ANDRÉ CHINI - En politisk protest

Publicerad: 2001-09-17 av Stellan Sagvik

Av Göran Bergendal (Publicerad i Nutida Musik nr 4, 1991)


Porträtt av André Chini och samtal kring violinkonserten ”Mururoa”

Mururoa är en atoll bland Tuamotuöarna i Stilla havet, nästan så långt bort som det går att komma - härifrån. Den lilla ön är världsberömd för en enda sak: att under decennier ha använts som experimentfäll för den franska krigsmaktens kärnvapenprov.
Trots världssamfundets protester har proven fortsatt. För många fransmän är Mururoa den skuldbelastade symbolen för förtryck, miljöförstöring, kriminella handlingar och mänsklighetens vansinnesmarsch mot sin egen undergång.
André Chini bor visserligen i en gammal nedlagd skola i skogen i Vallentuna, några mil norr om Stockholm, men han är otvivelaktigt fransman. Man hör det när han talar, ser det när han gestikulerar, smakar det när han lagar mat.
När han 1984 erbjöds att komponera ett orkesterverk för dåvarande musikredaktionen på TV2 hade Frankrike än en gång utmanat världsopinionen med nya kärnvapenprov i Mururoa.
– Att kalla verket Mururoa var litet opportunistiskt. När vi spelade in Why? på 'TV, då anklagade alla i Kroumatagänget och Anders Barnö mig, för precis då hade fransmännen sprängt en atombomb där på Mururoa, ett av de grövsta brott som man kan göra nu och som fransmännen har begått sedan decennier.

Violinkonsert
– Man kan inte svara någonting, varför ett sådant civiliserat land som Frankrike håller på med sådan där skit, vad kan man svara på det? Det är oförsvarbart. Redan att spränga atombomber är kriminellt, men att dessutom göra det hos ett fredligt folk som inte har någonting med Frankrike att göra och som livnär sig mest på fisk, numera förgiftad av allt radioaktivt avfall, plus alla problem som flera tusen franska tekniker och arbetare medför: prostitution, alkoholism och allt möjligt där i Polynesien. (Bengt Danielsson skrev en utomordentlig bok, Förgiftat Paradis, om den saken). Det är kriminellt. Vilka svin!

– Då tänkte jag att jag skulle kalla stycket för Mururoa som ett slags protest, fast det handlar inte om Mururoa, det handlar om den där processen som vi dumt nog har försatt oss i, hela mänskligheten. Mururoa står som symbol för kriminella handlingar, för mänsklighetens kriminella handlingar mot sig själv.

Den protesten formulerar André Chini i en violinkonsert.

Detta är inte unikt för Mururoa. Hans musik formulerar ofta – men inte alltid – en mer emotionellt än intellektuellt laddad kritik mot missförhållanden i det mänskliga samhället. I hans föräldrahem var både motståndsrörelsen och koncentrationslägren under andra världskriget påtagliga realiteter.
Han är född i Roumengoux på Pyrenéernas sluttningar 1945, som son till en arkitekt (amatörviolinist) och en pianospelande mor. Efternamnet skall uttalas med k-ljud; släkten har korsikanska rötter.

Studerade arkitektur
Bredden i hans kunskaper, färdigheter och erfarenheter är imponerande. Han studerade arkitektur under ett par års tid och arbetade en tid på sin fars arkitektkontor. Han livnärde sig under sina studieår i Paris tidvis som murare (och är f.ö. skicklig med verktyg och maskiner).
Han stred på barrikaderna i Paris 1968. Han utbildade sig till oboist först i Toulouse och sedan på Pariskonservatoriet, studerade komposition för André Jolivet och dirigering för den italienske dirigenten Franco Ferrara. Spelade oboe i konservatorieorkestern, sedan också i Lamoureauxorkestern i Paris.
Så träffade han den svenska dansösen och koreografen Ann-Cathrine Byström i Paris och flyttade 1975 till Sverige. Han spelade oboe ett par perioder i symfoniorkestrarna i Gävle och Malmö, men blev efter hand uppmärksammad också som dirigent och tonsättare. 1976 startade han och violinisten Lars Fresk kammarorkestern Euterpe som han ledde under ett tiotal år bl a åtskilliga uruppföranden av ny svensk musik.

