtan och kontrasten med oinskränkt makt.
Han lämnade så småningom sitt arbete vid varvet och började som teckningslärare vid högstadieskolan. Senare undervisade han också vid Houvedskus privata konstskola. Han försökte vid några tillfällen att ställa ut sina målningar, men med nedslående resultat. Ingen verkade ha någon lust att se, än mindre köpa Rune Lindblads brutalt kantiga framställningar av ett liv som koncentrerats kring avsaknaden av färg, och med döden som ett ständigt återkommande motiv.

Vidgade perspektiv
En tidig morgon 1955 inträffade något som förändrade och vidgade hans konstnärliga perspektiv. Rune var frampå morgonkvisten på väg hem efter en av allt att döma seriöst genomförd fyllenatt. Genande Slottsskogen tröt emellertid krafterna och han lade sig för att vila en stund under några buskar invid Björngårdsvillans paviljong, där man vanligtvis kunde lyssna till frälsningssånger och dricka kaffe med dopp. Några timmar senare börjar personalen att ställa iordning för dagens servering. Man slamrar med koppar och bestick, skrapar med stolar, pratar och småväsnas ikapp med fåglarna som sjunger upp sig i den omgivande skogen.
I den bakrusige konstnärens plågade halvmedvetande växer dessa ljud långt utöver sina normala proportioner. Lösryckta Från sina synliga sammanhang blir de till ett märkligt hallucinatoriskt skådespel där associationerna löper fritt samtidigt som den överkänsliga hjärnan återupplever något av varvets nithamrande inferno.

”Ljudet i sig”
Etter denna upplevelse försökte Lindblad i många år att med olika medel återskapa och utveckla den känsla av ”ljudet i sig” som genomfor honom under någon halvtimmes kreativt bakrus. Att liknande tankar redan var etablerade på kontinenten kände han inte till. Han hade intill dess inte intresserat sig nämnvärt för musik och definitivt inte för de mer akademiska varianterna. Snart nog blev han dock medveten om vad det vill säga att syssla med en konstform som aspirerar på den offentliga konserten som sitt forum. Efter olika experiment med bandspelare och diverse annan apparatur som den tekniskt begåvade Lindblad samlade ihop eller byggde, presenterade han 1957 tillsammans med sin likatänkare Bruno Epstein en konsert med ”konkret” musik i Göteborgs Folkets hus. Deras försök möttes med hånfulla kommentarer och total oförståelse av ett musikaliskt etablissemang som vid denna tid knappt hade lyckats svälja Schönbergs atonalitet. Så här formulerade sig t ex GP:s recensent Carl Tillius om konsertcn:
”Att de (Epstein och Lindblad) handlade i god tro och med bästa avsikter är otvivelaktigt. Men när de försökte förklara sina förehavande med en musikalisk terminologi, då blev pratet närmast en slags skyddande dimridå för det oljud, som man inte visste om man skulle skratta eller gråta åt. Är det verkligen möjligt att man med diverse buller och slageffekter från t ex piano plus metronom (plus metallplåtar!) skall kunna övertyga en större skara lyssnare utanför den egna kretsen att det är något som skall bli framtidens musik? Det lät som en upptagning från en snickeriverkstad när arbetet är i full gång.”

Ännu värre hade Göteborgs Handels och Sjöfartstidnings recensent Björn Johansson jagat upp sig:
Johansson (Sven-Eric Johanson presenterade konserten) tog sig själv på allvar. Det var den första muntrationen på denna som helhet mest tråkiga musiktillställning vi varit med om. Den andra kom med den demonstrerade konkreta musiken. Två ynglingar utnämndes offentligt till tonsättare. Några visslingar och skrapningar uppfattades som störningar i bandinspelningsapparaten, men det var faktiskt den första kompositionen...”
”De båda ‘komponisterna’ få finna sig i anonymiteten till dess de avlagt allsidiga prov i det musikaliska hantverkets stränga stil...”

