|
|
 |
Hans-Ola Ericsson
Född i Stockholm den 19 juli 1958. Han fick sin första musikaliska fostran i Stockholms gosskör, i vilken han även framträdde som sopransolist. I 9-årsåldern började han i Stockholms musikklasser och studerade bl a pianospel. Från 1973 studerade han komposition, kontrapunkt och orgel för Torsten Nilsson, och 1976 började han på Musikhögskolan i Stockholm, vid vilken han 1981 avlade kyrkomusikerexamen. Under hela studietiden verkade han också som repetitör för Radiokören. Orgelstudierna fördjupades i Freiburg från 1977 för Zsigmond Szathmáry och kompositionsstudierna för Klaus Huber och Brian Ferneyhough. 1981-83 blev det en ny séjour i Freiburg och då erhöll han även konsertdiplom i orgelspel. Han framträdde även ofta som organist i Tyskland under dessa år, inte sällan med egen musik. Han har även deltagit i festivalkonserter i Stockholm, Royan, Hannover, Bremen... Han har spelat i fransk, japansk och amerikansk radio och spelat in grammofonskivor.
Hans repertoar är omfattande men domineras av nyskriven musik, inte sällan tillägnad Hans-Ola Ericsson. 1984 sammanträffade han med Luigi Nono i Venedig, och gavs därmed öppningar att komma vidare ut ur den fyrkantiga post-darmstadt-traditionen i Freiburg. Hans-Ola Ericsson är nu lärare i interpretation av ny orgelmusik vid Musikhögskolorna i Stockholm, Göteborg och Malmö, samt orgellärare i Piteå.
Hans-Ola Ericsson debuterade som tonsättare 1974, då Torsten Nilsson arrangerade en konsert med ett fyrtio minuter långt Magnificat i Oscarskyrkan, ett pubertetsverk som krävde ett mycket stort uppbåd av sångare och instrumentalister. Från början av 80-talet har hans kompositioner väckt allt större intresse. Tillsammans med Ole Lützow-Holm och Richard P Scott studerade han samtidsmusiken i USA, ett arbete som resulterade i det över hela världen sända och av sydvästtyska radion prisbelönade, tre timmar långa hörspelet New Music America.
Konserthusframförandet av Inferno för solohorn, stor orkester och tape 1982, blev mycket omskrivet, liksom framförandena på Kulturhuset i Stockholm och i Venedig av de första delarna av den svit för soloinstrument och tape som bygger på en 192-tonsserie och som givits namnet Melody to the Memory of a Lost Friend. “...och allt som återstår är tystnad...“ för 16-stämmig blandad, textlös kör och tape påbörjades i Venedig och tillägnades Nono. I Ericssons musik förenas koncentration och mångfald, täthet och luftighet med en stor teknisk behärskning.
Stig Jacobsson
|
|
|