Bengt Hambraeus har profilerat sig som en av den nya musikens mest väsentliga gestalter i vårt land. Hans djupa konstnärliga kraft har främst kanaliserats genom djärv strävan till förnyelse av uttrycksmedlen. Han var den förste svenske tonsättare som arbetade i en elektronmusikstudio; hans orgelverk följde oanade riktningar; i orkesterverk arbetade han med nya principer om “musik i rummet“ (olika instrumentgrupper placerade runtom i salen). Hans lyhörda sinne för den musikaliska klangens suggestiva, sammansatta kvaliteter sätter sin prägel på alla kompositioner, inte minst kammarmusiken. Framför allt är det kanske slagverken, t ex klockor, gongs, cymbaler etc, som han givit ett individuellt språk.

Hambraeus' skapande äger också en annan dimension än de förnyande upptäckternas - nämligen traditionskänslan. Den har fördjupats med de senaste åren till insikt om hur så vitt skilda källor som gregoriansk sång, barockens tidigaste, fria formbildningar (toccator, capriccior etc), Max Regers täta, spänningsfyllda kontrapunkt m m kan smältas samman i ett nutida uttryckssätt. Intresset för formdetaljer och den musikaliska arkitekturens stora linjer vidareutvecklas också under 80-talet. I stora ensemblestycken finns ett kraftfullt, nästan grovt handlag som visar Hambraeus' starka förhållande till Edgar Varèses konst. Djupet och klarheten i de minsta beståndsdelarna är ett övertygande tecken på att Hambraeus som få andra svenska komponister personligt anammat andan i Anton Weberns musik.
Hans-Gunnar Peterson