”Bandinspelningsapparaten var i uselt skick. Den muntliga framställningen av de höga tankarna låg under lågstadiets krav...”
”På undertecknad gjorde tillställningen intryck av en charlatanscen, där den berömda av åsnesvansen målade tavlan bildade fond.”

Utanför
Rune Lindblad fortsatte alltså att stå utanför med sin konst, kanske ännu mer när han valde den abstrakta ljudkonsten som inte bara undveks som obehaglig, utan direkt förkastades som varande icke-konst. Av detta lät han sig dock inte avskräcka utan fortsatte att skapa alltfler nya ljud-konstverk. En slutpunkt för den ”rena” yttringen av Lindblads social-konkreta ljudkonst finner man i Varv-72. Här gör han upp med sitt ursprung och ställer lyssnaren inför påträngande konkreta ljudbilder där varvsarbetarens ljudmiljö tecknas som det sanna inferno det är.
1968 träffade han Jan Ling på musikvetenskapliga institutionen, och med dennes hjälp etablerades kontakt med Chalmers tekniska högskola. Han fick låna en del apparatur (några filter, tongeneratorer o. d.) som han kunde utnyttja tillsammans med den primitiva utrustning han själv förfogade över. Det var dock inte förrän han fick anställning vid den nystartade experimentutbildningen SÄMUS (särskild ämnesutbildning i musik) som de tekniska resurserna samlades i en enkel studio, vilket gjorde det möjligt för Lindblad såväl att undervisa i det nya ämnet ljudlära som att arbeta med egna verk. Visserligen var medlen ohjälpligt enkla och vida underlägsna den apparatur som fanns på musikhögskolan och Fylkingens studio i Stockholm vid ungefär samma tid, men de representerade ändå ett erkännande av Lindblads arbete och tro på ett alternativt sätt att uttrycka musikaliska idéer.

Bildspel
Det var också vid denna tid (början av sjuttiotalet) som Rune Lindblad inledde sina försök att integrera ljud och bildkonst. Genom ett enkelt system med diaprojektorer och bandspelare började han göra sina första bildspel (en genre som senare kom att omhuldas bland svenska tonsättare och bildkonstnärer framför allt på Fylkingen) och fann i dessa den form som antagligen passade honom bäst.
Till hans starkaste och mest minnesvärda verk alla kategorier hör Thermonukleäration, Årstiderna samt bildspelsversionen av Varv-72 som samtliga tillkom under en tioårsperiod från 1972 och framåt. Bildmaterialet utgjordes till övervägande del av dokumentära foton som Lindblad kom över på vägar som han själv var ytterst förtegen om. Det har bland annat ryktats att en del av de fruktansvärda bilderna av strålskadade människor i Thermonukleäration var sekretessbelagt material från amerikanska militära forskningsarkiv.
Under alla omständigheter var dessa verk omskakande upplevelser och många människor reagerade också med ilska och avsky på detta ohöljt provokativa sätt att framställa livets hemskhet. Det var nog dock aldrig Lindblads avsikt att bara verka som provokatör. Han var övertygad socialist och trodde innerst inne på en bättre värld för människan. Att undvika det onda var honom dock främmande då han i likhet med Göran Sonnevi tycktes mena att den enda framkomliga vägen mot ett annat liv kräver en konfrontation med ondskan och mörkret i alla dess former, för att den smala strimman av ljus skall kunna synliggöras. Han var oerhört upptagen av ondskans mekanismer och studerade med särskild noggrannhet nazismens ideologiska dokument för att försöka förstå de tankeprocesser som driver människan bortom förnuftets gränser.
Att just nazismen kom att stå i fokus har säkert att göra med att hans hustru var judinna och att förståelsen av utvecklingen som ledde till förintelsen av Europas judar var en nödvändig uppgörelse med det okända i en älskad människas historia.