Norrsken
André Chini har komponerat fin lyrisk-expressiv instrumental- och vokalmusik för konsertbruk, bl.a. pianotrion Trilude ( 1982 ) och Illusion Allusion för sopran, oboe och stråkkvartett (1989). Ett annat exempel är Norrsken för kontaktmikrofonförstärkta stråkar och orgel från 1978-79 (inspelad på Euterpes Caprice-skiva) som utgår från en stark naturupplevelse, nämligen när den invandrade fransmannen för första gången fick se ett norrsken i den svenska vinternatten. Men den ”handlar” knappast om norrsken mer än att dess form låter sig beskrivas med termer ur vetenskapliga teorier om norrskenet: ”solexplosion – sken – bågar och band – draperier – corona – rytmiska mönster”. Norrsken är – med eller utan vetenskapliga termer – en flammande, klanggrann och uttrycksstark musik som breder ut intensiva stråkklanger i närgångna clusters.

Politiskt budskap
Men violinkonserten Mururoa hör primärt till en annan kategori musik, i vilken ett politiskt budskap blir den vehikel som musiken rider på. Den är ofta spontan och kraftfull, komplex i klangen och krävande i synnerhet för blåsarna, i vars stämmor mikrotoner, multiphonics och krav på utvidgade spelarter förekommer ymnigt. Han målar i starka färger och lutar sig gärna i riktning mot visuell eller dramatisk gestaltning (verklig eller imaginär). Andre Chini är minst av allt någon spekulativ eller intellektualiserande tonsättare.
Why? för slagverkare (Kroumata) och en dansös (1980) som TV-producerades 1984 var en kraftfull protest mot alla slags tortyr som förekommer i världen, ett brutalt och plågsamt konkret utbrott i vilket slagverket – med delvis specialkonstruerade instrument – representerade ondskans makter medan dansösen naturligtvis symboliserade den torterade, lidande människan.
Baletten Armerad betong för sexton dansare, sexton musiker och band, som han gjorde tillsammans med sin hustru och sexton dansare 1981, och som gick på turné genom landet, handlade om människans boendeformer, ”jag tror inte att människor är skapta att bo i kaninburar, som det har blivit även här i Sverige”.
Ett tredje exempel på samhällskritisk musik är den ofta framförda, sceniskt koncipierade Omniphobie (1984) för dubbel blåskvintett, kontrabas och mezzosopran som handlar om rasism och främlingshat – André Chini ser med fasa på den senaste tidens tilltagande rasism. Omnifobi är tänkt som en scen i ett franskt kafé: instrumenten är habituéerna och gubbarna som sitter där och riktar sin rädsla och sitt hat mot den främmande instrumentlösa flickan som träder in i kaféet. Först så småningom, när hon börjar sjunga och kommunicera, sjunker deras främlingshat tillbaka och hon blir accepterad.

Barn och ungdom
André Chini har i flera omgångar arbetat med barn och ungdomar, både som tonsättare och animatör. 1980/81 var han under ett par månaders tid composer-in-residence i ett par mellanstadieklasser i sin egen kommun, Vallentuna.
Större delen av arbetet kom att handla om att utveckla nya instrument, som befriade barnen från det traditionella instrumentspelets krav på precision; i samspel med slöjdläraren skapades enorma, robusta, färggranna klangverktyg i trä och metall, som sedan användes i korta kollektiva och fantasifulla kompositioner. Instrumentariet har visats upp flera gånger i internationella sammanhang.
Inom ramen för utbildningsdepartementets Kultur-i-Skola-satsning genomförde han tillsammans med ett hundratal högstadieelever i Ljusne i Hälsingland ett stort musikteaterprojekt som hette ”Den magiska stenen”.

Programmusik
Man kan lyssna på Mururoa på flera olika sätt. Man kan helt avstå från att associera med det tankegångar André Chini haft under komponerandet och betrakta verket som en helt vanlig violinkonsert. Men vill man ha några ledtrådar föreslår han följande.
Mururoa handlar som sagt inte om Mururoa – atollens namn tjänar här som signal eller symbol. André Chini lyfter istället fram den man som under andra världskriget var ansvarig för det amerikanska atombombsprogrammet, vetenskapsmannen och – paradoxalt nog – humanisten Robert Oppenheimer.

”... så började han förstå att det där var helt vansinnigt och ville inte fortsätta med vätebomben som de hade bett honom att göra. Han blev anklagad för att ha samarbetat med ryssarna och för att ha sålt djävulskapet... tekniken... till ryssarna, spioneri... och sedan genom hela slutet av sitt liv arbetade han för fredskonferenser och nedrustning. Och han dog ganska olycklig egentligen...
Det är han som är skyldig till atombomben, men det är också jag och du och vi alla. Det är mänskligheten som har gjort det där. Dilemmat är att det just nu verkar vara litet mindre akut, som om dom började förstå att det var litet dumt va´, men när jag började skriva stycket var det fortfarande fullt kallt krig mellan öst och väst.”

