Som en av Göteborgs mest stridbara och idérika musikpersonligheter betydde han mycket för konsertföreningen Levande musik, för vilken han arbetade 1957-72, och för Göteborgs Tonsättarförening, vars ordförande han var 1957-72. Årsskiftet 1873/74 bosatte han sig i Stockholm. Ledamot av Musikaliska Akademien 1952. Illis quorum m fl utmärkelser.

En sjukdom i ungdomen tvingade den idrottsintresserade ynglingen att hitta andra intressen, och redan under skoltiden skrev han den första av nära hundra sånger, Zigeunerlied (Goethe) 1916. “När jag ville skriva en romans sökte jag med ljus och lykta efter en dikt, som skulle passa mina intentioner just då. Jag måste tillstå att dikten aldrig varit en direkt inspirationskälla för mig.“ Icke desto mindre hör hans sånger till de innerligaste och mest angelägna i den rika svenska romansskatten. Som jämnårig med Wirén och Larsson kunde han räknas in bland 30-talisterna. Och när det gäller hans tidiga musik visar den samma svala, nordiska ton - senare något franskt färgad i Divertimento (1936-37).

Krigsåren innebar konstnärlig förlamning och först mot slutet av 40-talet återkom han som tonsättare, då som sin generations radikalaste. Han började då använda en personlig tolvtonsteknik, som var till hinder för hans sångkonst, men som starkt berikade instrumentalmusiken - tidigast i fjärde symfonin Metamorfosi sinfoniche (1952/55). Hans Cantata framfördes vid ISCM i Stockholm 1956. I Rapsodia (1963) för sopran och kammarorkester har den punktuella satsfakturen ändå fått en lyrisk grundton. Verket är tillägnat Nelson Mandela vilket avslöjar tonsättarens tidiga och starka engagemang i världsfrågorna. Orkesterverket En grekisk saga (1967) protesterade mot juntans maktövertagande och Violinsonaten (1965) växte fram ur nyheten om hur Ungern krossats.

Hans orgelmusik, däribland de femton satserna i Musica Dolorosa, hör till de främsta i sin genre och han har givit viktiga bidrag till den sparsamma svenska gitarrlitteraturen genom ett 50-tal satser, däribland Partita Amabile. Orkesterproduktionen rymmer förutom symfonier även en rad konsertanta verk, och bland kammarmusiken bör nämnas en stråkkvartett spelad vid ISCM i Bryssel 1950. Han slog sig aldrig till ro som tonsättare, var verksam in i det sista och utvecklade mot slutet av 60-talet en egen och fruktbar fri kompositionsstil.
Stig Jacobsson