Efter att ha genomgått Tekniska skolan i hemstaden Stockholm (han växte upp på Söder) anställdes han av en plåtslagare, och i det yrket stannade han i nästan trettio år. I början av 20-talet lämnade han Stockholm och öppnade eget plåtslageri i Örebro. Men efter ett par år kom han åter till Stockholm, och samtidigt växte hans behov av att uttrycka sig konstnärligt fram på allvar. 1929 gjorde han målardebut, 1935 gav han ut sin första vissamling, Vanvördiga visor.

Som diktare och vispoet var han mycket sparsmakad; bara tre samlingar gav han ut under åren. Två år efter debuten följde Vår vackra värld, och efter ytterligare tio år, 1947, kom opus nr 3, Balladen om Eken. Sedan tystnade Ruben Nilson.

Han tystnade på alla sätt. Han var uppenbarligen aldrig särskilt förtjust i publicitet, och den skyggheten blev allt starkare med åren. Han klippte av alla kontakter med yttervärlden, tillbakavisade alla förfrågningar om intervjuer, avböjde alla försök som hans uttolkare gjorde att få kontakt med honom. Sedan 40-talet finns det knappt en bild på honom, under det sista decenniet visste inte mer än ett mycket litet fåtal var han bodde allt man kände till var i stort sett att han fanns någonstans i Hagalund.

Nilsons ursprung och hans många år som kroppsarbetare satte livslånga spår hos honom. Hans sociala engagemang visar hans själsfrändskap med Fem unga och alla de andra trettiotalisterna med arbetarursprung, bara med den skillnaden att de skrev prosa, han valde versen. Och samhällskritiken Iyser ofta fram bakom den vid första påseendet bjärta, lättsamma ytan.

SKAP-stipendiat 1957.

© Bengt Haslum på uppdrag av SKAP.