Violinkonserten kan beskrivas som ett stycke musik över Robert Oppenheimers liv. Det är i varje fall det program Chini själv använder – och han skäms därvidlag inte för att använda ett naivt bildspråk, när han beskriver konsertens process och form med bilder från en enskild människas födelse och uppväxt. Men han poängterar själv att det lika gärna kan handla om den samlade mänsklighetens tillkomst och uppväxt och marsch mot undergången.

Fyra sektioner
Konserten är utformad i ett enda sammanhängande flöde i vilken fyra sektioner kan urskiljas: en stor orkesterintroduktion, ett långsammare avsnitt dominerat av solisten och grupper av blåsare, ett kontrapunktiskt scherzoavsnitt och ett slutparti som inleds med en långsamt tätnande stråkmusik och fullföljs med en snabb, krafttull final, delvis anknytande till inledningens material.
Den stora orkesterintroduktionen som omfattar ungefär den första tredjedelen av verket, har Chini tänkt sig som en förlossning, innan solisten sätter in. Musiken kan beskrivas som ett slags högspänd spiralrörelse med tilltagande intensitet, i vilken fallande glidande rörelser, massiva ackord och staccaterade rörelser svarar mot kvinnans andning, värkar och rastlös ångest. Insprängt i detta finns ett litet avsnitt dominerat av stråkar och alltmer störande slagverk, som är ett slags ”Siegfriedidyll” – kvinnans vision av familjeidyllen när förlossningens plågor är över. Det är en kolossal och obönhörlig kraft i denna introduktion, som naturligtvis utmynnar i det lilla barnets födelse.
Först här träder soloviolinen in i handlingen och gestaltar rollen som den nyfödde, inledningsvis med några svaga gnyn, och efter hand med utförligare utsagor. Mot soloviolinen ställs snart nog träblåsare (flöjter, oboer, klarinetter och fagotter); det är sagans tre goda feer som kommer till den nyfödde och uttrycker goda önskningar.
Så kommer den onda fen (brass och slagverk); stämningen förändras tvärt, hennes onda önskan är att den lille skall skapa Bomben. Soloviolinen blir nervös och uppskrämd. I ett avslutande skirt parti med stråkar i högt läge kommer föräldrarna och tröstar den lille.

Rabelais och Gargantua
Så följer ett relativt långt avsnitt, som till karaktären skulle kunna motsvara scherzot i en traditionell solokonsert. Det är en säreget långspunnen, repetitiv och struttande kontrapunkt mellan solist och övriga delar av orkestern över ett motiv som kunde vara härlett ur ett Bachpreludium. Här går den lille gossen i skolan, till en början imiterande sina lärare, men snart nog visar han sig vara duktigare än de. ”Jag tänkte på Rabelais och Gargantua”.
Konsertens sista del inleds med tvekande, dröjande rörelser – vetenskapsmannen tvekar inför det krav som den onda fen ställt på honom. Klangbilden tätnar och tempot drivs upp och till slut accepterar han sin uppgift med fyra korta, snabba, bekräftande insatser.
I slutpartiet börjar så arbetet på Bomben; fler och fler människor engageras i bygget och katastrofen närmar sig mer och mer. Musiken griper tillbaka på introduktionens material som nu kompletterats med mikrotoner och solofiol. Konserten får ett abrupt slut som lämnar frågan om ”hur det gick” öppen. ”Jag slutar utan någon stor explosion”.

”Som att måla”
”Jag avslutade partituret julen 1989; jag hade börjat fyra år tidigare. Det tog rätt lång tid. Jag började komponera utan dator, men sedan gjorde jag hela stycket med hjälp av dator. Jag ville att datorn skulle stimulera min fantasi men inte ersätta den och det har fungerat rätt bra, men det har tagit en djävla tid. Jag har lyssnat på stycket innan musiken blev spelad genom att mata in det i sequensern.
Men det där har jag egentligen alltid försökt göra. Det är samma sak som målarteknik, kan man säga, jag har en klar bild från början på vad jag vill göra, men sedan kan man bli påverkad – det är precis som en målare som målar en grej, tavlan är inte färdig, han tittar på den och frågar sig: vad skall jag göra nu? Vad är det som påverkar honom – tavlan eller han själv? Det blir en sorts interaktion.”

Intervjuaren: Du har låtit datorn föreslå vissa strukturer?
Chini: Nej, fan, strukturerna kan jag stå för själv...


2017-12-14

från »


2017-09-13

Vi »


2017-09-05

Kammarmusik, solokonserter,
»


 
Kontakt Länkar STIM IAMIC Stipendier Om STIM/Svensk Musik Tekniska krav