Studerade vid Musikhögskolan i Stockholm 1942-1945. Han fortsatte sina studier vid Mozarteum i Saltzburg sommaren 1949, därefter vid Accademia Nazionale di St:a Cecilia i Rom 1949-1954. Till lärarna hörde Ildebrando Pizzetti och Francesco Malipiero. Som dirigent är Naumann elev till bland andra Wilhelm Furtwängler och Hermann Scherchen. Han var dirigent för Örnsköldsviks musiksällskap 1945-1949. Han har också dirigerat i Italien, England och Tyskland och för de mest berömda orkestrarna i Skandinavien. Grundade 1962 ensemblen “Musica Nova“ för att särskilt arbeta med nutida repertoar och var ledare för ensemblen till 1977. Lärare i dirigering vid Musikhögskolan i Stockholm 1963-1983. Professors namn 1976. Han är författare till boken Studier för unga dirigenter och andra interpreter och har redigerat Tor Manns Sibeliusanalyser. 1991 fick han Christ Johnsons stora pris och Kurt Atterberg-priset.

Varje formulering för att sammanfatta Siegfried Naumanns personlighet och gärning ter sig snarast som en tvångströja - hans intellekt var ogripbart gnistrande, den musikaliska fantasin oupphörligt föränderlig. I hans kyrkomusik möter vi en intensitet som förmedlas i ljuset av sinnligt glödande musikalitet. I kammar- och orkestermusik har han gått tillväga med djup och säker förståelse för klangfärgens mångskiftande liv. Från kristallglansen i aforistiskt knappa fraser till böljande färgvågor i stora formförlopp.

Hans intresse har riktats till polyfoni, melodisk variation och rytmiska förgreningar - det finns med andra ord ett rikt tekniskt register i hans kompositioner tillsammans med ett skiftande skapartemperament. Som ledare för “Musica Nova“-gruppen (1900-talsrepertoar) vidgade han sin idésfär med tankar om den praktiska musikalitetens natur. Det var inget ytligt musikanteri han ville nå fram till utan den naturliga balansen mellan inre medvetande och tränat hantverk. Naumanns dubbla personlighet som omsorgsfull tekniker och oberäknelig impulskonstnär träder fram med spänning och klarhet i ett av hans störst uppslagna verk: “Flores sententiarum“ (1983/84).
Hans-Gunnar Peterson (rev. 2001)