Som så många i samma generation har Lars Hallnäs ett förflutet inom populärmusiken. Han spelade bas i olika rock- och dansband, men Bach blev vägen in i den seriösa musiken och John Coltrane in i avantgardet. I Stockhausens Zeitmasse “fanns något av det spännande man inte förstod, men som man gav sig sjutton på att försöka begripa.“ Han har komponerat sedan 18-årsåldern och har nu hunnit skapa en omfattande, utpräglat intellektuell produktion. “Jag trodde en gång att musik var språk, men det har jag kommit bort ifrån - jag tror inte på den kommunikationsmodellen som använder sig av informationsteorin... eller alla dessa sjuka psykologiska teorier.“ Han är intresserad av de problem som den moderna teknologin ställer konstnären inför: “teknologin måste erövras med ett tänkande som inte stämmer överens med det tänkande som skapade teknologin.“ Han avskyr den romantiska demagogin och han finner den gängse genreindelningen vilseledande. Av detta följer att han gärna sökt sig fram längs nya vägar. Han är en ivrig förespråkare för l’art pour 1'art.

Den lyckliga vetenskapen (1973) är ett rent elektroakustiskt stycke, i andra verk har han använt sig av obearbetade konkreta ljud från gator, tunnelbana, hissar och i Eftersom du hade bett mig komma blir de mycket tydliga bandklippen en del av kompositionsmetoden. Inte sällan blir hans verk kommentarer till musiken omkring oss. I När dagens ljus... varieras traditionens klichéer: trumpetfanfarer, harpglissandi, bågform, och inga försök görs att överbrygga klyftan mellan tradition och nutid. I On a faded violet (Shelley) skapas en spröd ljudvärld med allusioner till Adam de la Halle, Landinokadenser och Dowland. Hornstycket Und nur deine Auge... skrevs för Esa-Pekka Salonen - och bara det inre ögat förmår genomskåda idén bakom en komposition. Man måste veta för att ha något utbyte av musiken. Detta verk (liksom En Trakl-sång) är till viss del komponerat med tärning. Tonlängderna har bestämts på detta slumpmässiga sätt, medan tonhöjderna fastställts med moduloaritmetik - tonsättaren har full kontroll över formen. Hornstämman ligger mycket nära gränsen för det ospelbara.
Stig Jacobsson