Redan i ett av sina tidigaste verk arbetar Jonas Bohlin med några för honom karakteristiska egenskaper. I Trakt (för sopran och kammarorkester, 1992) har han tonsatt en dikt av Katarina Frostenson, som är ett exempel på hans stora intresse att närma sig text vilket också resulterat i musikdramatiska arbeten, t.ex. Tre synder (1995) samt flera verk för dans och film.

Även om uttrycket är starkt i Trakt såväl som i Camera obscura (för baryton, nio instrument och liveelektronik, 1997) tar hans kompositioner ofta tag i textens materiella, tekniska kvaliteter. Med distans och analytisk blick bygger han upp form och klang i samspel med orden, en konstruktiv relation till texten snarare än koncentration på budskap ellerstämningsmåleri.

Jonas Bohlins utpräglade känsla för färg återkommer i flera verk. Orkesterstycket Area (1994) presenterar ett skimrande spel av färger i lätta luftiga rörelser. En soloviolin berikar artikulation och kolorit snarare än vad den fyller en konsertant funktion.

Renodling av material hör också till de viktiga förutsättningarna för hans musik. Saxofonkvartetten DeepBeeps (1998) är ensatsig men tydligt delad i två avsnitt där det första bygger på upprepningar medan följande avsnitt har process och utveckling som riktmärke. Stycket är kort och just därför något av ett visitkort för tonsättaren och hans tekniska orientering. Med stråkkvartetten Nunatak (1995) tar han också ett steg in i en dualistisk värld, expansiv och jäsande kraft hålls hela tiden tyglad, rytmiken både sporrar och bromsar förloppet. Klanger i höga register gör intryck av utflykter på väg bort från den kärva, tröga kraft som ger stycket tyngd, rentav grova drag. I Nunatak är det återigen tydligt att han föredrar att arbeta med musikens arkitektoniska möjligheter mer än expressionistiska eller lyriska drag.
Hans-Gunnar Peterson, 2000 Foto Lars Torndahl

Besök hemsida