|
|
 |
Johannes Jansson
JOHANNES JANSSON har en originell bakgrund och utveckling. Född 1950 i Stockholm och uppvuxen i ett konstnärshem började han sin bana som gitarrist och improvisationsmusiker. Han studerade musikvetenskap i Lund, kontrabas och musikteori vid musikhögskolan i Malmö samt komposition privat för Sten Broman och senare Ingvar Lidholm. 1970 fick han sitt första orkesterverk framfört och 1971 debuterade han som dirigent med egna orkesterverk. Åren 1972-74 var han bosatt i Sydindien. Han har sedan dess återvänt dit många gånger och tagit djupa intryck av den indiske kompositören Sunil Bhattacharya och Mirra Alfassas orgelmusik. Mycket av Janssons musik är också präglad av intryck från Indien i fråga om tematik och stämningslägen. Det rör sig om en andlig gemenskap, en strävan efter uppriktighet inom en konstfull ram, snarare än direkt musikalisk påverkan.
Uttalanden om att skriva musik ”så vacker att den bryter ner allt motstånd” var säkert i början av 70-talet provocerande inom mer "modernistiskt" orienterade kretsar. Verken från tidigt 1970-tal har visserligen delvis en avantgardistisk prägel, men Jansson har sedan dess gått sin egen väg. Inte minst har resorna till Indien givit honom ett slags mentalt avstånd till europeisk kultur och konstmusik. Bland hans kammarmusik utgjorde den fyrtio minuter långa "Stråkkvartett nr 2" (1976) ett viktigt steg i en frigörelseprocess från modernistiska ideal. Och kanske än viktigare i det avseendet var rikt skimrande "The Mutation of Death" för vokaliserande sopran och orkester (1985).
Johannes Jansson har en omfattande verklista som omfattar de flesta genrer. Men man kan samtidigt lägga märke till ett klart fokus: Jansson skriver sällan öppet affektiv musik, han är ingen expressionist utan håller med säker hand igen och koncentrerar musiken kring färgskiftningar och klangliga ljusspel. Karaktären är överlag mild men aldrig undfallande.
Det är med stark sensibilitet Jansson komponerar, och bland annat vittnar hans uttryckssprängda stråkkvartetter om hur han lyckas formulera ett personligt tonspråk inom en klassisk ram. Sensibiliteten går igen även i större och mer utstuderade sammanhang, som exempelvis i pianokonserten "Corpo in luce" (1987) eller i "Guitar Concerto" (1996). Man bör också nämna det väldiga "Hymn to the mystic fire" (2004) som med sin oerhörda uttrycksbredd formar sig till en sorts sammanfattning av de många sidorna i Jansson konstnärskap: ömt lyriska kvaliteter – ibland i en stilla österländskt färgad inramning – svänger här också över till hudlös utlevelsefullhet i sällsynt dramatiska, närmast våldsamma orkesterklimax.
Johannes Janssons produktion är rik och i många stycken märkligt förbisedd.
Tony Lundman, rev. 2006
Foto: Lars Torndahl
|
|
|