Humanist
Rune Lindblad var framförallt humanist och drevs mer än av något annat i sin konst av intresset för människans villkor och utsatthet inför såväl livet som döden. Detta kommer tydligt till tals i hans stora verk Årstiderna (med en underlig syntetisk variant av Vivaldis originalmusik) där vykortsfagra vårbäckar i långa banor plötsligt och med förödande verkan byts ut mot chockerande närbilder av bilolyckor med krossade och lemlästade människor.
Det är sant att Rune Lindblad inte representerade någon förfinad estetik. Refererat på ett papper kan ovanstående exempel framstå som konstnärlig banalitet av värsta sort, men just det faktum att naiviteten är så hjärtskärande glasklar och framställs genom ett bildmaterial som i sig är unikt (antagligen utsmugglade bilder från tyska polisens register över trafikolyckor på Autobahn, Rune vägrade att ge några detaljer) är det som om det triviala skruvas så långt utöver det rimligas gräns att det får en ny, omedvetet fungerande innebörd.

200 opus
Efter Varv-72 kom han att nästan helt överge den konkreta ljudvärlden för den elektroniska. Anskaffandet av två Putney VCS-3 (små illaljudande analoga syntar som antagligen hade tillhört Pink Floyd) till skolans studio fick Lindblads kreativitet att släppas lös på ett närmast okontrollerat sätt. Hans slutliga verkförteckning omfattar närmare 200 opus (han var noga med numreringen) varav de flesta tillkom på sjuttiotalet.
Trots ett växande intresse bland arrangörer och publik för den elektroniska musiken under sjuttiotalets senare hälft, fortsatte pionjären Lindblad att leva i skymundan med sin väldiga produktion. Trots att han sökte sig till Stockholm och arbetade på såväl EMS som Fylkingen i perioder, nådde han inte ut till den (lilla) publik som fanns.
Detta berodde naturligtvis på hans totala avsaknad av vilja till någon som helst estetisk rättning i leden. Han var och förblev oförmögen att göra ”som man skulle” för att närma sig ett eller annat konstnärligt idiom. Han såg helt enkelt musik på ett annat sätt. När han lät syntarna tjuta och vissla, hacka och skräna var de hans mejslar som högg upp fåror i tystnaden.
Struktur, balans, form, dynamik. Alla dessa ”normala” musikaliska formaliteter saknade helt enkelt relevans för honom. Det var processen som räknades, passagen från det icke-skeende till det skeende. Hans musik var akustiska träsnitt utskurna i övergångarna mellan tystnad och ljud.
Rune Lindblad hade antagligen haft större förutsättningar att komma till tals i Frankrike där de stilistiska idealen låg närmare den ”omusikaliska” fåra i vilken han plöjde. Också hans sätt att arbeta direkt med apparaturen utan omvägar via mixningar eller redigeringar påminde mera om det franska temperamentet än det svenska, som redan tidigt härbärgerade en uttalad önskan att accepteras som representativt for ”riktig” musik, vilket även ledde till att stilgrepp och estetiska lån från instrumentalmusiken enligt den tyska modellen tidigt smugit sig in i den svenska ljudkonsten.
Den otålighet som avspeglades i denna direkthet gentemot materialet föregrep också den arbetssituation som av EAM-tonsättare idag betraktas som den mest eftersträvansvärda och samtidigt även den speciella musikform som i en svepande gest brukar samlas under begreppet ”live-elektronik”.

Inget erkännande
Trots att han aldrig rönte något erkännande for sin musik i vidare kretsar var det inte förrän under de allra sista åren som han lät sig förfalla till en desillusionerad trötthet. Denna hade nog i lika hög grad sina rötter i ett samhälle som alltmer avlägsnade sig från de visioner som präglade tiden för de sociala och pedagogiska experimenten på sjuttiotalet, som i besvikelsen över en utebliven konstnärlig framgång.
Det skulle dröja ända till 1989 innan skivbolaget Radium (numera Anckarström) gav ut en samlingsvolym i form av en dubbel CD med Rune Lindblads musik. Hans bilder återfinns som illustrationer i Gulli Lundström-Michaneks diktsamling ”Bortom gränsen”. Även i den ännu inte utkomna tredje delen av Jan Lings Europas musikhistoria kan man finna några av Rune Lindblads sista bilder. Övrigt material ur och kring Lindblads produktion finns nu samlat på musikvetenskapliga institutionen i Göteborg, där det förvaltas av Gert Bosshart.

Vänlig och generös
Till slut kan jag inte avhålla mig från att ge en lite mer privat bild av Rune Lindblad, eftersom jag kände honom som lärare och person under och efter mina studier på SÄMUS. Mitt bestående minne av honom är det av en ständigt rökande, morrande och högljutt svärande individ som kryssade runt i de fönsterlösa rum som utgjorde SÄMUS elektronmusikstudio (hela byggnaden döptes med rätta till ”bunkern”).
Hans vresiga sätt och burdusa rättframhet (”det var fan vad du ser djävlig ut idag då”), kunde dock inte dölja det faktum att han var en generös och i grunden mycket vänlig man. Han satte sin prägel på stället inte bara genom sin personlighet, utan även genom närvaron av en rent häpnadsväckande mängd apparater, prylar, skrot och verktyg som han släpade dit för att antingen använda själv eller i förhoppningen att några elever skulle få bruk för i ett eller annat sammanhang. Dessa stoppades in i verkstäder, städskrubbar eller var det nu råkade finnas plats.

Chockvågor
En historia som är svår att låta bli att återge är då Rune hade fått tag i ett blixtaggregat modell äldre som han hade satt sig före att prova. Apparaten genererade mycket riktigt finfina blixtar med några minuters intervall inuti en vakuumfylld glaskula och sattes undan i en skrubb för att långtidstestas. Emellertid glömde han snart bort apparaten till förmån för andra mer angelägna göromål. Aggregatet genererade i sin solitära skrubb troget små åskviggar dag och natt i flera veckor, vilket inte hade haft någon betydelse om det inte varit för det dataföretag som hyrde lokalerna på övervåningen. Av någon för dem lika plötslig som oförklarlig anledning började deras känsliga system att med jämna intervall göra de mest katastrofala fel, tappa minnet och uppfora sig allmänt oberäkneligt. Inte förrän man efter flera dagars frustration slutligen tillkallat elektriker som snokat igenom större delen av byggnaden återfanns källan till de spänningstoppar som med jämna intervall sände chockvågor genom det lokala elnätet. Än en gång hade Rune Lindblad omedvetet föregripit utvecklingen genom att skapa världens första datavirus.
Vi diskuterade sällan musik under våra lektioner. Därtill hade vi ganska snart funnit att vi såg för olika på saker och ting. Icke desto mindre hände det vid ett tillfälle att Rune frågade efter min åsikt om ett stycke han just hade gjort. Jag framförde då (försiktigt) min åsikt att musiken av och till kunde må bra av en eller annan paus för att ge åhöraren lite andrum och perspektiv, och kanske också bidra till den musikaliska spänningen.
– Paus, va fan är det för nå’n skit. Du menar att det skulle vara tyst mitt i musiken? Det ska djävlar i mig inte vara nå’n förbannad tystnad i min musik, det ju den jag vill komma ifrån!

Integritet
Trots vår i grunden olika syn på hur man skulle göra musik, respekterade jag alltid Rune framför allt på grund av hans orubbliga integritet. Han var en levande (om än ganska lokal) legend redan i sin livstid och så pass egensinnig att han av vissa betraktades som ett gammaldags original.
Rune Lindblads främsta bidrag till den svenska musikhistorien är enligt min mening att han genom hela sitt konstnärligt verksamma liv bevisade giltigheten i tanken om att världen måste erövras och återupptäckas om och om igen och att varje konstnärs främsta uppgift är att vara obrottsligt lojal mot den värld som han eller hon gjort till sin. Det är också Rune Lindblad som (Ralph Lundsten får ursäkta) bör skrivas in i historieböckerna som den svenska elektroakustiska musikens pionjär nummer 1.

Ett tack till Jan Ling som bidragit med tankar och minnen till denna artikel.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav