|
|
 |
Allan Pettersson
Född i Västra Ryd (Uppland) den 19 september 1911, död den 20 juni 1980. Studier vid Musikkonservatoriet i Stockholm 1930-39 (violin för Julius Ruthström, viola för Axel Runnquist och Frowald Erdtel, harmonilära för Gustaf Nordqvist, kontrapunkt för Melcher Melchers samt kammarmusik för Charles Barkel och Olallo Morales). Jenny Lind-stipendiat 1939. Studier för Maurice Vieux i Paris (1939-40). Kompositionsstudier för Otto Olsson (fuga och kontrapunkt), Karl-Birger Blomdahl och Tor Mann (instrumentation). 1950 fullföljde han studierna i Paris för Arthur Honegger och Rene Leibowitz. 1939-51 altviolinist i Konsertföreningens orkester. Från 1951 tonsättare på heltid. Expressens musikpris 1963 (symfoni nr 5), Christ Johnson-priset 1968 (för Mesto), Stockholms stads hederspris 1968 (symfoni nr 6) m fl. Ledamot av Musikaliska Akademien 1970, Litt et art 1977.
Uppväxttiden i en fattig slummiljö, där moderns andliga visor var den enda ljuspunkten, präglade Allan Petterssons konstnärskap. Hans tidiga kompositioner, kammarmusik och sånger (från 1930-40-talen) - framförallt 24 Barfotasånger till egna texter - förblev ospelade och okända till långt in på 60-talet, då de togs emot med yrvaken förtjusning och förvåning. Hur kunde denna i bästa mening folkliga viskonst ha undgått att bli känd? Debuten som tonsättare inföll relativt sent när hans Fuga för träblåsare framfördes 1948. Men det publika genombrottet kom först 1968 då Antal Dorati uruppförde sjunde symfonin. Därmed skapades något av en Pettersson-feber. Ytterst få svenska tonsättare har vunnit en så stark folklig förankring genom att skriva täta och ödesmättade symfonier, inte sällan i en sats och med speltider på 50, 60 minuter. Mahler och Sjostakovitj har nämnts som stilistiska förebilder.
Hans egen pesonlighet, med ett målande och drastiskt språk, den proletära bakgrunden och en svår ledgångsreumatism skapade bilden av ett tragiskt, missförstått geni. Det var han också i stor utsträckning. Men när han väl upptäckts kom också hans musik att bli ofta spelad. Av de sexton symfonierna (av vilka den första aldrig offentliggjorts) har den sjunde behållit sitt grepp om lyssnaren - inte minst som ett älskat inslag i vårt nyårsfirande. Åtskilliga av de övriga symfonierna har också ofta kommit att framföras runt om i världen med dirigenter som Okko Kamu och Sergiu Comissiona. De tre stråkkonserterna, Konserten för violin och stråkkvartett och andra violinkonserten (uruppförd av Ida Haendel), oratoriet Vox humana och orkesterdikten Poem fullbordar bilden av en kompromisslös tonsättare som på gränsen till självutplåning biktar sin förtvivlan inför situationen och världens ondska.
Stig Jacobsson
Besök hemsida
|
|
|