DANIEL BÖRTZ’ Parodos

Publicerad: 2001-10-10 av Stellan Sagvik

Av Bo Wallner (Publicerad i Nutida Musik nr 2 1988/89)


Överst på den första partitursidan står ett diktcitat:

”Du musik, som rör vid mitt innersta
och som jag inte kan förklara”.

Orden är hämtade ur Göran Sonnevis diktcykel Mozartvariationer från 1973. Sonnevi: den politiskt kompromisslöse med sin förmåga till skarpa, enkla formuleringar. Men här möter vi en annan sida hos honom, en sida som djupt gripit tonsättaren som också tillägnar vännen-diktaren sitt verk.
Parodos – vad betyder då det? Jag slår upp i musiklexika och finner intet. Jag ser efter i Svensk uppslagsbok och finner inte heller där någon som helst ledtråd. Men i ett dramalexikon bör det stå. Parados = inledningskören i det grekiska dramat.
Aha, säger läsaren. Börtz arbetar ju på ett musikdramatiskt projekt med Ingmar Bergman, med ett av de antika dramerna – Euripides’ ”Backanterna” – som grundval. Detta är kanske en uvertyr. Men kronologin stämmer inte. Beställningen – av Radiosymfonikerna som också får sig verket tillägnat – kom redan vid nyåret 1987, och slutdateringen i noterna är den 10.9. samma år.

Verket börjar i snabbt tempo, energiskt och mycket starkt med en rytmisk gestalt som nog några av oss känner igen:
Är det en allusion eller bara en ”igångsättare”? En sak kommer vi snart att kunna konstatera: gestalten återkommer ofta – som ett slags tematisk pelare.
Omedelbart efter den första takten befinner vi oss dock i ett typiskt börtzskt ljudlandskap: ett intensivt ”filande” i stråkarna. Blåsarna tar över i stigande kromatiska linjer som så småningom mynnar ut i ett impetuoso (våldsamt) i starkast tänkbara nyanser. Det är en musik dramatisk som i de sjätte och sjunde symfonierna, det är en musik ur vilken expressiva melodilinjer växer fram i stråkarna. Svagt ställs mot starkt i häftiga kontraster. Snart dominerar de svaga nyanserna. Rytm-motivet återkommer i höga xylofoner. Vi är på väg in i en sjungande poetisk musik.
Härmed är rollerna beskrivna.
Vad som därefter sker i Börtz’ partitur är en utveckling av idéerna – med den borne symfonikerns insikter och fantasi. Det finns partitursidor som blir praktfulla i all sin uppfinningsrikedom och täthet. Ändå kan man tveka att kalla denna musik för symfonisk – i varje fall om man tänker tillbaka på de väldiga dramer som utspelas i de ovannämnda symfonierna, som ju också är ”idédramer” – musik med ett fjättrande budskap.
Parodos framstår snarast – på det börtzska tonspråkets villkor – som ett spelstycke, som ett slags konsertuvertyr (för att gripa tillbaka på en traditionell genrebeteckning).

Ett spelstycke:
Tanken ligger nära tillhands. Daniel Börtz är i högre grad än de flesta av sina tonsättarkollegor en musikant. Men inte i neoklassikernas lekfulla anda. Hans Eklund har berättat i några minnesord över Lars-Erik Larsson i ett av Konsertnytts höstnummer, att denne ofta ville att eleverna skulle ”ta det försiktigt” med sina uttrycksmedel. Detta har inte varit Börtz’ väg. Han vill snarare spränga gränser, inte minst i det dynamiska. Men inför mycket i hans tonspråk upplever man ändå, att han är en musiker bland musiker. Detta framgår inte minst i den våren 1988 uruppförda tredje stråkkvartetten. En fras i Brahms’ violinkonsert kommer honom i tankarna. Han slår inte bort den – tar inte parti mot traditionen. Han tar istället till sig den inspiration som han upplever. Men så småningom sprängs gränserna också här, och våldsamma utbrott tvingar sig fram.
Spänningspolerna har slagits fast. Det lyriskt sjungande mot det aggressiva, traditionskänsla mot en stark nuupplevelse. Ett porträtt av Daniel Börtz? Alldeles säkert.


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav